Love Will Tear Us Apart

Kära, bästa bloggläsare. Här står vi nu, i denna stund, inte bara inför en helg som totalt saknar innehåll av någon som helst vettig fotboll (läs: Arsenal, EPL eller Football League i fallande skala och fallander sanningsgrad) utan också inför en period av påtvingad kontemplation, av rekapitulation och av sårslickande. Inga avledande ligamatcher att hänga upp sitt följande kring, ingen uppstart av Europaspel att vända och vrida på och inga motståndarförluster att, i brist på Arsenalsegrar, gotta sig åt. Och inga transferrykten. Inga spelaraffärer. Inte det heller.

För nu har fönstret stängt och i dess efterdyningar svallar vågorna höga på Arsenalböljan. Likt Röda Havet, som öppnades för israels folk på flykt från slaveriet, är vi arsenallister nu uppdelade i två läger. I det ena viken skvalpar emotionisterna med sin besvikelse, sin ledsamhet och sin ilska över att klubben inte handlade in de två pusselbitar som skiljer oss från att vara trovärdig utmanare om ligatiteln. I andra bukten ror rationalisterna som med stadiga och logiska tag förklarar truppens höga kompetensgrad i relation till rådande fotbollsmarknad i allmänhet och det logiska i att avstå sådana tokerier som exempelvis manu ägnade sig åt när de spenderade mer än en halv miljard svenska kronor på en tämligen oprövad 19-åring utan några A-landskamper, i synnerhet.

Emotionisterna hävdar att de andra inte begriper, att de har blivit förförda av Wengers och klubbledningens bortförklaringar och rena plattityder eller att de där borta på andra sidan till och med har tappat gnistan. Rationalisterna å sin sida talar om de känslosammas överdriver, om att det minsann är på fotbollsplanen och inte i Sky Sport News TDD-sändningar som säsongen avgörs och att alla dessa högljudda känslomänniskor bara borde ta och lugna ned sig. Skärpa sig, liksom. Och det är mitt här, i den stora pajkastningstävling längs med tangentbordens ravin, som jag sitter och bara skakar på huvudet.

För emojsarna låter sina kantstötta känslor svalla över andra lägret som svarar med att, med logiska argument, försöka få känslostormarna att mojna genom rationell saklighet. Som att skälla på den döve för att hen inte hör vad man säger, som ”du är ful när du gråter” eller som att hävda att fattigdom beror på lathet hos den från födseln menlöse. De olika sidornas pajer är bakade på ingredienser som den andra är allergiska emot, som den för att undvika kvävningsdöden, inte ens kan ta in och av retoriska råvaror som förskjutits för länge, länge sedan. Och så förväntar vi oss att den andre skall förstå? Att hen skall begripa, komma till insikt och allra helst ändra sig?

Man behöver inte vara död för att vara insiktsfull. Bild: Flickr.com: ”StanillRae”

Och jag begriper fortfarande ingenting. Vi älskar samma dj-la fotbollslag och här står vi och kastar smörja på varandra. Vad är meningen i detta? Istället för att säga ”okej, du känner någonting som inte jag känner” eller ”okej, du har en tanke som jag inte delar”. Vår kärlek är densamma, likvärdig och gemensam men våra upplevelser är olika. Våra tolkningar och våra bilder är olika. Varför kan det inte bara få vara så? Jag berättar för dig hur jag känner och tänker och om du lyssnar till mig så kommer jag att lyssna till dig när du vill berätta hur du tänker och känner. Olika åsikter, tankar och förklaringar. Olika styrkor i känslovågorna, olika konsekvensanalyser och olika lösningar. Varför kan det inte få vara så?

För egentligen är ju Wenger själv det bästa exemplet på denna arsenalska dynamik. Wenger, den ultraakademiske filosofen, logikern och den rationelle tänkaren som gått och blivit den stoiskt kvarstående fotbollsideologen. En ideologi som han envist försvarar så till den milda grad att den i mångas ögon har kommit att stjälpa över i ett närmast teologiskt förhållningssätt. Och i teologigins andra ytterlighet finns, med fundamentalistisk övertygelse och likotoksians extas, ja just det: Känslan. Den ohämmade och tvärsäkra. Och de olika ytterligheterna möts och förenas således på frågeställningens baksida.

Jag står inte utanför Emirates, demostrerar och säger att £nough is £nough men jag respekterar de som gör det. Jag håller inte med när någon försöker övertyga mig om att vi dels har en trupp som håller för att slåss om ligatiteln eller att det inte fanns förutsättningar för Arsenal att agera på annat sätt under just stängda fönster, men jag respekterar personen, dennes åsikt och rättigheten att uttrycka den. Måste vår kärlek till Arsenal behöva splittra oss, föra oss isär och göra oss till fiender? Arsenal som är känd för att ha en heterogen fanskara som öppet accepterar och införlivar varandras etniska och kulturelle olikheter har kommit att bli två uppdelade hav med endast sk-tstormar däremellan. Är det så vi vill ha det? Är det någonting att sträva efter? Eller skall vi leta efter något annat? Skall vi lyssna till varandra istället för att kasta smörja på er, ni dumma där borta? För vem är jag att döma dig för din reaktion? Och vem är du att sätta dig till doms över min?

When routine bites hard, and ambitions are low. And resentment rides high, but emotions won't grow. And we're changing our ways, taking different roads. Then love, love will tear us apart again. Love, love will tear us apart again.

Why is the bedroom so cold? You've turned away on your side. Is my timing that flawed? Our respect runs so dry. Yet there's still this appeal that we've kept through our lives. But love, love will tear us apart again. Love, love will tear us apart again.

You cry out in your sleep, all my failings exposed. And there's a taste in my mouth, as desperation takes hold. Just that something so good just can't function no more. But love, love will tear us apart again. Love, love will tear us apart again...