Att falla ...ifrån?

Sådana som du och jag, vi gör inte det. Vi är inte sådana, inte som de, inte som dem. Vi är inte sådana som ger upp, vi hänger i. Många av oss föddes in under sötebrödsdagarna, andra var med redan tidigare. Själv var jag med under gyttjans och de leriga planernas tidevarv men fördjupade min relation under våra fransk-afrikanska glansdagar där fruktan och avsky byttes mot beundran och respekt. Sedan blev det bara så att jag blev kvar. Precis som du, antar jag. Så sådana är vi, vi hänger i, vi är med. När internet och sedan dess sociala medier växte fram, växte även ett nätverk av informell semi-vänskap fram. Jag skriver ”semi” och jag skriver ”vänskap” för det var och är ibland inte så enkelt att skilja saker och ting åt. Själv har jag några nicks som jag tror mig tycka lite mer om, kanske till och med mycket. Inte för att jag känner personerna bakom dem och vet vilka värderingar de bär på eller vilken människosyn de har, än heller har träffat dem i verkliga livet. Men vi har delat så många timmar av matchupplevelser tillsammans, delat så mycket lidande, så mången oro över framtiden men också så fantastiskt härlig glädje, totalt destillerad eufori och den befriande upplevelsen i lättnad. Först på Arsenal.se:s forum, sedan på Twitter och därefter det som Twitter, i Elon Musks händer kom att bli, på X.

Och här känner jag att jag faller. Inte ned, men ifrån. Inte från Arsenal, inte från klubbmärke, lokala område eller dess spelare och absolut inte från Arteta. Men från sammanhanget. För jag har många gånger kritiserat Arteta för hans sätt att hantera eller inte hantera, sin spelartrupp och det finns spelare som jag helt enkelt inte tycker är bra nog för Arsenal, kanske aldrig kommer bli eller kanske har varit men inte längre är. Men jag faller inte ifrån Arsenal, sådan är inte jag, det är inte något jag gör. Ej heller du, uppenbarligen. Däremot faller jag ifrån när det gäller hur vi Arsenalister hanterar klubbens varande, spel och resultat och kring hur vi skriver kring spelare och kring tränare på den plattform jag så länge vistats på, det som tidigare hette Twitter och numera heter X.

Ett par dåliga resultat och ökat gap till ligaledarna Liverpool blir, tillsammans med de två senaste säsongernas snubblande andraplatser, till en svindlande ravin av evig farlighet. ”Nu är det slut, nu är det över. Det här var vår chans som aldrig kommer åter och nu går det åter utför och åt h-vette.” Och jag vet inte jag. Jag orkar inte riktigt längre. För jag kan absolut förstå känslan och oron, kan absolut förstå frustrationen och definitivt angöra vid ledsamhetens brygga i gott sällskap. Men omfånget av ilskan, sättet det tar sig uttryck och allt hat som det resulterar i är mig obegripligt. Alla spelare som var i kärlek omhuldade får några månader sedan skall nu stå nakna för blästring eller doppas i tjära och beklädas med fjädrar. Alla spelare som i somras ansågs för dåliga för oss är nu ett av alla misstag klubben begått, för att de inte signades till oss.

Längs med en gemensam väg vi vandrar på. Bild från Flickr.com: ”d o l f i”

Ja, jag tycker Arteta gör fel när han sätter in Nwaneri i stället för Ødegaard när de borde spela tillsammans då vi jagar mål, ja, jag tycker fortfarande att han sliter för hårt på sina favoritspelare medan andra frostas ned och ja, jag tycker Arteta borde, som vi sa förr i världen, släppa handbromsen mer ofta. Men jag skulle inte drömma om att vilja se honom sparkad för det. Och jag tror tyvärr inte att jag skulle göra hans jobb bättre, vad jag än må tycka i soffan. Och ja, klubben borde ha handlat in en striker som garanterat fler mål alternativt en avsevärt bättre winger än den Sterling vi till slut stod med, men jag tycker inte alla beslutfattare från klubbens topp till skorengörare skall avgå ASAP, för det. Och ja, Ødegaard har inte levererat magi 24/7 den senaste månaden men ser inte att han är klappkass och helt saknar de rätta skilsen för det. Absolut inte.

Ja, jag kan hålla med om en del av åsikterna och jag känner frustration över att gapet upp till foolsen ökar, men jag orkar bara inte med alla sågningar. Jag orkar inte med när alla skall avgå, när spelare är värdelösa eller att när en tränares beslut inte stämmer överens med mina betyder det att dennes framtid i klubben borde vara all. Jag pallar inte med när jag är dum i huvudet för att jag inte ser en spelares totala värdelöshet, att jag inte kan någonting om fotboll bara för att jag ibland känner lite för mycket för klubbens akademispelare och jag orkar inte med att det behöver betyda ett tredje världskrig när olika personer tycker olika om ett fotbollslag vi båda säger oss älska. När vi förlorar blir jag tyngd, pressad och tillplattad, men inte vill jag göra tangentsbordsrevolution för det. Jag känner besvikelse, oro och ledsamhet men måste inte söka upp någon att starta bråk med, för att få ur mig olusten och det inre kaoset.

För jag älskar Arsenal lika mycket nu som när vi alltid vann, jag investerar lika mycket känslor vecka efter vecka, match efter match som jag gjorde då och varje dag med match är fortfarande bara en transportsträcka fram till stunden just före avspark. Arsenal betyder och Arsenal känns, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Det är ingenting som går att släppa, den chansen gick förlorad för länge sedan. Men jag skulle så gärna vilja vara där alla andra är, på sociala medier, utan att överösas av tsunamivågor av illvilja, av misstro och av lögner. Utan att behöva bereda mig för att bli påhoppad, bli idiotförklarad eller behöva se andras åsikter gräva ned sig i skyttegravar vi borde varit färdiga med för länge sedan. Jag vill bara vara Arsenal, följa Arsenal och prata Arsenal. Utan versaler om avgångar för alla, utan krigsförklaringar och utan personliga påhopp. Kan vi inte göra ett försök, Arsenalister?