Jag vill ha
mån 25 jan 2021 kl 08:28
Jag vill ha hamburgare, pommesfrites och tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.
Jag vill ha London.
Jag vill ha svarta taxibilar, röda bussar och upprymda turister. Immigt ljusskygga syltors insuttna dynor och söndertrasade darttavlor. Sötaktigt klibb mot min underarm och överdimensionerade reklamskyltar för odrickbara vätskor. Nitiska säkerhetsvakter, njurpajer och känslan av att vara i händelsernas centrum. Jag vill vara där tiden aldrig står still men ändå aldrig riktigt rört på sig. Jag vill ha väderbiten anorak, glorifierad bild av en stad och se världen genom London Eye. Jag vill ha Strongbow, Foster och London Pride. Infrastrukturella krumbukter jag aldrig hade kunnat förutse och lösningar jag aldrig hade kunnat ligga bakom. Jag vill möta folk från samväldets alla hörn och de som aldrig någonsin skulle kunna lämna N5.
Jag vill ha London.
Jag vill ha släktskapet med det stundtals så främmande och omöjliga att förstå. Jag vill ha känslan av att vara en helt annan men ändå likadan. Jag vill ha steget mellan världsledande och black om foten på tre bytens avstånd. Olika linjers färger, historiska innovationer och byggen som helt har stannat av. Jag vill fingå längs med Holloway Road och vara trygg i vetskapen om att vara på rätt sida Seven Sisters. Jag vill beundra lägenhetskomplex som jag vet att jag och min familj aldrig kommer att ha råd att bo i, utan avund och utan bitterhet, endast uppfylld av glädjen med de människor som faktiskt kan bo där.
Jag vill ha London.
Jag vill ha stor risk för dåligt väder och glädjen i överraskningen över att ens sneakers inte ännu är helt genomblöta. Jag vill ha hård vind rakt i ansiktet och lättnaden över att finna skydd under en fotbollsarenas kortsida. Imperiet mot kontinenten, God Save The Queen och Doing Fuck All. Jag vill ha rödbrunt tegel och känslan av värdigt åldrande. Skönheten i acceptansen av det slitna, fula, förfallande och degenererade. Jag vill ha den lilla stadsdelens inrökt trånga kvarterspub i den stora världsstadens sjudande nattliv. Jag vill ha anarkismen i imperialismen och paradoxen i anakronismen.
Jag vill ha London.
Jag vill kunna tacka nej till sådant jag som barn drömt om att besöka, till vaxkabinetter och källarhålor med fejkade avrättningar och låtsasblod. Jag vill se makalösa trafikomläggningar under inflygning och jag vill kunna komma på mig själv med att tänka att svenskar, det är minsann ett oerhört vackert folk det. Jag vill ha flag stores, konserter och fotboll i fyra divisioner plus en pyramid. Jag vill ha storebrors CCTV, ljudet av förvärvsarbetare som tar sin lunch ståendes på gatan, och överpedagogiskt utmärkta gatukorsningar. Vetskapen om den samma men ändå vara osäker på om jag verkligen tittar åt rätt håll. Jag vill se uppblåst national-jag, glorifiering av historien och förvrängning av det nutida. Blåröda namndroppar som svalkande faller över sommarhett bedagade storstadskroppar. Världen snurrar allt snabbare för varje sekund som går, runt, runt det centralaste av nav. Runt, runt, runt. Och navet heter…
London. Det jag vill ha…
Denna text publicerades för första gången för över hundra år sedan i Kanonmagasinets nr 40, då jag fungerade som någon sorts krönikör i magasinets avslutning. När jag för några veckor sedan rensade i bokhyllorna, snubblade jag över texten och kände att den nästan var mer aktuell idag än någonsin. För på med Covid 19 ständigt vid vår sida och med all fotboll således publiklös, kan inte vi fotbollsturister i allmänhet och anglofiler i synnerhet få vår behövliga dos. Och jag saknar staden London och landet England något så vansinnigt mycket. Så jag hoppas att texten, trots sina år på nacken, smakade.
