Wenger don't do tactics

Arsenals manager Arsène Wenger får ofta kritik för att inte vara en matchcoach kompetent nog att föra klubben åter till den absoluta ligatoppen. Att han inte bara är för ideologisk, vissa skulle till och med säga teologisk, i sin fotbollsuppfattning, utan också totalt saknar den grad av pragmatism man skulle kunna anses behöva för att segerrikt kryssa genom den grynnrika farled som EPL-säsong är. Att Wengers Arsenal spelar som Wengers Arsenal och så är det med det. Oavsett spelarmaterial och oavsett motståndets art. Wenger don’t do tactics, brukar det ju heta.

Detta är en bild som jag ofta delar, men vårens möte med övriga så kallade storlag samt Community Shieldmötet med chelsea visade upp ett avsevärt mer cyniskt och just pragmatiskt Arsenal. Efter citymötet talade Wenger om att det var spelarna själva som lagt upp den med Arsenalmått mätt defensiva taktiken, men om så är fallet bör faktiskt Wenger hedras även för den eventuella frikostigheten och prestigelösheten. Men oavsett om detta mer pragmatiska Arsenal vi sett under våren och mot chelsea är ett verk av Wenger eller av spelarna själva så är det en avsevärd förändring i relation till den smått dadaistiska men ack så satta naivitet som vi annars ofta utstrålat i de så kallade stormatcherna.

Men om Wengers matchcoachande fortarande lämnar mycket kvar att önska, så kan ingen hävda att han står kvar på samma fotbollsställe och är nöjd med där han står. Att han år efter år håller stenhårt på ”sitt” system och vägrar ändra sig. Snarare upplever jag det så att han använder somrarna för att se över spelsystem och numerära uppställningar. Under förra säsongens höst försökta han med 4-1-4-1 vilket inte fungerade något vidare, främst för att vi saknade den sittande mittfältare som systemet behöver och för att Özil trängdes ut på en kant där han, om sanningen skall fram, inte gjorde någon glad. Så under vintern återgick vi till 4-2-3-1 vilket, med Özil som 10:a framför Cazorla och Coquelin blev oerhört lyckosamt.

Nu har vi bara spelat två ligamatcher och det är så klart på tok för tidigt för att tolka Wengers tankar om nästa strategiska plan rörande spelsystem, men när twittrare @clivepafc lyfte frågan väcktes min nyfikenhet. Och när jag funderade kring de båda matcherna, mot West Ham och mot Crystal Palace, men även CS-matchen mot chelsea, så faller hans tankar inte så långt från mina egna reflektioner. För jag tycker att Wengers vurm för att spela centrala mittfältare som yttermittfältare och hans förkärlek för att centralisera Arsenals lag nu har tagit ännu ett steg. Detta bekräftades till viss del även av Ramseys kommentar efter Palacematchen, när han berättade att Wenger instruerat honom att nästan helt släppa kanten för att söka central yta bakom motståndarnas ytterback/mellan denne och aktuell mittback när vi var i anfall.

 
Hur central är egentligen Ramsey för Wengers Arsenal? Bild från Bildbyrån.

I spelet utan boll tycker jag att det mesta, på gott och på ont, ser likadant ut som det brukar göra. Giroud visar att han är en av ligans bästa defensiva anfallare när han pressar bollhållande försvarare, yttrarna backar hem och ger ytterbackarna understöd nog att stänga motståndarnas spel längs med sidlinjen medan Cazorla och, främst, Coquelin skyddar ytan framför backlinjen. Allt detta medan Özil njuter av sin fria roll, mestadels liggande på rulle för att agera när vi återfått bollen. Spelet utan boll tycker jag på det stora hela är sig likt (och återkommer till mer detaljerade funderingar i ett senare inlägg), men är det så att Arsenal, i spelet med bollen, mer eller mindre har övergivit vårt 4-2-3-1?

Och att vi har övergivit 4-2-3-1 för det i England, ganska ovanliga 4-2-2-2? Att vi idag spelar lite som det brasilianska landslaget, selecão, framgångsrikt gjorde under stora perioder fram till 90-talets slut? Där Cazorla och Coquelin i Arsenals version, är de som säkrar den centrala ytan framför backlinjen, där Özil och Ramsey, på olika sätt och med något olika primäruppgifter, delar på den centrala ytan bakom (eller vid löpningar; med) anfallarna Giroud och Sanchez, där den sistnämnde övergivit sin ytterkant för att bli just anfallare? Och där ytterbackarna, mot Palace Monreal och Bellerin, faktiskt var/är de enda som står för kantspelet? Att detta systembyte är den egentliga orsaken till att Ramsey går före spelare som Oxlade-Chamberlain och Walcott och att det är i detta spelsystem som inte Walcott får spela striker samtidigt som Sanchez startar på den konventionella vänsterytterpositionen?

Som jag nämnde är det alldeles för tidigt att sia om detta verkligen är ett mönster som Wenger arbetar för att sätta, om det är engångsföreteelse eller mer av en konsekvens av att Ramsey knös in i startelvan samtidigt som hans egentliga plats redan är upptagen? I min värld bygger ett 4-2-2-2-system på att yttermittbackarna dels får rätt understöd, främst av de centrala mittfältarna, men också har både mod och kompetens att ansvara för hela de korridorer som uppstår längs med de, av centraliserade yttrar, övergivna sidlinjerna. Det bygger på att de forna yttrarna, mot Palace Ramsey och Sanchez, löper oerhört mycket utan boll men framför allt bygger det på att Ramsey, Özil och Sanchez har hög passningskvalité och inte ger bort bollen, eftersom vi med 4-2-2-2 kan bli oerhört känsliga för omställningar, främst på kanterna, samma kanter som Ramsey och Sanchez just försakat.

Så är det då begynnelsen av ett systemskifte vi håller på att bevittna? Och om så är fallet, är det till ett system som fungerar för oss och gör oss svårare att besegra? Passar 4-2-2-2 spelarmaterialet bättre, optimerar det befintliga resurser och gör det oss mer effektiva mot de parkerade bussar vi ofta möter i ligaspelet? Eller blir vi bara än mer ihopkladdade i ett centrumhetsande Arsenalskt bollruntrullande? Riskerar vi att bli än mer statiska eller kan spelsystemet rent av göra oss mer utdragna och anpassade för ett snabbare omställnings- och anfallsspel? Så om Wenger nu har detta i görningen, är det rätt väg för Arsenal att gå?