Inte vackert. Men oerhört viktigt.

Ja, men ni vet ju själva. Englands alla tidningsbaksidor hade idag varit fulla av besvikna Wengerminer, av slaknande kanoner och av klubbemblem som spruckit mitt itu. Det hade verkligen varit kris, ris, jämmer och elände. Det hade varit fiasko, misslyckande, f-n och hans moster. Här i D&M-bloggen alltså. För jag är inte bättre än någon annan, jag har samma invärtes Krösamaja redo att sticka ut en vårtig snok och snora ned världen med, redo att gå lös med kvasten över all arsenalsk ovett och redo att skrocka om eländets elände. Ständigt på tå, ständigt på alerten, ständigt redo att rycka ut för lite ojande.

Men nu slapp jag det. Vi slapp alla dränkas i domedagsrubrikerna på tidningarnas baksidor såväl som klicktorskande internetdito. För även om Arsenal igår var både trubbiga och impotenta i Palace straffområde och trots att The Back Five såg mer än lovligt nervösa ut, så tog vi tre poäng i en match som, trots motståndets tränare, hade kunnat bli en rejäl mina. Det var inte vackert, men skönt. Det var inte något vidare klädsamt för ett lag med Arsenals estetiska standard, men det var tre oerhört viktiga poäng vi fick med oss hem från erkänt svårspelade Selhurst Park.

Bortsett från lättnaden och tacksamheten över att vi besegrade Palace, tog tre poäng och vände undergångskursen mot något säkrare och lugnare farvatten, vill jag ta med mig tre saker för vidare diskussion, tre teman som, trots vinsten, måste få lyftas upp i dagen och dessa är: Den offensiva trubbigheten, det centrala mittfältet och Cechs tillvaro bakom Arsenals backlinje i relation till den han hade i chelsea. Jag har inga säkra svar på samtliga tre frågor, men känner att jag måste lyfta dem för diskussion. Då kör vi.

Den offensiva trubbigheten: Innan Ward kvitterade i 28:e minuten, och hela hönsgården brakade lös, skulle vi ha stängt, begravt och avslutat matchen för länge sedan. Vi hade utan problem kunnat ha en 3-0-ledning efter 25 minuter och då hade vi således sluppit sitta med hjärtat i halsgropen matchen igenom. Utan att älta för mycket så undrar jag om detta brännande av målchanser är ett allvarligt problem för oss? För samtidigt som vi skapar chanser (ojojoj, vilka passningar Özil och Cazorla levererade igår) så bränner vi något infernaliskt. Skall man ta med sig det positiva i att vi skapar chanser eller skall vi vara oroliga över att vi inte lyckas omsätta dem i mål? Är chanssumpandet en källa till oro, är det ännu ett bevis för att vi behöver handla in en världsklassanfallare som omsätter fler chanser till mål eller kommer det att lösa sig när säsongen är igång och spelarna varvat upp? Och hur går det om någon målgörande striker inte finns tillgänglig på marknaden och vi står kvar med samma besättning även när klockan slagit 18.00 tisdagen den förste september? Are we good eller disaster? Är vi något där mittemellan och är det tillräckligt bra?

Blondies have more fun? För kul skapade han. Bild från Bildbyrån.

Det centrala mittfältet: Nu är det, som vi alla vet, ibland lite svårt att veta vad som är vad i den Wengerska totalfotbollens förkärlek för positionsbyten och bollinnehav. Men där West Ham-matchen visade upp ett centralt mittfält som skrek högt av ostämdhet och asynkronism där gav oss gårdagen dels vårens intrimmade tandem av Cazorla och (den igår något överförfriskade) Coquelin åter, men även en Özil som var smått 100 % -ig (okej, enligt Opta mara 98 % passningsleverens). Trots att Coquelin tydligt visade att han lidit av forna partnerbytet, av tyngande förväntningar (eller vad det nu kan vara) och överarbetade sitt fysiska spel något kopiöst igår, var den centrala mittfältstriangeln tillbaka i den form som vi behöver den och den söndagsfeelgooden tar jag med mig in i arbetsveckan. Tack för det, Wenger.

Cechs situation i Arsenal vs den han hade i chelsea: Jag vet att det är få människor som är så svåra att nämna något gott om som John Terry och José Mourinho. Men tror vi verkligen att Terry hade krupit ihop och vänt rumpan till när Ward sköt, som Koscielny gjorde igår? Eller som Koscielny gjorde när Zarate gjorde 2-0 i premiären? Och tror vi verkligen att Mourinho, vad vi än må tycka om honom, hade accepterat ett sådant nonchalant sätt att försvara? Jag anser fortfarande att Koscielny är en av ligans bästa mittbackar men där fransmannen vände rumpan till där offrar sig Terry a la boxplayspecialiserad hockeyspelare. Och där Cech, med all rätt, ha fått utstå en del spe för sina ligainsatser i Arsenaltröjan där måste våra försvarsspelare ta ett större ansvar och offra sig än mer, som Terry alltid gör och som Mertesacker också gjorde i gårdagsmatchens slutskede. Cech måste ges möjlighet att få en dräglig tillvaro här i klubben och då måste ambitionsnivån i leden framför honom höjas. ”Close him down Koscielny” som Cockney Commentator twittrade igår kväll. ”Close him down.”

Summa summarum: Som jag nämnde ovan är jag, trots en stunds arsenalsk virrighet vi tvingades bevittna igår, oerhört nöjd med att vi går in i den här veckan med tre poäng i ryggsäcken. Eller om man vill se det på annat sätt; att vi gör det utan kris-, katastrof- och undergångsrubriker som påträngande sällskap. Jag är oerhört förtjust i uddamålsvinster, speciellt om vi inte förtjänar dem. Nu tycker jag att vi förtjänade segern igår, men jag vill ändå tydliggöra det synnerligen goda i att vinna även när det såg illa ut. Nu är vi tillbaka på banan, nu skall vi se över de behov som gårdagsmatchen visade och arbeta för att göra någonting åt dem. Och nu har vi tillskansat oss i varje fall något mer arbetsro. Och det är oerhört viktigt. Och skönt.