Ju mer stiltje det är när det gäller matcher och ju färre riktiga nyheter som dyker upp ju fler rykten kommer till ytan. Väldigt många människor kollar av ryktena och börjar spekulera huruvida de är bra för oss och en del räknar till och med hem dem innan de är officiella. Huvudspåret hittills har varit Podolski, men trots mycket snack så är ingenting klart även om ryktena verkar vara för många för att det inte ska vara sant i slutänden. Men jag minns Joe Cole-affären som också var så gott som klar, men slutade med att engelsmannen gick till Liverpool bara för att falla i fullständig glömska efter skador och dåliga insatser.

Jag sneglar visst på rykten men behandlar dem oftast därefter, som rent effektsökeri och då blir jag sällan upphetsad, snarare uttråkad. Det intressantaste i hela rykteskarusellen den här gången är dock inte vilka vi ska värva utan snarare hur det hela ska gå till denna gång. Wenger har offentligt talat om hur eländigt förra sommarens hetsvärvande var och hur urlakad han var efter de två stora förlusterna av Cesc och Nasri.

Detta ska nu inte upprepas denna sommare och han ger oss förhoppningar om åtminstone en tidig värvning och färdiga inköp när försäsongen startar. Det är en klok strategi särskilt under mästerskapssomrar då spelarnas pris kan skjuta i höjden om de har en bra turnering. Det allra skönaste är att man har förutsättningar att starta säsongen med alla tänkta bitar på plats istället för att se någon försvinna efter ett tag och de nya irra omkring som om de blivit hastigt förblindade av de nya omständigheterna.

Wenger har fått tre matchers avstängning igen av Uefa efter att ha sågat domaren i matchen mot Milan längs fotknölarna. Med all rätt. Däremot borde Wenger nu ha lärt sig att Uefa inte går att snacka med. Att ha rätt är inte detsamma som att man får rätt. Domarna är inkompetenta i match efter match och får aldrig en officiell avstängning eller kritik. Det handlar om miljontals kronor och då bör man kunna förvänta sig en mer rättvis bedömning av sakernas tillstånd. Men Uefa som motsatt sig elektroniska hjälpmedel i all tid kommer att vägra ändring så länge de kan köra sitt eget race. Ju fler som klagar ju större förutsättningar finns det för ändring. Wenger tar helt enkelt en för laget här.

QPR imorgon. Precis som Wenger säger gäller det att inte underskatta motståndet och bara ställa ut skorna. Det står forttfarande oerhört mycket på spel och vi måste räkna med att vi kan tappa poäng både mot Chelsea och Man C. Då får man inte slarva bort matcher som den här.

Man skulle lätt kunna få intrycket att jag inte klarar av en kväll i Göteborg utan att behöva vara sängliggandes en vecka. Men min tystnad här i bloggen beror knappast på det. Jag har ibland ett annat liv vid sidan av som tar överhanden. Det är hårt att behöva säga det, men att blogga ingår inte i Maslows behovspyramid.

Å andra sidan gör uppskattning det och ni kan ju tyst klappa händerna åt mig i kommentarsfältet härunder när ni läst färdigt.

Att allt går bra för Arsenal borde ju ge lugn och trygghet och tid att fundera kring hur det kommer att gå till sommaren och kanske till och med planer inför hösten, men sanningen är ju snarare att jag vet att det snart vänder och att jag återigen får saker att skriva om. Det är ju inte lika roligt att skriva att vi återigen gjorde en bra match och en felfri insats som senast mot Aston Villa.

För just nu går det bra. Riktigt bra. Sju raka vinster och vi har börjat ana dagsljus mellan vår tredjeplats och femteplatsen som just nu innehas av Chelsea. Samma Chelsea som alla skrattar åt när jag säger att de kan vinna Champions League. Visst det är early days och de har bara 1-0 med sig från Portugal mot en semifinalplats....

Ju bättre det går för de blå i Champions League, ju mer oroliga ska vi vara för att bara blir fyra. Det finns inget utrymme att slappna av i. Nu är det tredjeplatsen som gäller och vinner vi bara våra matcher så räcker det. Argument nog.

Det duggar tätt med matcher den här veckan. Inte för oss som har spelat färdigt i cuperna, men för de andra som fortfarande kämpar för pokaler. Vi får vila och de får spela. Både Chelsea och Spurs får fler och fler matcher inemellan ligamatcherna vilket borde gynna oss. Istället fungerar det säkerligen tvärtom så länge de vinner de där mellanmatcherna. De får upp ångan och håller maskinen igång, medan vi istället blir lite ringrostiga.

Det vankas match på lördag mot QPR på obekväma Loftus Road. För er som aldrig varit där kan jag berätta att det är pelare överallt och benutrymmet är sämre än i baksätet på en Porsche 911. I övrigt är det rätt trivsamt och jag hoppas att Vermaelen med vänner ska gilla giget där.

Tiden går fort och jag börjar närma mig min egen resa. Det är nästan så att man räknar ner dagarna genom inristningar i på badrumsväggen. Planeringen, längtan och glädjen över att man ska åka är underbar. Sen är man där och är mitt uppe i allt och glömmer att njuta innan man ska hem. Eller så ska det ju inte bli denna gången, jag har systersonen med mig som är underårig så pubrundan blir inte lika lång. Jag har bestämt att jag för första gången ska vara inne på min plats en halvtimme innan avspark. För att njuta som sagt.

