Is My Head Still On?

Jag vet att vi har varit här förut, grävt ned oss i olika skyttegravar och kastat versaler mot varandra, så många gånger förr. När Wengers tid för länge sedan var över, när Emery inte bara gav bort en Champions Leagueplats i form av en Europa Leaguefinal utan också helt tappade greppet om truppen i slutet av sin inledande säsong. Och nu är vi där igen. Denna gång är det nuvarande huvudtränare, tillika manager Mikel Arteta som är föremålet för ett verbalt krig av ins, outs och allehanda imperativ kastandes över nejderna.

Själv står jag som så många gånger förr och vacklar. Jag har verkligen önskat oss all lycka med Arteta vid rodret, sett det fina och romantiska i att låta en ung före detta spelare göra långsiktigt framtidsprojekt av oss, mitt i den slit och släng-kultur som toppfotbollen har blivit. Varje införmatchintervju hör jag honom säga precis rätt saker, slå an precis rätt känslor och när vi baxade oss fram till FA-cupvinsten för drygt ett år sedan, uppfylldes jag av en enorm stolthet, inte bara över laget, spelarna eller över klubben. Utan också över vår tränare Mikel Arteta. Vilken ljusnande framtid han bar med sig och vilka löften hans närvaro gav oss Arsenalister.

Sedan kom sensommaren och hösten i vilka föga löften hölls. Vi föll. Ned i tabellen och ut ur allt vad estetik redlighet hette. Vi spelade dåligt, tråkigt och resultatlöst. I midvintermörkret lyste Smith-Rowe plötsligt upp och långsamt kravlade vi oss ur nedflyttningsträskets stinkande dy men vi landade ändå inte högre än i någon sorts Ingenmans Land och redan då började jag fundera allt mer på vilken väg vi egentligen slagit in på. Klubben sade sig tro på Arteta och vi följare informerades om att vi skulle ge tid och tro på processen men jag kände mig bara förvirrad, ja smått korkad. För jag såg ingen process, jag förstod inte vilka framsteg jag skulle ha mitt framför mina ögon och känna mig trygg med. Vad var det jag missade egentligen och var det bara jag som inte såg?

Nu har sommaren snart gått och klubbens styrande har slagit om från att hämta in dyra och trötta föredettingar till unga och lovande, vilket fyllt mig med en dos vansinnigt behövlig framtidstro och som även knyter mig avsevärt närmare spelartruppen. Jag har glatt mig åt nästan alla spelare vi handlat in under sommaren, jag längtar efter att åter få se Ødegaard och Lokonga tillsammans med Saka, Tierney och ESR och jag hoppas så vansinnigt mycket att både White och Ramesdale skall bli startelvaspelare för engelska landslaget. Nyförvärven är avsevärt mer like:able än alla Maris, (Luiz), Willians och Cedrics vi sett oss landa under Artetas tid så i spelartruppen finns både framtidshopp och kunskapsmässiga förutsättningar att detta hopp faktiskt är relevant.

Är spiltan redan tom? Bild från Flickr.com: ”dolfi”

Det enda molnet på denna transferhimmel är att jag inte riktigt förmår mig se dessa spelare blomma ut under Arteta. Att de snarare känns som oerhört spännande spelare att locka en nästa tränare till klubben med. Att de två ligamatcher vi hittills spelat, tillsammans med sommarens träningsmatcher, snarare förstärkt än stillat de tvivel jag kände under förra säsongen. För jag saknar fortfarande tecken på att det finns en process att lita på, ännu inte fått besked om att vi slagit in på en väg som är rätt och inte alls sett spelare utvecklas till starkare kuggar som tillsammans med tio andra små bitar, bildar Artetas fungerande helhet.

För har du tagit dig upp till att få spela seniorfotboll i absoluta toppskiktet, såsom i Premier League, måste du ha varit utrustad med en vinnarskalle utan dess like, från din dag ett som fotbollsspelare. Från knatte- till pojk-m genom junior- vidare till senior. Alltid vara bäst, alltid vinna, alltid utvecklas. Av dessa vinnarskallar såg jag noll och ingenting av i premiärmatchen mot Brentford. Vi såg snarare ut som flackande blickar i en högstadiekorridor, som svettigt fumliga händer trevandes efter kontakt som aldrig fås, som en av storebrorsan tömd påse en lördagseftermiddag när pappa inte är där att backa upp dig.

Mot chelsea stod vi upp något mer som människor i en rådande snålblåst och både Lokonga och Smith-Rowe visade anslag till vackra embryos av djupledsspel, men samtidigt lyste den kollektiva spelidén med sin totala frånvaro. Varken offensiven eller defensiven såg ut att ha en genomarbetad tanke bakom sig utan mer som resultat av en samling spridda spelarinsatser. Hade vi över huvud taget någon matchplan? Är spelarna för korkade för att begripa den eller är Arteta rent av en usel pedagog som inte kan förmedla? Eller har spelarna tröttnat och slutat lyssna på honom? Har hans principer blivit en gång för mycket vilket gör att han tappat gruppen?

Självklart vet jag intet om detta, det enda jag vet är att spelet stinker och resultaten likaså. Att Arteta redan förlorat fler matcher på Emirates än Wenger gjorde under alla sina år där, att en kille som David Moyes fått West Ham att spela både attraktivt och vinstgivande och det både på kortare tid och med avsevärt stramare ekonomiska medel än Arteta. Så i mitt huvud snurrar bara obesvarade frågor och så verkar det göra även i spelarnas. För mig är en bra ledare en herde som kan få sin flock att gå i utstakad riktning. I enstaka fall måste en flockmedlem offras och förvisas, men skall herden klara sig får dessa inte bli fler än undantag. Det jag ser i Artetas Arsenal är snarare motsatsen. Spelare efter spelare blir antingen klappkassa eller uteslutna ur flocken och de som finns kvar verkar inte ha vare sig hjärta eller huvud på rätt plats. Och ju mer jag försöker ju mindre finner jag. För även om jag tror att hans hjärta är det, undrar jag om Artetas huvud är på rätt plats. Om han verkligen är rätt man på rätt plats, om han är rätt man för Arsenal.