Solen går ned över Babels torn

Först och främst vill jag hälsa dig som läsare välkommen tillbaka till bloggen. Välkommen tillbaka du läsare. Sedan vill jag göra detsamma med mig själv. Välkommen tillbaka bloggare D&M. Tack, tack, det var vänligt. Men därefter vill jag nog sätta igång och skriva. För nu är julledighet i antågande och jag har, i princip, min första lediga stund på ungefär ett arbetsår vilken jag såklart vill vika till att skriva Arsenal. Och det kanske främst för min egen skull. För då den här bloggen en gång i tiden var ganska livlig så var den till både för läsare men framför allt för mig som fick skriva av mig kring Arsenalfrågor som brydde mig.

Jag ämnar egentligen inte vältra mig i det faktum att min relation till Arsenal just nu är under inventering, men så är i faktiskt fallet. Jag känner att jag, för vart år som går, får allt svårare att tro på klubben, svårare med tilliten till den och svårare att låta mig själv åka med i känslan av att vi är på rätt väg. För några veckor sedan låg vi i delad ligaledning, idag är vi tillbaka på fjärdeplatsen, en poäng före sp*rs och nio poäng från tabelltoppen. Och det är lätt att falla in i det klassiska måndag-hela-veckan-tänkandet, lätta att tänka att vi, trots senaste årens andra- och tredjeplaceringar, alltid hamnar på fjärdeplatsen och lätt tappa något av geisten.

I ena skålen ligger världsstjärnor såsom Özil och, kanske framför allt, Sanchez och de har sällskap av en riktigt tilltalande centrallinje som består av dem och Koscielny/Mustafi tillsammans med nyförvärvet Xhakas succesiva inskolning. I andra ligger ständigt återkommande skador och två ännu inte förnyade kontrakt av dessa två världsstjärnor. Vidare tyngs den sistnämnda ned av att vi ännu en gång varit som sämst när det gäller. Där ligger den fortsatta avsaknaden av adekvat trupprotation som ännu en gång givit oss trötta, lågpresterande och övermatchade stjärnspelare, där dessa i sin tur får sällskap av undermatchade spelare som inte bara glider långt från startelvan utan även är tämligen rostiga när de väl får några minuters upphopp ur frysboxen.

En låda att fira med? Bild: D&M

Så det är inte alltid så lätt att vara Arsenal. Så fort en får för sig att vi är på rätt väg, att vi denna gång har lärt oss av våra misstag och att vi denna säsong faktiskt kommer att fungera annorlunda, då ramlar vi huvudstupa in i samma vägg som vi sprungit in i de senaste tio, tolv åren, gör om samma misstag och utsätter oss följare för samma omilda behandling vi fått utstå mången förr. Så fort man vågar sig glädjas över att klubben mönstrar glittrande världsstjärnor som andra klubbars följe avundas oss, så kommer kontraktsförläggningsdjävulen fram ur sin rykande håla och skriker om bråddjupa skillnader mellan klubbens och spelarens utgångslägen gällande lön och framtid.  Det fungerar liksom bra under perioder, men så fort det skall bekräftas och konsolideras, ja då går det åt skogen. Och nu skall vi gå in i jul-, nyårs- och januarimatchandet.

Cazorla är skadad till och med mitten av februari, Elneny sticker snart iväg till ACoN medan Ramsey ännu en gång ryktas vara tillbaka, denna gång lagom till Boxing Day. AOC har hamstringproblem utan återkomstdatum medan Welbeck, Mustafi och Mertesacker kanske är tillbaka till 3:e januari. Och vi möter nu West Bromwich hemma (26/12), Palace hemma (1/1) och Bournemouth borta (3/1) inom åtta dagar. Därefter möter vi Preston i FA-kuppen (7/2), Swansea borta i ligan (14/1) och Burnley hemma (22/1) innan vi, på TDD, rundar av månaden genom att ta emot Watford. Därefter går vi in i februari i och med att möte chelsea borta.

Så då sitter en här, relationell inventering eller inte, med frågan: Hur f-sen skall det här gå? Kommer vi kunna gå igenom detta, på papperet, något enklare spelschema och knapra in något på försprången som chelsea, foolsen och shitty har gentemot oss? Kommer vi, som det heter på arsenalska, studsa tillbaka? Eller är truppen för tunn, Wenger för ålderdomligt idéuttömd och ligan således helt körd för oss? Kan vi återhämta och återskapa det flöde vi hade under stora delar av hösten, där vi inte alltid spelade så bra, men ändå fick in bollen, tog den sena trepoängaren och höll oss i ligans absoluta toppskikt? Eller är vi för beroende av två klubbvalstvekande världsstjärnor vars ryggar bara väntar på att brista under ett för tungt lastat ok av ansvar?

Kan vi bygga oss starka, ända upp till himlen och enas som ett folk, med ett språk under ett klubbmärke? Eller kommer vi att straffas för vårt övermod, rämna i den famlande förvirringen och falla ned i söndrande splittring? Kommer vi möta februari med en hel och konkurrenskraftig trupp, på väg att äta in våra konkurrenters försprång? Eller kommer vi, för vilken gång i ordningen, ha förlorat chanserna till ligavinst redan innan vi möter vårt årliga waterloo i Champions Leagues åttondelsfinal? Är vi på ny inslagen, titelutmanande, stig eller springer vi bara ännu ett varv i ännu en predestinerad irländsk julafton? Jag vet inte. Jag hoppas. Lite. Men vågar jag tro? Vågar du tro på..?