Something To Believe In

Även om jag har förändring och utveckling som dagligt värv så tror jag i mångt och mycket att vi är de vi är. Jag har levt så pass länge att jag börjat acceptera den jag är, med de fel och brister jag har och med de kompetensområden (nåja) som jag förhoppningsvis välsignats med. Jag vet ungefär hur jag hade velat att jag skulle agera i olika sammanhang, ungefär hur jag brukar och jag lyckas för det mesta förlåta mig för när det är allt för stor skillnad mellan dessa två. För varje dag får vi det inpräntat i oss att vi skall vara spontana, flexibla och älska nya utmaningar. Vi skall leva för nuet och vara aktivt närvarande. Här och nu och i nästa sekund upp och springa på nästa boll. Alltid redo, alltid spontan och ständigt påkopplad. Leva för och njuta av stunden. Samtidigt ständigt på språng för ännu ett nu.

Själv vill jag veta vad som förväntas av mig inför nästa arbetsvecka, jag är själsligen lika rörlig som en oljetanker och vill helts boka sommarsemestern redan före lussebullarna börjar säljas i affären. Jag har samma öl-preferenser som när jag var 20, tycker trots två föräldraskap och ett äktenskap fortfarande att en äkta dönerkebab är världens godaste maträtt och kan komma på mig med att fastna i fundering om lördag eftermiddag redan under ett teammöte en tisdag morgon. Jag vill inte säga att jag är konservativ snarare att jag bär en naiv tilltro till människors förmåga till insikt att vi alla mår bra av att vår nästa gör detsamma och jag kan ibland komma på mig själv med att grubbla över en morgondag som inte alls ter sig ljusare än gårdagen.

I sådana lägen kan jag falla till föga för längtan bort, till att tänka övermorgon snarare än nästa minut och till att tvinna ihop nostalgi med ett hopp om en ljusare framtid. Där färden är meningen med resan, snarare än målet och där en sommarsemester är som bäst just dagarna före avresa. Jag älskar att promenera runt på Google Map, scouta pubar och längta till snabbmatsställen jag bara måste besöka IRL. Kan nästan förnimma lukten, framkalla smaken och nästintill uppfyllas av känslan. Drömma mig bort, fyllas av lust och låta mig ta ut glädjen lite, lite i förtid. Fyllas av värme, av lätthet och av ledighet. Av tillit, av tillförsikt och av hopp.

Precis så är det med fotbollsklubben The Arsenal. Eller snarare med min relation till klubben. Jag vet inte hur många Carling Cupmatcher som jag genom åren plöjt igenom med grovkornig bild och arabiska kommentatorer och Europa League har plötsligt fått ett berättigande när kids nu blandats med åsidosatta favoritspelare. För när tillvaron har varit lite jämngrå har ungdomars insatser blivit löfte om en ljusare morgondag. När ligan varit gamnacke och djupa suckar har dessa potentiella utvecklingskurvor rätat upp våra krökta ryggar. Och all gray on gray i vardagens allt mer staplande Premier Leaguelunk välsignas av lite vårdande lyster från alla de drömmar som nästa stora sak för med sig.

Efter nästa korsning skall det finnas något hoppfullt. Bild från Flickr.com: ”Joanne Menjoulet”.

Sådan är jag, den personen har jag blivit och så lever jag och bollklubben Arsenal vår gemensamma tillvaro. För även om vi gläds åt ett sent avgörande i ösregnet på Turf Moor, även om vi älskar en golden boot-vinnare för alla räddande mål han gjort och även om vi gottar oss något vansinnigt i en 22 matcher lång svit utan förlust, så är det inte därför vi lever ihop med Arsenal. Det är inte den ögonblickliga euforin som gör att vi står kvar. För hur underbar den än är så tar den slut på en kort stund och varar i bästa fall endast till nästkommande arbetsveckas tankar om därpå annalkande helg. Fram till nästa match, fram till nästa bakslag, fram till nästa implodering. Fram till nästas orgie av sidledsspel, av nonchalerande av mittfält till förmån för ständiga inspel via wingbacks utan försvarskompetens eller till nästa lagkaptens abdikerande eller vilja att lämna klubben sipprar fram.

Så hur mycket vi än förväntas njuta av nuet så lever vi Arsenalister i morgondagen. Vi lever på hoppet, på drömmen och vi lever på längtan. Längtan efter logik, efter mening och efter begriplighet. Efter segrar, efter upprättelse och efter att en ny era skall öppna sig för oss. Vi är vana vid att stå ut med rätt mycket mörker men det har alltid byggt på att vi kunnat skönja ett ljus i tunnelns slut. Vi klarade av år spelarförsäljningar, av Project Youth och av fjärdeplatser, men vi gjorde det för att vi räknade med framtida belöningar. Just nu känner jag inte så, just nu ser jag inget ljus och just nu ser jag inte att framtiden kommer att belöna oss för vårt dagliga lidande.

För i Emery och den honom uppbackande styrelsen ser jag inte längre något jag kan tro på. Spännande spelarvärvningar, Josh’s löfte om upphetsning och all världens Don Raul har inte givit mig någonting. Emery har lyckats med konststycket att ena fanskaran -tyvärr mot sig själv, spelartruppen verkar vara i inbördeskrig och klubbens högdjur svarar på detta inferno genom att bara släta över. Jag står ut med det mesta, men jag ser inget här som jag kan tro på. Jag ser ingen vision, ingen mening med vårt spel och jag ser inget som indikerar att klubben är på rätt väg. Ännu ett år utan CL:s inkomster och prestige, allt fler stjärnor som ryktas vilja lämna oss och ännu ett fängelse utan att passera Gå. Full av frågor men utsvulten på svar.  Fast i en grå vardag av nedåtgående trend och utan något ljus att ta sikte på.

Så snälla, snälla någon. Ge mig något jag kan tro på. Ge mig en hint, ett hopp, ett tecken. Att någon däruppe i beslutshierarkin fortfarande bryr sig om klubben i mitt hjärta. Ge mig en ledning som tar ansvar och agerar när kursen är tappad, som inte accepterar ännu ett år av medelmåttlighet och som vågar ta konsekvenserna av det som vi alla ser är uppenbart. Jag vet egentligen inte vem eller vad jag vill ha i stället för Emery, jag vill bara ha en tränare som jag vågar anlägga tillit i. Som är begriplig, som enar istället för splittrar spelartruppen och som ger oss i varje fall en tillstymmelse av lust tillbaka. Hettan efter ett bortdraget plåster, lättheten efter ett åskväder och luftens klarhet efter ett sommarregn. Ge mig något jag ser mening i, något jag vågar öppna mig inför och tillåter mig relatera till. Ge mig luft att andas, morgondag att skönja och en sportslig ledning att tro på. Ge mig någonting, bara någonting, att tro på.