Kommentarer
- Logga in för att kommentera
- Logga in för att kommentera
Oj, vad du träffade rätt...i lördags var det exakt ett år sedan jag var i London sist och såg matchen mot The Blades. Skulle även åkt första hela helgen i mars, men då blev det en dubbelbokning med finalen i Melodifestivalen och det man lovat barn och barnbarn, väger faktiskt tyngre...
Jag saknar London så till den milda grad. Jag älskar området runt Angel med alla dess pubar, promedanden till Emirates, fotbollshamburgarna innan man kommer fram, förväntan innan matchen,,, jag tror jag har ställt in 8-10 resor under året, varav en med två av mina barnbarn då de första gången skulle följa med morfar till Emirates. Besvikelsen i deras ögon när den resan blev inställd var total. Nu ska vi åka och se sista matchen för säsongen och jag är väl inte överoptimistisk och däremellan finns det andra matcher jag ska/skulle se, bl NLD, men det lär väl också gå i stöpet,,, Fan också.
Jag saknar London och jag säger som Samuel Jonsson, "When a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford."
Fuck Corona!!!
Bosse
- Logga in för att kommentera
Andreas N//Kul att den träffade rätt. För när jag skrev den var det nog sommaruppehåll och jag längtade efter nästa Englandsresa, men när jag snubblade över den här under jullovets städning så slog det mig att den, som du är inne på, egentligen är mer adekvat idag. Hemma i TV-soffan hårdkör vi engelska serier bara för att få någon sorts Anglofili-metadon. Jag är något vansinnigt abstinent. Som du säger, det är bara att hålla ut. Och hålla tummarna.
Byarum// Oh, vilken smärta. Så mycket inställt. Och så barnbarnens besvikelse på det. Ja, jag tror att många är vansinnigt abstinenta och törstande efter det där som många, inklusive jag själv, tagit för givet. Vi har liksom ställt in oss på att vi skall få lite skön påfyllning då och då, och så kommer plötsligt en pandemi i vägen och så mycket går i stöpet.
För precis, den som är trött på London, den är trött på livet. Och så kan vi ju inte ha det!
- Logga in för att kommentera
Underbar och helt rätt i tiden. Längtan är stark. Vi satt, familjen och pratade, över middag, om vart vi ville resa när världen är som den är tänkt att vara. Fri från panedmier och kontakträdsla och slippa ducka för en medmännsikas hesa rossling. Min son var snabbast. London. Jag vill till London och sitta på Emirates en timma innan avspark och njuta. Det vill jag också. Härlig läsning, snart så....
It´s not over when you lost games and trophies. It´s over only when you lost faith & hopes.
- Logga in för att kommentera
Härlig läsning. Tack för den! Ja vi är många som längtar till London och N5 nu.
- Logga in för att kommentera
Stivve// Kul att texten träffade rätt. Precis som du vittnar om tror jag det är så många av oss som längtar och framför allt saknar det där konstiga landet på den där konstiga ön där borta. Alla egenheter. Smaker, lukter, ljud och bild. Mönster som en knappt kan koda av men ändå bara blivit kär i. Så jag håller med din son.
Tillis// Tack själv. Kul att den slog an rätt. För, som du skriver, vi är mång som längtar till London, till N5 och till allt det där som är både främmande och så rakt in i hjärtat rätt. Saknar och längtar, så mycket.
Jösses. Jag tappade nästan hakan när jag efter att ha nickat och hummat instämmande och igenkännande nådde sista stycket, utan att veta att det skulle vara det enda samtida. För det här sammanfattar hur en annan känner nu. Men jag inser också att jag alltid haft samma känsla och längtan som nu. Bara att jag reflekterar mer aktivt över detta.
Det kommer en vår. Det kommer en vändning. För oss svenskar, för oss världsmedborgare. För oss Arsenalister. Håll i och håll ut. Det kommer en vår.