Grey On Grey

En gång, för länge länge sedan, satt tre för tillfället, utsläppta småbarnsfäder på en rälsbuss löpandes som ett rostkantat och ruggat pärlband genom det engelska stålbältets mest sylhålade del. Småbarnsfäderna, låt oss kalla dem Manu-Mats, Hammers-Johan och Arsenal-D&M, hade spenderat sin fredag i Brentford, sin lördag uppe i Newcastle upon Tyne och angjorde denna söndag förmiddag genom att långsamt, långsamt förflytta sig från Leeds i riktning mot staden Liverpool. De utsläppta småbarnsfäderna gjorde som de brukade göra under spårväga förflyttningar, de njöt av stundens totala ansvarslöshet och tog sig en förmiddagsöl eller två för att efter ett tags resande bli något fnissiga.

Småbarnsfäderna satt där med sina förmiddagsöl, sina 50 grams chipspåsar och sina flottiga fingrar, fnissandes åt allt som sades eller gjordes men lät sig för den saken skull inte hämmas att ta in även den omgivning som virvlade förbi den skakiga rälsbussfärden. Småbarnsfäderna –okej nu lägger vi av med fingeringar och tredjepersonsprat och talar klarspråk: vi, de två och jag. Vi åkte genom landskap av frodiga ängsmarker, genom lövskogslundar och upp och ned för höga kullars branta sluttningar. Men också genom luggslitna småstäder som en gång i tiden blommade upp av stål- och textilindustrins lovande locktoner för att sedan falla åter i glömska och succesivt ohejdbart förfall. Förbi nedlagda kvarnar på fallfärdiga broar över nedskräpade vattendrag. Vår färd korsade Penninernas möte med Peak Districts utkanter och för oss tre anglofila svennar var detta både ljuvligt vackert och avsevärt exotiskt.

Vi tre resande svennar blev allt mer storögda oavsett om det handlade om grönklädda sluttningar, sönderskavd rödtegel eller sviktande korrigerad plåt. Vi blev med största sannolikhet även allt mer högljudda utifrån det aldrig sinande flödet av visuell påfyllning och vår existens drog, kanske någon gång i höjd med Rochdale, till sig uppmärksamheten från en äldre dam som satt några rader bort i vagnen. Inte en dam av den där frejdigt gladlynta typen utan mer en person som inte alltid badat i den oändliga glädjens källa eller frekvent duschats med fem nyanser av kärlek. Hon tittade på oss allt mer frekvent, med allt mer irriterad uppsyn och med allt mer ljudliga suckar att matcha våra, på sömnbrist och alkoholdoping, allt mer högljudda röster och till slut frågade hon vad, i all sin dar, det var vi tittade på. När vi förklarat och när hon till slut insåg att det som väckte våra lustfyllda känslostormar var precis det hennes egna ögon såg, suckade hon tungt, tog ett djupt andetag och något resignerat klargjorde ”why bother? It’s just grey on grey.”

Och precis så känner jag inför dagens Arsenal. En ständigt skakig färd längs med aldrig sinande nyanser av grått. En färglöshet, livlöshet och total avsaknad av såväl hopp som behövliga nyanser av kärlek, kunskap eller utveckling. Ner för ännu en förlorad brant, ned i ännu en mörk tunnel och ut i ännu en trög sörja av brungrönt, vidare till grått och slutligen till ännu mer grått i en marginellt gråare ton. I Wengers Arsenal ser jag inte längre några som helst färgskalor. Inte kampens vinröda, inte kärlekens något ljusare röda och inte de begåvade framstegens ljusning. Inget ljus i tunnelns slut, ingen eld i ett hjärta som brinner för den goda saken och inte heller stolthetens näve upp mot den klarblå himlen.

I Wengers Arsenal ser jag heller ingen lust, ingen värme och endast marginellt av glädje. Jag ser mestadels av tiden bara ännu en meningslös förflyttning från punkt A till punkt B, ännu en förbrukad möjlighet och ännu ett steg längre bort från vår egentliga hemvist. Inför A-lagets matcher känner jag inte längre någon glädje men heller inte någon ilska. Ingen passion men inte heller speciellt mycket aggression. Jag väljer såklart fortfarande att se alla matcher, för det är sådant som sådana som jag och de mina gör, men det är sällan jag ser fram emot dem som jag brukade göra. Visst gläds jag åt gjorda mål, men de får mig oerhört sällan att hoppa upp ur soffan och hytta med nävarna, som de förr brukade förmå mig till. Visst gläds jag en smula, men satta i aktuell kontext, i aktuell kartbild och med aktuell resrutt är de gjorda målen och de fåtalet tagna poängen ändå utan reellt värde. Bara ännu ett släpande steg på ännu en variant av samma gamla transportsträcka utan slut.

Jag känner avsevärt mer glädje i sällskap av en skakig fulstream för att se klubbens U23-lag, än med Wengers A-lag i realtids-HD. Jag väljer hellre att fundera på om Nelson kanske faktiskt kan bli vad han lovar, på om Osei-Tutu kan utmana Bellerin om representationslagets framtida höger wingbackplats eller om Joe Willock faktiskt är ett ännu större löfte än hans förlorade storebror. Hellre det än att ännu en lördagseftermiddag av besvikelse, ännu en nedslående nyhet om ännu en misslyckad kontraktsförhandling för ännu en spelare som inte vill vara hos oss. Dåliga insatser som följs av sämre som följs av samma gamla ursäkter, samma patetiska bortförklaringar och samma förvirrade fäktande mot all världens väderkvarnar. Ännu en helg av rullning i det nedbrytande tjärabadet, gatlopp genom högen av fjädrar för att därefter framstå som en kognitivt mindre bemedlad lallare i sällskap av det wengerska A-lagets succesiva kompetensnedmontering. Jag älskar och jag brinner för Arsenal. Men inte för detta Wengers Arsènal.

För Wengers Arsenal är idag en resa utan varken destination, tidtabell eller adekvat resrutt. Wengers Arsenal är en skakig rälsbuss med uppgivna passagerare som bara väntar på att få hoppa av, byta färdsätt eller byta upp sig till en annan researrangör med önskemålsmatchande slutstationer. Wengers Arsenal är bara uppgivenhet, leda och inställda avgångar. På väg mot ingenstans, ständigt på väg utför och i allt sämre kondition. I övrigt lever jag ett bra liv. Jag har ett jobb som jag trivs med och som jag känner mig meningsfull i, jag har två ungar jag älskar över allt annat, vänner jag håller av och trivs med och har ynnesten att få vara gift med kvinnan i mitt liv. Men i sällskapet av Wengers Arsenal känner jag mig mer som en urtvättad batikblustant fången i grader av uppgivenhet. Med medpassagerare som inte ser hur fult, hur bedagat och hur hopplöst allt runt oss är. Som inte hör mina uppgivna suckar, mina demonstrativa harklanden och som förstör reselugnet med fryntligt förmiddagsfnitter med alkoholhaltiga undertoner. För utanför Wengerkupéns fönster finns absolut ingenting att se, ingenting att glädjas åt och ingenting som väcker mitt hopp om att i morgon mötas av en gryende morgonsol. Bara ett konstant och aldrig sinande flöde av grått. Why bother? I’ts just another day of grey on grey.