The Tony Pulis Arsenal

Har du läst den här textansamlingen på sistone så har du stött på begreppet Arsenalyoghurt och du vet hur sonen Henry i ringa ålder trodde det var om något sådant vi sjöng, när vi gjorde vad vi kunde för att hantera det göteborgska hällregnet ute på lekplatsen. Vi sjöng en massa Arsenalsånger, bland andra om vad han trodde var vanilj to the Arsenal och vi gjorde det såklart för att det bara var så himla kul och härligt. Det är kul och härligt att sjunga tillsammans med ett litet barn man älskar, det är kul och härligt att sjunga med ett barn man älskar om ett lag man älskar och det var fantastiskt härligt att så ofiltrerat få sin egen åsikt emottagen som om den vore hela världens allsmäktiga sanning. Det Henrys pappa sa var sant, hans ord var Henrys självklara lag och för mig som pappa, var det som magi att få förgylla den bro jag byggde till min son med mitt hjärtas favoritlag. Alla Arsenalsånger vi sjöng och delade men för mig också extra härligt när vi besjöng en period i lagets historia som låg mig varmt om hjärtat, då när vi i det isande regnrusket sjöng om kärleksrelationen mellan ett fotbollslag och en mejeriprodukt.

Detta var under en tid då Wenger tvingades växla om till Project Youth, där en ny arena just hade byggts och skulle betalas och då klubben fick vända på varje slant för att rusta sig för den ljusnande framtiden. Där vi fick lära oss att ofrivilligt skiljas från spelare vi beundrade och en tid då vi, om det inte hade varit för Abramovitjs inträde i chelsea följt av blodstänkta oljestaters inträde i världsfotbollen, hade rustat oss för en ny stortid som Wenger sedan aldrig fick vara med om. Och visst sjöng vi om att vi älskade Cesc Fabregas och visst älskade vi såväl honom som den nya era han representerade och vi sjöng om klubbens fantastiska storhet som bara om ett litet ögonblick skulle komma åter till oss.

När vi satt i soffan och tittade, jag säkert med en trefemma i handen och Henry antingen i sittandes i mitt knä, på mina axlar eller klättrandes på mig, så får jag så här i efterhand erkänna att jag inte alltid fylldes av allena kärlek till vad jag såg på TV:n. Att jag inte bara blev förförd och hänförd när Wenger lämnade 4-4-2 och Highburys Va-Va-Voom till förmån för 4-3-3 och den barcelona-influerade possessionsfotbollen. Wenger kände sig tvingad att lämna den raka backlinjen, offsidefällorna och omställningsspelet och gjorde det genom att använda bollinnehav som ett av de huvudsakliga redskapen, såväl för offensiven som för defensiven. Innehavet skulle bryta ned motståndet och tömma dem på krafter som vi sedan utnyttjade till att göra mål samtidigt som detta skulle omöjliggöra angrepp mot det egna målet. Ish.

Jag minns hur det gärna talades om att vi kanske inte längre var så framgångsrika men att vi spelade den vackraste fotbollen och att denna sanning växte sig allsmäktigt rådande såväl bland Arsenalfantaster som bland objektiva fotbollskonsumenter och till och med bland motståndarlagens fanskaror. Vi levde i en ynnest av att ständigt få vara i den europeiska toppfotbollens finrum, men vi kom aldrig i närheten av den final vi spelade bara månader innan Henry kom till världen. Och vi var alltid med i ligatoppen, men var aldrig, bortsett från den vidriga Gallasvåren -09, i närheten av att på allvar utmana om titeln. Vi var vackra att se på, lagom bra för att inte behöva tycka synd om eller agitera emot och samtidigt fullständigt ofarliga för andra lags supportrar att prata gott om. Vi var liksom den vackra förloraren med, men ändå bredvid.

