Ge mig någonting att tro på.

Nu är, eller snare känns, det oerhört länge sedan jag skrev min tack-för-denna-säsong-för-nu-går-jag-på-semester-text och den ledighet som då låg just framför mig är nu passerad för att nu ha gått över i en höst i vardande. Då hade transferfönstret varit öppet i en månad, EM var just avklarat och spelarna var antingen upptagna med att avnjuta behövlig ledighet eller på väg ut i vida världen för att göra sin kugghjulsinsats för Arsenal PR-verksamhet. Den tid då Wenger stillsamt cyklade omkring i österrikiska alplandskap samtidigt som spelarna drillades i dubbla träningspass, är ju numera utbytt mot oändliga uppvisningsmatcher och tröjlanseringsevent långt bort från redlighet och då, vid stunden för mitt semestrande, stod denna mellanmänskliga fiskeriverksamhet för dörren.

Men sådan är den moderna toppfotbollen och skall en storföretagskoloss som Arsenal hållas i rullning så måsta cashen in. Och cashen kommer inte längre från Islington, Highbury eller Finsbury, den kommer från marknader och konsumenter långt borta från Arsenals geografiska hemvist och skall dessa bindas till fortsatt konsumtion måste kråsen smörjas varför Arsenal, ännu en sommar, verkar vara långt från inoljat och spelmässigt redo för anta just påbörjade säsong. Nu finns det såklart mycket positivt med dessa PR-turer kring vilka många Arsenalister som aldrig annars kan se laget, får tillgång till liveupplevelser och glädjen i detta. Och självklart är Arsenal inte det enda fotbollsaktiebolag som spenderat sommaren i cashens snarare än säsongsförberedelsens tecken, men till skillnad från våra huvudsakliga konkurrenter verkar vi ha svårt att kombinera dessa ytterligheter så optimalt som möjligt.

När jag åkte på semester var transfersommaren på väg mot sitt själva zenit och efter att vi börjat den så oerhört lovande, med inköpet av Granit Xhaka och ryktena om att Jamie Vardy var så gott som säkrad, sitter vi idag fastfrusna på ett glasberg där vi hånas, pekas på och skrattas åt. Den striker som Wenger i våras lovade inhandla och den/de mittbackar som sommarens skador gjort oss nödgade att inhandla lyser fortfarande smärtsamt starkt med sina totala frånvaros. Vi har under sommaren ohämmat utnyttjats av ett otal agenter som velat få upp sina klienters löner vid kontraktsomförhandlingar och vi har kommit att framstå som den där rundlagde snubben på skolgården, som bjussar alla på candy och tror att han skaffat sig polare, men som när påsen är tom ändå står där ensam kvar. Arsenal har denna sommar gått från storklubb till skämtklubb. Eller kanske till och med skämsklubb.

Bara några av alla de som ständigt lever med klubben i sina hjärtan.

Jag har alltid varit stolt över att vara Arsenal och för mig har det alltid varit självklart att föra över denna relation till den av mina avkommor som visat intresse för sporten fotboll. Men med facit i hand vette sjutton om jag verkligen gjorde rätt. För Arsenal genererar idag så lite positivt och så mycket negativt. Wenger håller, uppenbarligen, inte längre vad han lovar och vi spelar inte ens vacker fotboll längre. Gazidis har gått från att hävda att arenan gör/skall göra att vi kan konkurrera med samtliga storlag i Europa till att, i somras, plötsligt hävda den totala motsatsen och, i princip, bett oss fantaster ge upp tanken om Arsenal som något annat än en feederclub. Till detta köper vår ägare ranch för biljarders biljarder samtidigt som hans lag lider av sportsliga ökenvandringar längs med medelmåttlighetens rand av undergång. I premiären mötte vi liverpool med två tonåringar som mittbackar, med vårt enda seniora nyförvärv på bänken och med långa bollar på Långe Gir…, förlåt jag menar 169 centimeter Sanchez som enda spelidé. Och det gick väl lite sådär…

Efter den totala katastrofinsatsen i premiären återkom buropen, skriken på Wengers avgång eller liknande smädelser men de skreks inte ut i frustration utan suckade mest fram i uppgivenhet. Och när Wenger igår berättade att Welbecks rehabilitering går så bra att han inte alls kommer att vara borta hela säsongen utan kanske till och med kommer att vara åter i spel redan kring årsskiftet, blir detta inte alls några goda nyheter, utan tolkas per automatik som ett tecken på att Wenger nu slutligen har resignerat och givit upp den tidigare självklara jakten på central anfallare med målgörarkompetens, för att vänta in Wellbeck som januarifönstrets ALANS. Alla luriga Wengerleenden, som förr kommunicerade godis i antågande, har förbytts till undran om allt verkligen är som det skall. Ynnesten i att kunna luta sig mot att Wenger alltid vet är förbytt mot en rädsla för dess totala motsats och klubben som så symboliskt vilat mot just denna trygghet, är idag satt i högst oroande gungning. Där säkerhetslinorna fladdrande slår i vinden, rotationernas omloppsbanor blir allt större och där hoppet, tilliten och glädjen har skjutits ut till fallande konfetti ur en bedagad cirkuskanon.

Så snälla lilla goa Wenger. Ge mig någonting att tro på. Ge mig ett tecken på att du vet vad du håller på med, att du faktiskt följt med i den moderna fotbollens utveckling (vad man än må tycka om den) och ge mig en hint om att du faktiskt är kvar på banan. Där du förr låg i bräschen för sportens utveckling och stred mot status quo som varandes din värsta fiende, ger du idag sken av att inte ens kunna upprätthålla det, än mindre hålla det på behörigt avstånd. Ge mig någonting som säger att jag har fel, visa att du har rätt och visa att du vet vad du håller på med. Låt oss på lördag kväll få se ett Arsenal som faktiskt spelar fotboll inte bara tjongar på chans utan rim, reson eller integrerat fungerande spelidé. Följ upp detta genom att köpa oss en erfaren och kompetent mittback att sätta bredvid Koscielny och se för h-vette till att hålla ditt löfte om inhandling av central anfallare med målskyttskompetens.

Ge mig mitt Arsenal tillbaka. Mitt Arsenal som jag självklart och oreflekterat ständigt kunde tro och lita på, som jag alltid vågade hoppas på och inte, som nu, det Arsenal som man skall förbereda sig på ändå inte kommer att leverera. Gör mig någonting som jagar iväg besvikelsen, uppgivenheten och resignationen. Någonting för sonen att stolt berätta om på skolgården och någonting som lyfter upp en när livets mödor väger tungt på våra axlar. Någonting som får skriken, missnöjet och splittringen som håller klubben i ett järngrepp, att försvinna. Någonting som ger oss tro, luft under vingarna och känslan av en ljusnande framtid. Hopp, glädje och kärlek. Lust, tillit och tillförsikt. Gör det du en gång i tiden var förmögen att ständigt göra, ge oss positiva överraskningar, ge oss mirakel. Ge mig mitt Arsenal tillbaka och ge mig någonting att tro på, Wenger.