It ain't Coca-Cola. It's rice.

För många, många år sedan, långt före ungarna kom, var jag och den då blivande Fru D&M i Vietnam. Vi flög in i söder, reste sedan runt för att lämna landet i norr och under vägen lärde vi känna ett land, lika fantastiskt som vackert. Lika inbjudande lockande som avigt avvisande och lika enhetligt som motsägelsefullt. Och i detta smått himmelskt vackra land blev även vi som västerländska turister med dollarsedlar i fickorna motsägelsefulla och smått motstridiga. Även jag. Även min relation till såväl Vietnam och Sydostasien som Sverige och Västeuropa.

För besöker du Vietnam så besöker du även den koloniala västvärldens efterlämningar. Åker du genom den hissnande regnskogen, norr om Da Nang, så ser du bladväxter med rötterna i Napalm, landminor och rostiga M16:s. Gungar du runt i en long tail-båt i Mekong doppar du foten i ett vatten som fraktat tonvis med nordvietnamesiska vapen från Kambodja till FNL-gerillan i söder. Och pratar du med en vietnames så talar du också med en representant för ett folk som har fått så många bevis för att den långe, blonde västlänningen inte alltid vill väl, trots de monetära rikedomarna han sprider kring sig. På att den långe blonde mannen, full av törst på livet, inte alltid är att lita på.

Långt där borta på andra sidan jordklotet fick jag välbehövlig distans till mitt trygga europeiska liv. Långt där borta fick jag se saker som jag aldrig hade sett förut och långt där borta fick jag möta sidor av mig själv som jag inte känts vid tidigare. Men jag fick också, som västerlänning långt hemifrån, vissa punktvisa sting av hemlängtan. Därför kunde Fru D&M lämpa av mig vid någon klibbig bardisk under knastrig TV för att se på västerländsk Premier Leaguefotboll i sena natten, så att jag fick balsameras av en stunds igenkännlighet, en stunds pausering från allt det nya och en stunds avkoppling från alla högst påträngande intryck. Jag fick se The Invincibles ta sina första steg på väg mot odödlighet, jag fick se Christiano Ronaldo filma sina första pladaskfall på brittisk mark och jag fick se Tobias Linderoth bilda centralt mittfältlås tillsammans med en vildsint dansk i Everton. Bland annat. Min blivande hustru lämnade mig där för att få gungas i en stunds fristad, i det bekanta och i det trygga.

Och denna, för mig temporära, fristad delade jag med ett antal andra västerländska män, några mer luggslitna och degenererade än andra, några temporära och andra permanenta gäster på andra sidan jordklotet. För i dessa barer träffades de, de utflyttade europeiska eller amerikanska männen. Med sina svällande bukar, i sina pösiga skjortor i grälla färger och med sina högt skränande röster. Brunbrända, hesa och högljudda. Alltid med en drink i handen, alltid med en vaggande gångstil och alltid med en distanserande blick på den infödda personalen. Här möttes de och här delade de samma självklara vishet om den västerländska överlägsenheten. Långt, långt borta från den. Avsiktligt eller oavsiktligt. Utflyttade, flyende eller förvisade.

Sen eftermiddag någonstans i Halong Bay. Bild: Flickr.com: ”Jéréme”.

Affärsmän, entreprenörer och skattesmitare. Alla med samma alkoholdopade leende och simmigt vattniga ögon. Alltid med en självklar vishet om det egna folkslagets överlägsenhet och alla med samma skratt åt dumbommarna som stannat kvar där borta i England/USA eller Västeuropa, när man kan ha det så här gott som vi har det här. Och alla med samma saknad, samma outtalade sorg och alla med samma skamfyllda hemlängtan. Där gungade de i armkrok och sjöng sånger från fäders länder, där drack de licenstillverkad öl och där dränkte de ännu en dags tvivel på om de verkligen gjort rätt, i långa immiga drinkglas. ”There ain't no asylum here. King Solomon he never lived 'round here…”

Ibland känner jag mig som dessa ohövligt västerländskt bedagade herrar. Inte som frivilliga flyktingar som skrävlar om sin egen överlägsenhet, inte som överviktigt alkoholiserat konturlös, utan med deras uttryck, fast på ett annat sätt. Ibland när jag tänker på Arsenal av idag känner jag mig som de. Jag känner igen samma behov av sedering, av att upprätthålla en glättig yta i grälla färgskalor och samma behov av att låta högt, högt över alla andra ljud som stör. Och jag känner igen samma smärtsamma saknad, samma stank av brända broar och samma skamfyllda hemlängtan till en tid som aldrig kommer åter. När jag ser Arsenal av idag känner jag mig inte hemma, jag känner mig som en lång och blond flykting som desperat försöker fira västerländsk jul i Ho Chi Minh City.

Jag är densamma i en och samma värld. Men är ändå en främling i ett främmande land. Jag känner lukter jag inte kan erinra mig ursprunget till, jag hör ord talas runt mig, som säger mig just ingenting och jag känner den heta fukten tränga in under en aldrig så luftig klädsel, där ingen Air con någonsin kan ge svalka. Jag hör råttornas fräsande, ser dess ögon glittra till i mörkret och jag försöker vika in mina tåspetsar i mina allt för öppna Teva-sandaler. Jag känner inte igen min klubb och jag känner inte längre att Arsenal är det Arsenal som jag en gång i tiden lärde känna. Jag vill hänga med, jag vill förstå och jag vill vara här. Men kan ändå inte riktigt koppla något grepp om vad vi faktiskt är idag.

Så vad är egentligen Arsenal sommaren 2017? En klubb på väg ned i Europa Leagueträsket, sänkt i en pengakåt ägare som bryr sig noll och ingenting om sportslig framgång och fången av en maktbalans som är allt annat än sund? En klubb i exil med fansen på flykt? Eller är vi en klubb som har nått botten, insett allvaret och nu skall ta oss högre än de senaste 17 årens smått jämntjocka sörja av klibbig utspäddhet? Är vi intryck som berikande utvecklar och öppnar våra sinnen eller är vi en skamfylld längtan efter en identitet som för alltid är förlorad? Är vi stigfinnande entreprenörer eller ljusskygga skattesmitare? Är vi vad arenabyggandet lovade oss att bli eller är vi bara ett påklistrat och tvunget leende? Ett leende som slocknar så fort baren stänger och vi skall gå ensamma hem i natten? Hånfullt spridda dollarsedlar för de fattiga att desperat plocka upp? Är vi de goda befriarna eller de kuvande kolonisatörerna? Kommer vi med fred och frihet eller med onda baktankar? Vad är fotbollsklubben Arsenal idag? Sjunger vi sluddrande om tider som flytt eller står vi beredda inför de som komma skall? ”Let me tell you 'bout your blood, bamboo kid. It ain't Coca-Cola, it's rice.”