Säsongen får gärna vara slut nu. Jag är så dränerad på energi precis som de flesta supportrar på plats verkade vara i lördags. Stämningen var okej de första tio minuterna efter vad som gick fram i rutan, men efter Nasris megabula så var det dött. Stendött. Arsenal fajtas för en ligatitel och fansen kan knappt bemöda sig om att uppmuntra sina spelare till stordåd.

Är vi så luttrade, så svikna och så bortskämda att vi inte hejar på de våra även i motgång. Manchester United, världens största klubb fick vänta 26 år innan Ferguson ledde dem till en ligatitel på 90-talet. Vi har väntat i sju år snart och vi tror att världen håller på att gå under.

Vi har ett bra lag på pappret och på plan är det bara några få bitar som saknas. Låt vara att dessa bitar har fått mycket speltid under säsongen och kostat oss poäng, men vi har en fantastisk bas att stå på. Det är klart att det inte är mycket tröst att titta på sina konkurrenter, men faktum är ju ändå att Tottenhams sejour i Champions League ser ut att bli ettårig. Tottenhams supportrar firade som om det var en ligaseger efter sin fjärdeplats ifjol och skulle äntligen gå om sina lokalkonkurrenter.

Liverpool bytte ut en halveldig spanjor mot helt oglamoröse Hodgson och kan väl inte riktigt sägas ha ett fantastisk lag på uppgång. Vi är fortfarande med och kan säkra en andraplats i år, en förbättring jämfört med föregående års tredjeplats. Detta trots våra misstag, misslyckanden och oturligheter.

Jag har sagt det förr och det gäller även om vi blir mästare: 2010/2011 års mästare kommer att vara den sämsta mästaren i Premier League på många år. Med tanke på hur ligan har sett ut, hur dåligt Manchester United har spelat och hur ojämna både City och Chelsea varit så har ligapokalen egentligen varit helt öppen för oss att hämta. Tyvärr så har vi inte fått den jämnhet som Wenger hela tiden snackat om och det har gjort att det hela nu ser ut att glida oss ur händerna igen.

Utåt sett verkar Arsenalspelarna glittra av självförtroende inför viktiga matcher, men inåt sett så verkar det som om vi imploderar när vi blir tittade på. Man saknar förmåga att skärma av och göra samma saker i match som på träning. Man saknar ett gemensamt mål, en förväntan på segrar, en förankring i vinnarkultur. Ändå är vi så nära, så nära att fullfölja supportrarnas drömmar.

Jag misstänker att Wenger mycket väl vet var han vill förstärka till nästa säsong och jag tror att han är rörande överens med oss fans. Jag tror vi får en liten utrensning i sommar där tre eller fyra spelare får lämna och att vi tar in två nya etablerade spelare och fyller på underifrån. Tar Wenger rätt beslut här så har vi ett kanonbra utgångsläge till nästa år.

Först ska vi bara ge allt tills allt hopp är ute och som jag nämnt innan så är mardrömmen att Man U kan ta hem titeln på Emirates. Det ska antingen vara klart innan eller så ska vi ha minskat ner avståndet så pass att det finns något att spela om.

Jag står mellan pessimism och optimism i nuläget. Jag "vet" att det är kört, men hoppet, drömmen och hjärtat vrålar att det finns en chans. Det finns en chans. Det finns en chans. DET FINNS EN CHANS.

Inte mycket att snacka om även om man inkluderar Blackburnmatchen som blev en sömnig tillställning. Vi har ju vant oss nu, att när Arsenal ska kliva upp ett snäpp och visa vad man är gjorda av så blir det platt fall. Det började visserligen bra, men när vi inte fick utdelning meddetsamma så gav vi upp. Paul Robinsons räddningar kan räknas på ena handens fingrar.

Det kan förvisso Almunias också, men faktum är att spanjoren var symbolen för Arsenals form, motivation och vinnarmentalitet idag. Han är uppgiven och verkar sakna stöd från sina medspelare och tränarstaben. Han står för att det inte finns någon annan.

Vi hade hela det tunga gardet inne i slutet av matchen när Blackburn fick spela med tio man och det sorgliga var att vi skapade ännu mindre då. Vi såg desperata ut utan att viljan fanns där.

Det finns ingenting som nu talar för att Arsenal kommer att vinna ligan. Vi har det inte i egna händer och även om vi skulle ha det så är vår oförmåga talande för en ständig tvåa. Manchester United har kunnat gå hem ligatiteln utan att någon annan egentligen har kunnat hota. Detta är den sämsta vinnaren på många år och det säger en hel del om vad vi behöver göra till nästa säsong.

Det som nu måste hända är att vi håller jämna steg och gärna tar in någon poäng på Man U inför matchen mot dem på Emirates. Mardrömmen är nämligen att de kan fira titeln på vår hemmaplan.

Vi ska dessutom hålla tätt neråt i tabellen. Det ser nog lättare ut än vad det kommer att bli, den här matchen mot Blackburn var en av de allra lättaste vi har kvar i programmet och den sumpade vi.

There´s always next season. Pokaler är inte allt och jag står bakom Wengers filosofi i allt väsentligt, men jag är nästan hundraprocent säker på att han grämer sig över att han inte köpte någon målvakt, mittfältare och en etablerad mittback. Han trodde på materialet och har fått sota för det.

Vi får slicka våra sår och blicka framåt, ta en St Totteringham´s Day här framåt vårkanten och sätta på en gammal DVD. Tyvärr är det nu så länge sedan vi tog en titel att man inte kan få bilderna i HD-format.

Ni som undrar får ert svar här: Ja, jag är bitter.