Dead Man Walking

Jag skall inte säga att jag varit med jämt, ständigt och all tid i världen. Jag skall inte säga att jag varit Arsenal sidan kuvösen och jag skall definitivt inte ens säga att jag ständigt varit närvarande i mitt supporterskap. I yngre år följde jag mitt svenska favoritlag närmre, jag var oerhört inne på hockey och hade liksom jämntjocka tentakler ute för allt vad bollsport hette och innebar. När jag blev tonåring var det mycket hårdrock, dricka folköl och hångla, sedan blev det universitetsstudier, klubbliv och idoga försök att omsätta pojkrumssvårmod till i varje fall lyssningsbar popmusik.

Så inte ens när jag varit Arsenal har jag varit alltid där, haft koll på allt och varit ständigt redo. Arsenal fanns under många år med mig, men mer som ett sällskap vandrandes bredvid mig än någonting som jag levde för. Så även om jag lärde känna Arsenal under någon kulen lördagseftermiddag framför Tipsextras lervälling, kanske just före eller i början av George Grahams era, var det under Arsène Wenger som jag och Arsenal blev ett. Det defensiva, smutsiga och tråkiga Arsenal blev det målgörande, det underhållande och det vackra Arsenal. Lite i samma veva som när min egen självbild, eller i varje fall önskemål om självbilden, utvecklades från kantigt kravallknott vandrandes i ständig motvind till ung, insiktsfull och världsvan storstadsman (nåja).

Så mitt Arsenal är Wengers Arsenal. Jag älskade den mannen och allt han stod för, jag högaktade de val han gjorde och jag försvarade honom när resultaten blev allt sämre och avståndet till toppen allt längre. Sedan började jag tvivla, ni som läst denna blogg vet ungefär när och hur, jag såg att han allt mer hade tappat redskapen och den magiska trollformeln och hade jag fått bestämma hade han tackat för sig efter att ha avslutat den nio år långa titeltorkan när vi vann FA-cupfinalen mot Hull våren -14. Nu blev så inte fallet och de sista åren med Wenger blev både smutsiga, tråkiga och allt mer negativa, både för oss supportrar, för honom själv och för klubben i stort. Därför kom hans avsked från klubben, våren -18, mest att kännas som en lättnad, som en tid för botgöring och som en tid för att glömma gamla träter till förmån för förlåtelsen.

Så merparten av oss Arsenalister har det liksom inte i oss. Vi har absolut det interna gnällandet som mot slutet av Wengereran blossade upp till rena stridigheter, i oss. Men vi har liksom inte det snabba slit-och-slängandet i vårt DNA, vi är vana vid upp och nedgångar, vid internt käbblande men vid managerbyte ungefär vart 21-22 år. Ish. Så när Unai Emery tog över klubben efter Wenger, förvisso i en annan roll än Wengers allsmäktige, trodde i varje fall jag att han skulle vara här ett tag. Att han inte bara skulle få tid på sig utan även med den tiden utveckla laget, klubben och spelarna i den till något eget, till något modernt, till ett Arsenal 2.0. Med Emery mot framtiden. Tillbaka till toppen, tillbaka till CL och tillbaka till de löften som lallare Gazzzidis gav och bröt i ett tempo som andra byter fillingar.

Emery är kvar, men tåget har redan gått. Bild: Flickr.com: ”dolfi6”

Nu har det snart gått 18 månader sedan Emery fick klubben i sina händer. 18 månader som resultatmässigt inleddes riktigt bra men som därefter succesivt verkar vara på väg käpprätt åt skogen. Vem minns inte den totala imploderingen under ligaspelets sista omgångar som gjorde att vi tappade fjärdeplatsen? Och vem är inte smärtsamt medveten om hur rakt igenom klappkassa vi var när Emerys egna turnering, Europa League, skulle avslutas med final någon stans i Tjottaheiti? Vem kan idag blunda för det fortsatta virrvarret i försvarsspelet, som inte ens är lika virrigt som under Wengers sista år utan som till och med blivit ännu sämre?

Efter sommarens transferinsatser där Raul, Edu och de andra pitchade upp stämningen i Arsenalland har ligasäsongen hittills givit oss fyra segrar, fem oavgjorda och två förluster. Vi ligger förvisso på en hedrande femteplats men gapet till Champions League är i nuläget sex poäng upp till lördagens motståndare Leicester. Som vi möter borta. På bortaplan har vi lyckats skapa ihop en ynka vinst på fem spelade matcher, där har vi tappat en tvåmålsledning mot ligajumbon Watford, kryssat mot tidernas sämsta Manchester United och torskat mot nykomlingarna Sheffield United. Och som om hemmaplan vore roligare kan vi här rada upp en herrans massa samling kryssade matcher mot egentliga mittenlag och tre tämligen molokna uddamålsvinster mot gäng i samma ligaskikt eller lägre.

Emerys Arsenal är inte bara resultatmässigt sämre än motsvarande period förra året, det verkar även ha blivit totalt berövat på allt vad eget spel heter. Vi gör knappt några mål, räddas av Aubameyang och tar vi väl ledningen så tappar vi den alltid till slut. Emery byter spelsystem flera gånger om dagen men konsekvent närvarande är alltid spelarnas förvirrande gester om att passa någon annan än de själva, sidledsspelande som ständigt slutar med tillbakaspel till Leno och en total avsaknad av begripligt försvarsspel. Emerys laguttagningar är som en ständig tomboladragning, spelare som tas ut placeras inte sällan på för dem helt fel positioner och spelarna själva verkar inte ha en aning om vad de är satta där att göra. Vi har alltså på 18 månader gått från en känsla av friska vindar, av begynnande gryning och av att framtiden är vår, till förvirring, impotens och kaos.

Emerys tid i klubben är med all säkerhet över. Tåget har gått, bilan är riggad och väntar på att falla och alla klubbens värderingar om långsiktighet och tålamod måste slängas på skräphögen. För Emery är slut här. Han kanske kan få upprättelse i ett annat lag, kanske ett mittenlag i ett spansktalande land, men här i det potentiella topplaget Arsenal är och förblir han helt slut och förbrukad. Han verkar vara desperat och resignerad på en och samma gång, ingen verkar förstå vad han vill och hans matchcoaching känns, snällt sagt, som något motsägelsefullt. Varje dag som går med Emery som huvudtränare är en bortkastad dag för klubben och även om han lyckas stjäla en poäng mot Leicester verkar han helt sakna redskapen som laget och klubben nu behöver. Han är kvar i omklädningsrummet men verkar redan ha förlorat det. Han talar om framtid, tålamod och tid men visar inga som helst tecken på att förtjäna det. Han vankar av och ann längs med sidlinjen men känns sedan länge sedan fallen.