The New Arsenal Era. Bild från Flickr.com: vickilopata

Åren gick, Wenger tackade till slut för sig och ersattes av en cupfit Unai Emery som tillsammans med Sanllehi och Mislintat, skulle ta Arsenal tillbaka till toppen. Det gick upp som en sensommarsol och ned som en helvettesbrytning av Shkudran Mustafi. Käpprätt åt skogen och vi räddades av Edus inträde som följdes av kontorsstädning och sedan dess leds laget av Mikel Arteta. En del ny på jobbet-svårigheter och av många fotbollskännare beskyllts för att egentligen mest bara kopiera Mästare Guardiola till famlande framgångsförsök. Men så fel de kunde ha. Så fel de hade. För Arteta är inte Pep Guardiola, inte heller Wenger, inte ens Moyes och absolut inte Alex McLeish. Arteta är en La Masiaprodukt från Baskien som spelat boll med Pochettino, Xabi Alonso och Ronaldinho. Som har förädlats och härdats i en Old Firm-tillvaro, avgjort Merseysidederbyn, varit kapten under Wenger och assisterande till Guardiola. Och nu, sedan i söndags, kallas han också för Tony Pulis. Tony Pulis Arteta. And I fuckin love it.

Jag älskar att han ställer upp oss i ett 5-3-2 för att spela av ett NLD på bortaplan. Jag älskar att han inte dubblerar mot Son eller Johnson för att han vet att de inte är duellspelare bra nog att vinna över våra ytterbackar, jag älskar att han låter tofspurs slå menlösa inlägg för att han vet att våra mittbackar äger det centrala luftrummet säkrare än RAF under WW2. Och jag älskar att han låter oss ha ett bollinnehav på 36 %, att motståndet får ha majoriteten av det och att vi avgör på en fast situation. För att han vet att vi är bäst på fasta situationer. Jag älskar hans totala avsaknad av fotbollsidealism, av dogmer att slaviskt vara fjättrad till och jag älskar hans pragmatiska handhavande när hela vårt centrala mittfält förnekas att delta i matchen. För att han vet hur vi skall göra för att få bästa möjliga resultat av de resurser vi för stunden är tilldelade. För att han vet.

Jag har aldrig hymlat med vilka tillkortakommanden jag sett i Artetas matchcoaching, men hedras den som hedras bör och Arteta skall verkligen hedras för resultatet i söndag samt för hur han hanterar perioden vi går igenom just nu. För att han planerade och utförde en smått perfekt match mot ett motstånd som spelade årets match mot oss. Men framför allt för att han är modig nog att låta sig läras, har varit modig nog att ta in starka assisterande som kan det han själv inte kan och modig nog att ändra sig. Att han visar trygghet nog att göra fel och sedan göra rätt efter att ha gjort nytt. Sådant imponerar på mig, sådant gör att jag ser en större människa i en funktion där andra ofta beter sig futtigt, primitivt och indirekt abdikerar när de skyller på externa faktorer. Att Arteta kan vara både cyniskt smart och dadaistiskt kärleksfull i relation till sporten fotboll. 

Men mest av allt älskar jag vanilj, förlåt One-nil to the Arsenal. Att vi håller nollan och vinner. Hur vi har ett mittbackspar värdigt de som George Graham byggde kring Tony Adams. Att vi har ett kollektivt försvarsspel som börjar med strikern och den offensive mittfältaren, att våra yttrar löper som vinthundar utan boll och för att en spelare som Havertz, som i chelsea dömdes ut som bekväm eller till och med lat, är så totalt tömd när domaren blåser av matchen att han är tvungen att ta stöd av lagkamrat. Att Arteta har slutit cirkeln genom att ta över efter Emery och göra Wengers gamla Arsenal till sitt Arsenal genom att använda Grahams Arsenals gamla redskap i en 2024-års tappning. Att andra lags fantaster tror sig håna oss när de hävdar oss vara Tony Pulis Arsenal. I mig känns det inte alls som ett hån, utan mer som ohanterad respekt eller till och med rädsla. För vi är inte Pulis Arsenal, vi är Artetas Arsenal. Ett allt-i-ett Arsenal. Ett Arsenal att sjunga om, att hålla värmen till. Att bygga broar med. Att leva med, att segra med. Att älska.