We Have To Learn

”We have to learn. When you play against this opposition, when you have them, you have to kill them off. That’s the fourth time that we’re had to play with 10 men. It’s not possible for that long against this opposition. And I didn’t like the goal we conceded”. We have to learn.

Hej och välkommen till den kanske grundaste fotbollsanalys du någonsin kommer att ha satt dina kaffe- och nikotingula i (skriver farbror i förebyggande syfte), för jag tänker idag vada ut längs med en högst grumlig sandstrand fylld av avflagnad hud och kissbräckt insjövatten. Jag hoppar ut från flytpotonerna i ett avstamp framåt genom att titta tillbaka på gårdagens match och jag gör det utifrån Artetas egna ord från post-matchintervjun. Vi måste lära oss. Jag kommer att ringa in fyra områden: PL:s domare/VAR-användandet, anfallsspelet, försvarsspelet och Artetas egen insats. Vi börjar med den suraste, vandrar vidare över de kanske inte riktigt så omskakande och landar i Misters egna utövande av sitt nya värv. Häng med.

PL:s domare och användandet av VAR: Först och främst vill jag tydliggöra att vinsten inte stals oss på grund av en domares insats, vi skulle ha dödat matchen redan i första halvlek, men det går inte att bortse från smärtsamma övertydligheter när de kastas i ens ansikte gång på gång. Överlag tycker jag domare Kavanaghs insats var helt okej igår. Han borde stävjat Leicesters uppenbart våldsamma spel med ett par tidiga gula, men var i övrigt godkänd. Men. Om du väljer att använda VAR när Nketiahs brinnande kontringsvilja gick ut över Justin så måste du ha gjort detsamma när Vardy ”råkade” sätta två dobbar i Mustafis kind. Visst var just inbytte Nketiah säkert aningen övertänd när hans ben mötte Justins, men där VAR-domare och Kavanagh såg illvilja ser jag en synnerligen viktig egenskap hos en striker, att vilja vända spelet till en offensiv kontring. Och där samma VAR-domare tillsammans med Kavanagh såg olycka i en fallande Vardy ser jag en högst uppenbar cynism, med ett vänsterben som inte på något sätt är placerat där ett naturligt fallande ben skall vara. Dessa diskrepanser är helt obegripliga, de har hänt oss så många gånger och Vardy vs. Nketiah är bara ett exempel, Brightons Muapays överkörande av Leno ett annat.  Denna inkonsekvens förstör så mycket för såväl oss Arsenalister som fotbollen i stort när världens bästa liga handhas av ett gäng mossiga farbröder varav två tredjedelar är rena lallare. Och då har jag inte ens gått in på frågan om Perez rör bollen eller inte vid kvitteringsmålet. Suck.

Oförmågan att omsätta skapade chanser till mål: Jag gillar hur Lacazette går ned i banan, bidrar i uppspelen och skapar ytor till Saka och Aubameyang, men en strikers primära uppgift är att placera bollen i motståndarmålet. Och det skulle Lacazette gjort ett antal gånger under matchen. Men han var tyvärr långt ifrån ensam. Lika glad som jag är för Lacazettes delaktighet i spelet är jag för alla chanser som vi skapade under första halvlek, men vi måste omsätta chanserna i mål, inte bara anfallares utan samtligas. Med så många klara målchanser måste matchen vara död och begraven långt innan domare, hans VAR-kollegor eller alla Roundkick-Vardys i världen får leva loppan i all sin prakt. Inget lag, bortsett kanske från shitty och foolsen, har råd att bränna så många lägen och ändå få med sig tre poäng mot ett i varje fall relativt topplag som Leicester. Detta måste vi lära oss.

We Have To Learn. Bild från Flickr.com: ”CollegeDegrees360”

Tre trötta backar: Mustafi och Kolasinac har varit bra sedan omstarten, Luiz har väl mest varit som Luiz brukar vara, och deras insatser mot Wolves var riktigt bra. Men igår kväll var ingen av dem, varken var för sig eller de tre tillsammans, något vidare. Samtliga tre föll tillbaka i gamla synder med chansbrytningar, bristande fokus i positionsspelet och på tok för hög riskprocent i sina ageranden. Även om klapp-kass blivit avsevärt bättre under Arteta är varken Luiz eller Mustafi bra nog om Arsenal skall klättra tillbaka till att bli ett topp 4-/CL-spelande lag och det täta matchandet tog igår sin tribut i tämligen labila insatser. Och det har vi inte heller råd med.

Ny på jobbet: Jag är väldigt nöjd över att klubben Arsenal valde att anställa Arteta som huvudtränare för herrlaget och jag tror att han kommer att bli en mycket bra coach för oss, men. Lika mycket fingertoppskänsla som han visade mot Wolves, i form av matchcoaching och byten, lika passiv stod han igår och har så även gjort så ett par matcher tidigare. Till och med soffpotatis D&M och den mer fotbollsbegåvade Henry 13 år, såg att Arsenals högersida var helt slut från 55 minuter, ish, och framåt. Hade vi bytt ut Saka och Bellerin mot Pépé och Maitland-Niles hade vi inte bara kunnat stänga ned Leicesters offensiva vänsterkant, vi hade också kunnat pressa dem tillbaka och stänga matchen genom en, för dem, svårhanterlig offensiv. Nu gick den kanten på knäna och de fick behålla initiativet.  Firma Xhaka-Ceballos var oerhört bra igår, men även de var klart tröttkörda när matchen gick in i den sista halvtimmen. Hade Arteta vågat ta ut någon av dem, förslagsvis Ceballos, till förmån för Torreira hade vi fått den kraft och löpvilja backlinjen behövde skydd av. Samma sak med Lacazette vs. Nketiah eller för den delen Aubameyang vs. Nelson eller Willock.

Utifrån rådande läge där sociala medier odlar en svart-vit världsbild med medföljande skyttegravskrig, känner jag mig återigen nödgad att upprepa att jag är Team Arteta alla dagar i veckan. Fast med det sagt känner jag att han fortfarande har en del att lära, som en har när en är ny på jobbet. Med fem byten på hand borde Arteta ha agerat mer proaktivt istället för, som igår, reaktivt. Det måste han lära sig. Till detta kanske någon av tre trötta borde fått vila på bänken till förmån för exempelvis Holding eller Sokratis, vars marknadsvärde måste pitchas upp inför sommarens försäljning.

We Have To Learn Bonus Edition: Arsenalfansen. I all besvikelse jag igår kände över den tappade vinsten (nej, jag har inte kunnat sova många timmar i natt) och över den nu helt förlorade chansen till CL-spel nästa säsong. I all denna besvikelse måste jag, såväl som alla andra Arsenalister, lära mig/oss. Det kommer att ta tid så vi måste försöka lära oss att lita på processen. För oavsett hur gnällig jag framstår i min analys (nåja) av gårdagens match, så är Arteta ny, han kommer lära sig. Artetas idéer är nya för spelarna, de kommer lära sig. Och de som inte vill/kan lära sig, de kommer klubben göra vad de absolut kan för att bli av med och ersätta med spelare som Arteta anser passar in i hans system. En mittback, en central mittfältare och kanske en anfallare. Ceballos behåller vi ytterligare en säsong på lån och köpoption. Vi har två bra målvakter, börjar succesivt bygga upp ett kollektivt försvarsspel och kommer slipa på nödvändiga detaljer under processens gång. För vi Arteta och hans lag behöver tid, tid att utvecklas, tid att lära. Och vi fantaster måste lära oss det svåraste av allt, tillit. Jag tror nog en seger i söndagens NLD är en bra start på vägen, vad tror du?