Fotbollens Vladimir Krutov

Under stora delar av min uppväxt var hockey sporten för mig. Förvisso låg jag ofta på golvet framför TV:n och slötittade på Tipsextra men fotbollen var i all sin till synes buffligt geggiga framtoning, på tok för avancerad för att den miniora upplagan av mig skulle begripa dess aldrig sinande outgrundlighet. Att jag låg där på golvet framför vår TV, med påsen lördagsgodis inom räckhåll, var mer ett uttryck för bristande sysselsättningsgrad än reellt intresse. För mig var hockeyn mer intressant. Och avsevärt lättare att förstå mig på. Hockeyn var starkare färger, högre tempo och tätare händelseflöden. En aldrig sinande ström av närkamper, tempoväxlingar och chanser, inrymd i en idrottens amfiteater där sargen hindrade både avbrott och den svages undkommande från den starkes hotande närkamper. Det var liksom lättare att ta till sig än det gröna (nåja) gräsets schack som erbjöds varje lördag klockan fyra, svensk tid. Förvisso hade jag redan då favoritlag, jag visste vad de viktigaste spelare hette och jag visste vilken ungefärlig funktion de hade. Jag ägnade merparten av min vakna tid åt utövande av sporten fotboll, men den trollband mig inte på samma sätt som hockeyn då gjorde.

När jag växte upp hette Ryssland inte Ryssland utan Sovjetunionen. Färgen var den djupaste blodröda och på spelarnas bröst stod det CCCP eller i undantagsfall USSR, beroende på vilket språk de förenade sovjetrepublikernas representantlag skulle omtalas. Samtidigt som jag avskydde dem för att de ständigt stod i vägen för Tre Kronor och för att de representerade världens ondska, kunde jag inte låta bli att fascineras av dem. Till och med jag insåg att de var något så oerhört mycket bättre än alla andra, så mycket mer utvecklat och så mycket mer konstant sofistikerat än alla dagsländor såsom Tjeckoslovakien (VM-guld -76, -77 och -85), Sverige (VM-guld -87), Kanada (Canada Cup -84 och -87) samt USA (OS-guld -80) som med jämna mellanrum flaxade till för att bli undantag som bekräftar regeln.

För regeln var att var Sovjetunionen med och spelades Hockeysången så hette de slutgiltiga segrarna jämt och ständigt Sovjetunionen. Alla utom reservmålvakten spelade i militärernas lag CSKA Moskva, vilket gjorde att de var något så vansinnigt samspelta och bäst av alla var målvakten Vladislav Tretiak tillsammans med Superfemman ”The Big Red Machine” bestående av försvararna Vjatjeslav Fetisov och Aleksej Kasatonov samt anfallarna Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov. Dess överlägsenhet var enorm. Ville de göra mål så gjorde de mål, ville de köra några åttor kring motståndarförsvaret så körde de några åttor kring motståndarförsvaret och försökte något lag, för en gångs skull, matcha deras tempo så höjde de tempot, bara ett litet uns för att knäcka den motståndare som försökte stå upp. Den stora röda maskinen var så självklart överlägsna att de inte ens bemödade sig att jubla efter något av alla dessa tusentals mål de låg bakom och samtidigt som jag avskydde dem för deras ständiga överlägsenhet, och för den ondska de i västvärlden var satt att symbolisera, så kunde jag inte heller låta bli att beundra dem.

Den stora röda maskinen körde över allt som kom i dess väg. Ett lika solitt som passningsbegåvat backpar både säkrade och byggde bakom supertrojkan där de tekniska ekvilibristerna Larionov och Makarov kompletterades av den lika granithårde som dödsföraktande Krutov. Våg efter våg öste över oss, mål efter mål ramlade in bakom vår målvakt och match efter match fick vi acceptera den obligatoriska underdånighetens självklarhet. De gjorde oss illa gång efter gång, match efter match. Vi avskydde dem och vi fruktade dem. Samtidigt som vi beundrade dem. Och vid ett tillfälle av total förnedring, när TV-kameran zoomade in Krutovs helt uttryckslösa ansikte, utbrast den på SVT då arbetande kommentatorn Arne Hägerfors ”det där är ett ansikte som bara en moder kan älska”. Och precis så känner jag. Precis så känner jag inför Arsenals manager Arsène Wenger. Eller snarare, precis så känner jag inför Wenger, fast tvärtom. Hans ansikte kan idag bara älskas av en moder. Inte av någon annan.

En ständigt hotande fara. Bild: Flickr.com: ”Seika”

Jag begriper att Wengers moder med största sannolikhet inte längre finns med oss och jag begriper att Wenger nog är att anse som tämligen välbevarad för sin ålder. En charmig äldre herre med soignerat sätt, utan övervikt eller dåliga vanor. Det klart att hans ansikte rent objektivt borde framstå som synnerligen värt att älska i många betraktande ögon. Men inte i mitt. Jag kan nästan inte längre se på honom. Jag kan inte se hans ansikte utan att det börjar koka av ilska inom mig. Jag ser inte längre hans presskonferenser och jag väljer medvetet bort hans intervjustund på Match of The Day. För han gör mig bara arg, han gör mig bara ledsen och han gör mig därefter bara tom. Av konsumerad kärlek, av brustna förhoppningar och av brutna löften. Av systematiska lögner, av ryggradslöshet och av självuppfylld småsinthet. Av futtighet, av tafflighet och av självförhärligande. Av åderlåtenhet, av nedsmutsning och av nonchalans. Av uppblåst självgodhet, av högmod och av arrogans.

