First of The Gang to Die

I torsdags förmiddag släpptes grundstommen till spelschema för säsongen 2018/2019. Självklart skall alla sändande Tv-bolag, vilket nu för tiden är ett tämligen flertal, in och säga sitt, röja runt och ändra själva speltiderna och i många lägen även matchdagar, men vi vet från och med då ändå det huvudsakliga gällande ligastarten kommande säsong. Och vilken säsong sedan och framför allt, vilken start. De överlägsna ligasegrarna manchester city kommer till Emirates följt av att vi tar en tripp nerför Fulham Road för att möta chelsea följt av The Shopping Mall Superstars från Stratford. En överlägsen ligasegrare och två derbyn. En för stunden famlande klassresenär och två felaktigt fortsatt frigående ekobrottslingar med blod på sina händer. Vilka sensommardagar. Vilken start. Och detta samtidigt som transferfönstret slås igen samtidigt som första ligamatch blåses igång.

Även om jag tror att West Ham säkert kommer att vara ett avsevärt starkare lag under Pellegrini än vad de förra säsongen var under Moyes och Bilic och även om jag ser att de spelare de ryktas fiska efter verkligen skulle kunna ta dem närmre det nästa steg, som arenabytet skulle ha borgat för, så ser jag de två första matcherna som de svåraste. Och det är även om dessa två matcher, city hemma och chelsea borta, som det mesta snacket kretsat. Ny säsong med delvis nytt lag och framför allt med något så exotiskt som en ny Arsenalmanager. Och så åker vi på shitty och chelsky det första vi gör. Det första Emery gör som tränare för laget. Kunde det verkligen ha blivit värre för oss och vår nye manager? Är inte detta så gott som sämsta möjliga start?

Mången har under veckan som snart gått, ropat i högan sky. Vi tar noll eller maximalt en poäng på de tre första matcherna och är definitivt helt chanslösa mot de oljedopade storlagen, till bredden fyllda med världs- och fixstjärnor. Emery kommer få sig sitt livs chock över de engelska lagens höga tempo, Arsenal kommer, som brukligt är, vara som paralyserade när vi möter storlag och ropen om den nye managerns avgång kommer allt mer att sippra ur Emirates katakomber när vi blivit tillknycklade av Hammers. Tänk om vi ändå kunde ha fått en lättare start på säsongen, tänk ändå om Emery hade kunnat få en lagom hanterbar inskolningsperiod och tänk om vi hade kunnat få typ Brighton & Hove hemma följt av Watford borta. Eller nått. Allt förutom detta, vad som helst hade varit bättre och efter noll poäng på tre matcher kommer absolut Emery att bli förste manager att hotas av sparken när sommar blir till höst. Visst blir det så. Eller hur? Eller? Eller inte?

Jag tror precis tvärtom. Jag tror att vi har fått den näst intill optimala starten på tävlingssäsongen 18/19 och jag tror att den förvisso hade varit katastrof för vår forne manager Arsène Wenger men är så gott som perfekt för vår nye tränare, Unai Emery. Självklart ligger inte dessa två tämligen svåra matcher allena till grund för hur Emery kommer att bygga och forma nästa säsongs Arsenaltrupp och självklart är säsongen lång med tämligen olika former av utmaningar framför laget. Men när vi nu har en tränare som uppges ha ett avsevärt större omfång av, skall vi säga …taktisk medvetenhet än sin föregångare, är jag övertygad om att dessa matcher kommer att bli en tillgång snarare än en belastning för oss. Där Wenger var som bäst där vet vi inte var Emery står, men vi vet att Emery är som bäst där Wenger under sina sista år i klubben, var som sämst. Och just där, i den typen av matcher, inleder vi säsongen.

Emery är sedan tiden i Spanien van att hantera lag med sämre ekonomiska förutsättningar än merparten av motståndet. Han är en taktiskt slipad tränare med diger erfarenhet av att slå ur underläge och av att lyckas få ut mer slutprodukt än totalsumman av förutsättningarna. Tiden i psg blev inte riktigt vad varken han eller nepotisterna i klubbens ekodopande styre hoppades på och många tungor har talat om att Emery inte riktigt lyckades översätta sina färdigheter i ett ständigt bollrullande possessionsspel. Så hur spelar ett lag som mest framgångsrikt boll mot city? Och hur göra det bäst borta mot chelsea? Genom runtrullande possessionsfotboll? Genom 80/20 i bollinnehav eller genom att vara tekniskt bättre spelare för spelare än motståndarna? Nej, så är inte läget, så är inte laget. Snarare tvärtom.

Skall du besegra ett lag som manchester city eller för den delen ett hemmaspelande chelsea är det taktiskt utlagda fällor, stramt upptightad defensiv och fartfyllda omställningar som är nyckeln. Din eventuella fotbollsideologiska övertygelse måste stå tillbaka för det pragmatiska eller rent av cyniska, något som vi arsenalister har blivit smärtsamt påminda om gång efter annan. Men vad sägs vara Emerys absoluta styrkor som tränare? I vilka lägen är han som bäst och vad har han gjort när han när han varit som mest framgångsrik? Jo, just precis detta. Stabil defensiv, taktiskt kluriga utmanövreringar och en förmåga att slå till när motståndet som minst anar och är som minst förberedd. Så varför skulle inte just detta kunna ske mot just mot dessa storlag, dessa ekonomiska megalomaner och dessa inte lite hybriska fotbollsmonster? Lag fulla av just säsongsuppstartade VM-stjärnor, lag fulla av förväntningar, lag som absolut liksom bara i förbifarten skall avfärda den fula ankungen, Arsenal.

Varför skulle inte dessa, på förhand förmodade första steg mot en säker död, bli Emerys språngbräda där han tar klubben med sig upp i ligatoppen? Jag tror att de kan bli det, jag tror att Emery faktiskt är vad Arsenal behöver och att dessa matcher är precis vad Emery behöver. Jag har för länge sedan slutat att tippa och att spela på matcher, detta eftersom storleken på mitt fotbollshjärta allt som oftast övergår storleken på min fotbollshjärna. Men här, i detta läge vill jag ändå våga göra ett försök, här vill jag ändå tippa och jag vill göra det ur just detta perspektiv. Jag tror att vi minst har fyra poäng efter de två första matcherna. Minst. Vi får en smått perfekt start på ligasäsongen och därefter bär det bara …ja, vart bär det sedan? Efter denna perfekta start? Då bär det…