Den Gamle och Bussen

För några veckor var jag på så kallade utvecklingsdagar. Dessa dagar av önskad organisationsutveckling var förlagda utanför staden varför jag inte kunde ta cykeln till och från jobbet, som jag annars brukar göra. Jag fick åka buss. Trångt, varmt och inte särskilt mysigt. Men jag tog bussen. Som så många andra personer gör varje dag till och från sina arbeten. För att kunna tjäna sitt uppehälle. Inte för att de kanske älskar det, inte för att de alla dagar vill utan för att det är vägen till inkomst. Hoppa på bussen, åka densamma till jobbet och arbeta hela dagen. Därefter samma sak, fast åt andra hållet. Till en förhoppningsvis god tillvaro under icke arbetsbunden tid.

När jag dag ett åkte till utvecklingsutflyktsmålet fick jag avlägga en tämligen avsevärd sträcka och jag fick se chauffören stanna vid ett antal hållplatser för att plocka upp ett antal morgontrötta pendlare. Men från min svettigt klibbiga plats i den kollektiva trängseln såg jag även en situation som, som enskild händelse inte är mycket att tala om men, i sitt sammanhang kommunicerar en väsentlig del i ett lika väsentligt förlopp. Det jag i arla morgonstund fick bevittna var när en man som stod inne i en busskur, läsande på sin mobil men hörlurar på öronen, missade bussen. Eftersom han stod långt inne i en kur, långt inne i sin egen lilla värld tolkade antagligen chauffören det som att mannen inte ämnade nyttja aktuell buss utan väntade på annan, varför chauffören åkte förbi varpå mannen upptäckte sitt misstag för sent och sprintade efter bussen i hopp om att han skulle ges någon form av undantag att få hoppa på långt efter hållplatsen. Detta gavs han inte. Och jag kunde se honom besviket, ja kanske till och med ilsket hytta med näven i chaufförens riktning.

Ungefär ett och ett halvt dygn senare delade jag samma kollektiva klibbighet men denna gång i riktning från utvecklingsutmaningsorten till hemmets omfamnande sköte. Jag fick se bussens chaufför stanna för att plocka upp hemåkande pendlare men jag fick också, och här börjar vi så sakteliga närma oss sagans sedelärande stigbygel, samma man som dagen innan missat bussen stå långt framför kuren, till synes söka ögonkontakt med chauffören och sedan, glad i hågen, stiga på bussen. Så jag fick bevittna hur en ung man som dagen före begått misstag som lett till att han missat bussen, hade lärt sig av detsamma så att han kunde hoppa på bussen nästkommande dag. En person begår misstag, lär sig av dem, gör annorlunda och lyckas. Så självklart, så enkelt och samtidigt så genialt i all sin småskalighet. Och samtidigt uppenbarligen omöjligt.

För det är just det här jag anser att Arsenals Arsène Wenger inte gör och ej heller verkar vara förmögen att utveckla. Att han har fått alla chanser att lära sig och göra annorlunda än det resultatlösa, men att han har till skillnad från den unge mannen i texten ovan, konsekvent valt att inte ta lärdom av dessa begångna misstag. Wenger har de senaste åren missat buss efter buss, krupit längre och längre in i busskuren, tryckt skärmen allt närmre det egna nyllet och gång efter gång vägrat ta in auditiv stimuli från sin omgivning. Han har gjort misstag, gjort samma misstag igen, för att sedan göra precis samma misstag ännu en gång. Samma resultatlösa tillvaro, samma tjuriga ovilja att lära sig och samma strida ström av mer-av-samma-och-bara-det-egna.

Innevarande säsong har Wenger på grund av förra säsongens begångna misstag, haft möjlighet att spela juniorer och rotationsspelare i Europaspelet och därför kunnat matcha en så gott som ständigt utvilad första-11:a i ligaspelet. Har vi nått bättre resultat för det? Innevarande säsong har han också haft en startelva som spelare för spelare ser bättre ut än på många år, men har han fått dem att fungera som en stabil och producerande enhet? Vi har äntligen en löpande förstestriker och en potentiell plan B, men har han utnyttjat Lacazette optimalt? När vi nu släntrar mot slutet av eran Sanchez-Özil i Arsenal, kommer den definieras av nydaning, sportslig framgång och progress för klubben? Kommer den definieras av soliditet, av optimerande av befintliga resurser och av Wengers förmåga av att lära sig av redan begångna misstag? Kommer vi att se eran som en tagen chans? Eller som en missad?

Denna säsong har Arsenal endast vunnit två av nio spelade bortamatcher, bara tagit nio av tjugosju möjliga poäng och har endast tagit tjugosju procent av våra inspelade poäng på bortaplan. Vi har sämre skörd i år än vad vi hade efter motsvarande antal omgångar förra året och vi har tappat än mer mark i topp 6-lagens inbördes tabell. Vårt försvarsspel går endast att beskriva som ett enda stort kaos, Wenger sätter konsekvent unga och utvecklingsbara spelare på helt fel positioner och den mentala styrka som han älskar att monologisera om lyser stint med sin totala frånvaro, detta när vi varje gång kommer till stormatcherna med bländande skräck i våra ögon. Lacazette byts alltid ut i senast 70:e matchminuten, har färre spelade minuter än den Giroud han var inhandlad för att bli en uppdatering till och ser allt mer slokörad ut, för var gång som han byts ut i förtid. Özil och Sanchez är stundtals individuellt bländande men den sistnämnde ser mest ut att vara ett ok, en börda eller rent av en plåga för laget som helhet.

Wenger har fått kontraktsförlängning efter kontraktsförlängning, har sedan David Dein försköts ur klubben all fotbollsrelaterad makt och har fått diktera arbetsförhållandena inte bara för sina underställda medarbete, spelarna, och för samtliga övriga som skall arbeta på ansvarsbelagda poster i klubben, utan även för sig själv och sitt eget tjänsteutövande. Han är en av världens bäst avlönade fotbollsmanagers, har högre transferkostnad per vunnen trofé än Pep Guardiola och bär fortfarande en svansföring som presenterar sig vid namn Han Som Vet Bäst. Och ändå händer precis ingenting. Vi rullar runt i samma gamla fantasilösa possessionssidledande, vi ger så gott som alltid våra konkurrenter fördelar när vi skänker ledningsmål till dem och uppförsbacke till oss själva och han vägrar konsekvent att spela med två anfallare, trots att vi så många gånger behövt forcera för kvittering eller seger. Wenger försvarar in till döden spelarnas rätt till individuell frihet trots att kollektiv disciplin år efter år visat sig vara vägen till seger. Som en gammal man som försöker åka kollektivtrafik på sina egna villkor och som gång efter annan missar både buss och ett närmande till destination. Ständigt på jakt efter undantag, ständigt på jakt efter förmildrande omständigheter och ständigt på jakt efter någon annan än sig själv att skylla på. Ungefär som gamle Wenger själv.