Min personliga åsikt är att Arsenals fotbollsklubb är ägd av en riktig skitstövel, med en samling lika övervintrade som lealösa nickedockor i styrelsen och med en VD som saknar all den både formella som informella auktoritet som hans föregångare förde med sig. För ganska exakt fem år sedan skrev jag blogginlägget ”Länkarna som håller klubben fången” (http://www.arsenal.se/node/5360) där skuldfrågan till varför klubben då var fast i en stagnation avhandlades. Och jag står på det stora hela kvar vid den bilden än idag. Jag vill ha väck en frånvarande ägare som fullständigt skiter i sportslig framgång till förmån för ekonomisk. Jag vill tömma hela styrelserummet på dammiga ja-sägare utan varken fotbollskunskap eller hjärta för klubben och jag vill ha en VD som faktiskt är vad titeln indikerar, någon som har förmåga och mandat att verkställa. Men efter den vår av total implodering vi tvingades genomlida, efter en försommar med löften om ”change” och ”re-invention” och efter det katastrofala transferfönster vi avlagt, kan, vår ägare till trots, inte skulden läggas på någon annan än Arsène Wenger.

För var det Kroenke, styrelsen eller Gazidis som åkte till Stoke-on-Trent med två vänsterbackar som försvarslås? Som bänkade våra enda nyförvärv, satte en central mittfältare/vänsterytter som högerback för att placera vår högerback som vänster wingback och som släppte ut ett lag så totalt förvridet i förvirring till matchen på Anfield? Som valde att starta ännu en säsong helt utan befintligt försvarsspel och med naivismen och dadaismen som enda spelmässig ledstjärna? Var det Kroenke, styrelsen eller Gazidis som hade Lemar på London Colney redan i juni för att sedan frysa ned honom och återkomma på deadlinedays eftermiddag? Är det Kroenke, styrelsen eller Gazidis som genom åren har fyllt vår trupp så knökfull till bristningsgränsen med fotbollsliga medelmåttor, som gjort dem så överbetalda att de i princip är omöjliga att avyttra vilket gjorde att vi, av alla klubbar, riskerade att slå i lönetakets 7%-gräns? Var det Kroenke, styrelsen eller Gazidis som fick Alex Oxlade-Chamberlain att tacka nej till £180 K/veckan i Arsenal för att föredra £120 K/veckan hos foolsen och Klopp? Som gång på gång värvar lovande och solida försvarare vilka efter bara ett halvår i klubben ser ut som raglande alkisar i ett minfält? Som gör att vi idag sitter med två superstjärnor som vägrat skriva på nya kontrakt, som går gratis nästa sommar och som redan i januari kan signera kontrakt med andra klubbar och det helt utan att klubben kan göra något som helst motstånd?

Är det Kroenke, styrelsen eller Gazidis som gör att vi inte bara är resultatmässigt usla utan även är smärtsamma att bevittna rent spelmässigt? Att vi gång efter gång, år efter år förlorar med tennis- eller handbollssiffror mot de andra storlagen? Att våra spelare inte har en aning vad de skall göra på planen, att vi helt saknar gemensamt strävan och taktiska redskap att möte jämbördiga motståndare och att omklädningsrummet verkar ha förvandlats till ett land i brinnande inbördeskrig? Som valde att kommentera landskamp i TV framför att säkerställa klubbens bästa under gårdagens TDD:s kväll? Är det så? Är det verkligen de som, med alla deras brister och i Kroenkes fall till och med systematiska nedmonteringsarbete, är roten till allt detta elände? Varje företag och organisation har sin delegationsordning och Arsenal har en frånvarande ägare som inte bryr sig men vi saknar både fungerande beslutsordningar, ansvarsfördelning och adekvata styrredskap. Wenger vägrade arbeta under en Director av Football och då slapp han det. För Wenger gör som Wenger vill. All sportslig makt är, av en okunnig och ointresserad ägare, lagd i Wengers händer varför han och ingen annan skall få stå till svars inte bara för de uteblivna resultaten utan också för driften av hela den verksamhet han är satt att ansvara över.

Att hävda att vi minsann försökte räcker säkert till i P11, i mellanstadiet eller på lekplatsen. Men det räcker liksom inte till när du har det sportsliga totalansvaret för en av världens tio största och rikaste fotbollsföreningar. Och på det sätt som Wenger kontinuerligt har kört mitt hjärtas klubb allt lägre ned i fotbollshierarkin gör att jag knappt kan lyssna på hans ansvarslösa och urskuldande bladdrande, att jag knappt kan se två år framåt med honom vid klubbrodret och att jag knappt kan se på hans ansikte utan att koka av ilska. För att han har förstört det som var så fint, förstört det som hade så stor potential och förstört det som var mitt. Mitt ljus, min spänning och, ibland faktiskt, mitt hopp i tuffa tider. Jag har sett upp till Wenger som en son ser upp till sin far. Jag har tyckt synd och månat om honom som en far gör om sin kranke son och jag har försökt att upprätthålla en inre bild av honom som den högste att respektera och värd älska. Men idag kan jag inte längre. Jag kan inte ens se hans ansikte och känna värme, respekt eller kärlek. Jag kan inte höra hans monotona röst eller se hans ansikte utan att reagera i affekt eller känna leda på gränsen till avsmak. All respekt och fascination är borta, nu är han bara fotbollens Vladimir Krutov. Och inget ont om Östersund eller Brunflo, men det är inte dit jag vill att mitt hjärtas klubb skall vara på väg eller sluta.