Medlemmar: 8377 st.
Visa menyn

Brenda Walsh, Dylan McKay och Edu Gaspar

Davidsson och Mannen
fre 15 dec 2023 kl 14:24

Stundtals känns det som att ganska lite i livet blir som man egentligen har tänkt sig. Du drömmer, planerar och strukturerar. Du möjliggör, krattar och tillrättalägger. Allt för att det skall bli som du önskar, som du drömmer om eller som du i varje fall hoppas på. Men inte alltid blir tillvaron som du försöker forma den och inte heller är verkligheten som de ofta rosenkindade framgångssagor som visas upp på film eller TV-serier. Verkligheten är sällan som fantasin, fiktion stannar ofta vid att vara just fiktion. Och samtidigt släntrar våra liv på som vanligt, i de ullstrumpor vi en gång tilldelades.

Själv hade jag i unga -och verkligen omogna år en sorts omedveten önskan om att livet skulle te sig lite som TV-serien Beverly Hills 90210. Där tvillingarna Brendon och Brenda lämnar Minneapolis för att landa i Los Angeles och där lära känna och hänga med den populära Kelly med sitt mörka inre känsloliv och något för lätta fot, den flamsiga happy-go-lucky-snubben Steve och svårmodets rynkade panna Dylan. Några andra sköna karaktärer, såsom musikern David, plugghästen Gabrielle och Donna med sina kyska händer ständigt på täcket, var också med och förgyllde tillvaron. Och vi var några i min bekantskapskrets som träffades på söndagar för att gemensamt se veckans avsnitt. Inte sällan var vi bakfulla, okyssta och tilltufsade. Inte sällan hålögda, trötta och något väderbitna. Och inte heller sällan kände vi behov av en sorts låtsasvärld att träda in i, att gemensamt dela och drömma oss bort i.

Och det var väl precis det vi gjorde. Vi använde denna skenheligt tillrättalagda och moralkakerika TV-series beskrivning av ett antal unga och oerhört priviligierade människors tillvaro, för att lysa upp våra glåmiga och stundtals händelselösa liv. Och inget fel med det. Vi hade det trevlig på våra Beverly-söndagar och det var bättre att vara tillsammans och få tröst i att dela än att sitta var och än för sig och tycka synd om oss. Och så illa hade vi det absolut inte. Så  här i efterhand har jag svårt att tycka synd om varken mig själv eller mina kamrater.

På samma sätt var det med det också med datorspelandet, där jag använde tidiga versioner av FIFA och PES för att, framför tjock-skärmen, drömma mig bort från vardagen. Inte för att Arsenallivet då var glåmigt och händelselöst, snarare tvärtom, vi gick hur bra som helst på den tiden. Men för att det gick att uppleva segrar, återskapa framgångar och det gick att känna sig vansinnigt delaktig i dessa. Jag fick liksom både spegla mig i Arsenals segrar och vara med och skapa dem på en och samma gång.


Här har du hela härligheten. På DVD, det du. Bild från Flickr.com: ”shawn smith”

En taktik som jag väldigt ofta använde var att jag startade Vieira och Gilberto på det centrala mittfältet, lät dessa jobba av och nöta ned motståndet i första halvlek och under första fjärdedelen av andra halvlek, innan jag lät Steg Två av min mästarplan iscensattes då jag tog då ut Gilberto och satte in Edu. Detta för att få ett offensivare mittfält som vann matchen åt oss. Åt Arsenal. Åt mig. Typ. Mot sämre motstånd, framför allt på hemmaplan, kunde jag starta med Vieira och Edu för att bara köra över motståndet för att sedan byta ut en av dem mot …ja just det. Gilberto för att stänga matchen. Och kände jag att motståndet var ännu sämre lät jag Viera helt vila och startade Gilberto och Edu, för att jag kände att det borde räcka och för att Vieira behövde vilas och sparas till de där svårare matcherna där han verkligen behövdes.

Något som är både spännande och lite läskigt är att denna tanke om Vieira, Edu och Gilbertos roterande fortfarande tenderar att poppa upp i mitt arma fotbollshuvud. Att spara Vieira för att kunna använda honom när han behövs som mest och kunna alternera Edu och Gilberto när olika uppgifter krävdes av det centrala mittfältet. Detta finns fortfarande kvar inom mig, dryga 20 år senare. Och jag märker på mig själv att jag ibland undrar varför Arteta inte tänker likadant, varför han inte har samma geniala enkelhet i sitt taktiska manövrerande av dagens Arsenal som jag hade kring mitt. Fattar han inte, det är ju så enkelt. Vieira, Edu och Gilberto är sedan länge ersatta men pjäserna finns kvar med andra namn. Varför flyttar han inte bara dom som jag gjorde, som jag hade gjort? Om det var jag?

Och dessa tankemönster kände jag poppade upp än starkare i tisdags när vi mötte PSV i den betydelselösa avslutningsmatchen av Champions Leagues gruppspelet. Jag satt i soffan och ojade mig. För fulla muggar. Varför sliter han på både Gabriel och Saliba helt i onödan? Varför roterar han inte in Kiwior i mitten och låter Sousa få spela vänsterback? Och varför, i hela friden, bytte han in Rice? Och sedan White och Ødegaard på det också? Vad i h-vette! There are kids here! Han vet ju att vi tappat två ligaavslutningar i rad, han vet ju att många nyckelspelare tappat formen och han vet ju att andra nyckelspelare vinkat av säsongerna från rehab-rummet. Måste han spela dem sönder och samman? Skall Saliba gå sönder ännu en säsong, när vi är så beroende av honom och kommer Saka matchas sönder och samman på samma sätt som Wilshere gjorde under Wenger? Jag bara frågar! Arteta.

Och det är ju så här det är. Min värld är inte alltid andras värld och mina önskemål om parallella universum kolliderar inte alltid med det rådande. Oavsett om dessa universum heter PES, FIFA eller Beverly Hills 90210. Arteta gör som han vill, oavsett vad jag skriker ut på Twitter eller hade gjort på PES3, på samma sätt som att jag aldrig fick ta fördel av en verklighetens Kelly Taylors antydda lösaktighet. Det blir inte alltid som man önskar, men ofta blir det ju rätt bra ändå. Jag blev gift med en kvinna jag fortfarande älskar och fick två barn -idag tonåringar, som fortfarande kan med att visa sig på stan med mig och Arteta råddade vårt Arsenal till gruppseger i CL utan att ännu en spelare lades till skadelistan. Även om han inte gjorde som jag ville. Även om han gjorde på ett annat sätt än mitt. Och det kanske kommer gå bra ändå. Tänka sig. Så märkligt livet kan vara.