Wengerball De Luxe

I fredags letade jag efter känslan, jag önskade en intensitet som matcherna mot United brukade ha men som på många sätt så smått har gått förlorad och jag ställde min längtan om denna intensitet emot det allt mer avslagna läge som klubben Arsenal då, efter Champions Leaguedebaclet, stod i. Jag letade efter pepp, sökte efter triggerpunkter och famlade efter kicken. Tvivel var bara förnamnet, Wengers skuggboxning det logiska familjenamnet och vår CL-start var framåtlutad över oss, likt ett ondskefullt monster på väg ur garderoben.

Inför matchen växlade jag mellan Merseysidederbyt och det västkustska mötet mellan stadens kamratföring och kustens alltid överpresterande underdogs. Det västsvenska derbyt slutade smått katastrofalt medan Merseysideditot, vad jag då trodde då, perfekt och när Arsenals match skulle börja var jag redan så uppe i varv att matchens inledning kändes nästan logisk. Matchens start var å ena sidan otroligt överraskande men å andra sidan smått självklar. För det är ju så här vi alltid brukar börja matcherna mot andra storlag, vi vill ju alltid ha mycket boll och höja passningstempot för att skapa press mot motståndarmålet, men det brukar annars sluta med att vi antingen bränner en straff, åker på en kontring i baken eller gör bort oss på en defensiv fast situation. Men det hände liksom inget av det vanliga, vi gjorde plötsligt precis vad vi skulle och vi fick också, paradoxalt nog, ut precis det vi önskade. Och på många sätt också förtjänade. För även om Manchester United var nästan chockerande dåliga, deras centrala mittfält var erbarmligt långsamt och deras press-spel helt lyste med sin totala frånvaro, så var vi faktiskt oerhört bra. De var dåliga, men vi var också riktigt bra.

Och Wenger, som ännu en gång, stod med ryggen mot väggen och som förvisso fortfarande har/kommer att ha ett CL-fiasko att förhålla sig till, han kunde vandra in till halvtidsvilan med en nästan perfekt första halvlek med sig. Med spelare som då hade utfört den kanske bästa halvleken Wengerball vi någon sin har sett, till och med bättre än första halvleken i ligapremiären mot Everton för några år sedan. Ett flödande passningsspel, enorm rörlighet utan boll och ett motståndaruppsnurrande utan dess lika. Eller kanske snarare någon form av Wenger Ball 2.0 eller kanske till och med Wenger Ball De Luxe. Med ett spel där sövande sidledspassningar var ersatta med en lågt placerad backlinje, oerhört komprimerat centralt mittfält med B2B-yttrar i form av Sanchez och Ramsey och med ett omställningsspel som vi inte sett sedan Va-Va-Vooms dagar.

När matchen höll på att rundas av satt jag och funderade kring om jag skulle passa på att fira händelsen med en comeback för The Headmaster Ritual, men insåg snabbt att det skulle bli helt meningslöst. För bortsett från att Wenger skulle få 5/5 för sin gameplan, sin startelva och sin matchcoaching, jag själv 5/5 för att jag offrade mig och bröt mönstret genom att byta soffa mot fåtölj och låta halsduken ligga kvar i soffan, istället för runt halsen där den brukar vara, så skulle samtliga spelare få samma betyg. För jag må framstå som smått debil i min spelaranalys, men jag har, trots vetskapen om att United var urusla och att LVG på många sätt gav matchen till oss, oerhört svårt att finna någon spelare som inte förtjänar maxbetyg eller snudd på maxbetyg.

Just här var vi igår. Precis där vi skulle vara. Bild: Bildbyrån.

Från Cechs fantastiska pondus och avgörande räddningar, vilka berövade United halmstråt som skulle skrivit om den mentala kartan, till Monreals vänsterbacksspel i världsklass, till mittbacksparet Mertesacker-Gabriel som, trots att rensningar ibland såg ut som Bambi på hal is, var supersolida matchen igenom över till Bellerin som måste få nepotisterna i Katalonien att gråta blod över vad den förlorade sonen presterade igår. Vidare över till Coquelin som både stred, bröt och styrde av motståndets krampaktiga anfall, till Cazorla som var smått perfekt i sin tvåvägsroll som kompletterande mittfältsankare och förstedistributör av omställningarna och över till Özil som, äntligen, visade oss att han kan vara bäst när det gäller som mest. Som mer än någonsin såg ut som en släpande anfallare i ett 4-4-2/4-4-1-1 men samtidigt också som en regissör bakom de vindsnabba löparna Walcott och Sanchez.

Sanchez som inte bara bjöd oss på två individuella prestationer av världsklass utan också länkade ihop så fantastiskt bra med Özil och Walcott och tillsammans med dessa bildade själva arketypen för Wengers offensiva trianglar. Ramsey, som lätt kom i skuggan av nämnda triangel och som kanske också kommer att bli ihågkommen för chansen som kunde ha givit 4-0, verkade äntligen vara tillbaka som den B2B-Rambo-kämpen, fast nu med högerflanken som hemmaborg men också täckande hela banan i sitt grandiosa slit. Och Walcott. Denne lille man som i våras såg ut att var fastfrusen i Wengers box och som i perioder anklagats för att vara en One trick Pony. Han var plötsligt den store isärdragaren, löparen och assistservitören LinkUpisten. Han slet som ett djur, glidtacklade och bjöd på bollåtererövringar i smått poetisk form.

Och Wenger. Ja, jag ger honom 5/5 för gårdagens insats. För igår var Arsenal redo, igår var Arsenal med från början och i går var Arsenal hans lag. Igår var nog Arsenal mycket av det Wenger drömmer om att vi skall vara. Som en aldrig sinande våg av rörelse, med en solid borg med rätt antal spelare på rätt sida bollen och med de giftigaste pilarna att skjuta motståndarna i sank med. För United sjönk och vi reste oss. Vi behöver nog, fortfarande, ge upp årets CL, men i ligan är vi fortfarande med. Vi är två poäng från serieledning, vi har visat att våra stjärnor kan prestera även mot, på papperet, svåra lag och vi gav inte Manchester United någon som helst chans. Och vad skönt det var. Så befriande, så förlösande och så underbart. Att få känna full och total glädje, att slippa solket och bara få njuta av fotbollpoesi i dess allra vackraste form. Det var härligt, det var fantastiskt, det var underbart. Tack Arsenal. Äntligen.