Vi samlades fyra unga grabbar i medelåldern för en roadtrip halvvägs till Norge och tillbaks och fick en resa vi sent ska glömma. Så kan livet vara för en medlem i Arsenal Sweden med en lätt förnuftsskada i huvudet. Men jag ska ta det från början.

Kompledigheten var inlagd snyggt och prydligt, frun var adjökysst och fickpengarna var utdelade. Jag hade till och med fått lov att gå och botanisera lite i skivhandelns innan avfärd så jag var så att säga redan lite på kanelen.

Tio reaskivor i kassen och en kebab i andra så var jag framme hos föraren Tomelilla som skulle ta oss hela vägen längs E6:an förbi metropoler som Löddeköpinge, Laholm och Mölndal. En insikt om att Malmö kanske ändå inte är Sveriges avskrädesplats.

Lite bök skulle naturligtvis färöingen ställa till med som beordrade Följa John genom hela staden innan det blev motorväg en bit för att hämta upp sista gubben. Fyra man i en slö Golf gjorde att det gällde att få upp farten och sen sätta in farthållaren för att spara så mycket soppa som möjligt. Färden gick utan problem efter lite mat och chokladbitar på en mack och vi dök upp på O´Leary´s nästan allra först. Inte ens värd Reine behagade vara där i tid vilket vi noterade i anteckningsboken.

Efter hand så dök den ena Goonern efter den andra upp på Centralstation och jag ljuger inte om jag säger att vi var sextio man där innan vi gick. Mäktigt värre och jag så många undrande blickar från resten av folket på Centralen. Oerhört fräckt att bara ockupera innerstaden så där.

Jag hde någon illusion om att vi skulle gå i samlad trupp upp till Valhalla Ip så där som man ibland ser på film, men vi insåg att servicen på stället inte alls var i harmoni med antalet gäster så vi betalade i förtid och hoppades kunna hinna dit en stund inan avspark för att sätta upp flaggor och kolla faciliteterna. Det blir aldrig som man tänkt sig.

För det första var vår inhyrde sherpa ingen riktig lokalområdeskännare utan tog rätt många kringelikrokar innan han, som boendes i Göteborg, tog upp mobiltelefonen och knappade in sig på GPS-servicen. Bra där Pettan!

För det andra var kön in till Valhalla längre än damkön på Ladies night. De hade satt en tjej till att ta betalt och hon var tvungen att bocka av varenda en och hade nog helst velat ta foto och stämpla i passen också om hon fått. De hade inte dimensionerat något för att det skulle komma så mycket folk. Vi hann in till avspark och sprang runt hela plan för att börja hänga upp flaggor och sånt när Martin börjar hojta att vi är i fel ände. Tydligen skulle vi stå alldeles i den hörnan där vi gått in. Härligt sade jag som älskar att gå lite extra då och då.

Flaggan blev uppsatt och jag hittade fter en stund en fin plats i något som liknade ett jägartorn och vrålandet kunde sätta igång. Det blev mest samma ramsor om och om igen eftersom det inte vimlar av spelarramsor till damlaget. Allra roligast var när vi körde "andra sidan är ni klara" mot småtjejerna på motsatt sida av planen. Det funkade klockrent den gången vi ville köra det. Men ni vet hur det är med små barn, gör man det en gång så får man göra det hela tiden. De försökte och försökte köra den igen medan Arsenal Swedens mogna, manligt dominerade klack körde värsta härskartekniken och bara ignorerade dem.

Jag är inte stolt, men vi hade faktiskt en match att koncentrera oss på....

Matchen var väl inte sådär välspelad som vi hade hoppats på, men vi stod bara tiotalet meter från Emma Byrne när hon får köra värsta fantomräddningarna. Hon fick stöd av oss så det måste ha knottrat sig i nacken på henne.

Arsenal red ut den stormen och alla andra också även om vi faktiskt dominerade rätt mycket av den andra halvleken. Göteborgs mål kom för sent för att de skulle kunna klara av The Arsenal och vi fick jubla åt ett resultat som skickar Arsenal vidare i turneringen.

Som traditionen kräver kom spelarna bort mot oss för att tacka för stödet. Det tackar vi för även om jag tycker att de kunde ansträngt sig lite mer och snackat lite med oss och så. Vi blev i alla fall offentligt avtackade i en intervju med tränare Laura Harvey och halva Arsenal Sweden klacken syns också på första bilden i bildgalleriet på .com.

Det blev efterspel på Citypub för att kolla herrarnas match, en match jag inte tänker prata om idag. Trevligt ställe även om man inte kunde vara en hel gemenskap när man var så många som vi, men nog hördes jublet vi målet över hela centrala Göteborg.

Ett orättvist lotteri anordnades och ingen skåning vann vilket så klart har rapporterats till JK, men vi hade inte förväntat oss något annat i norr.

Hemfärd cirka 23.45 och hemkomst 02.30. Trött, utpumpad och lycklig. Ett stort tack till alla ni som var där och gjorde supporterklubben stoltare och starkare och som visade upp oss i vårt bästa ljus. Måste också tacka mitt resesällskap och framförallt chaufförerna. Bra jobbat allihop!

Varje match nu är en cupfinal i jakten på den där Champions Leagueplatsen. Nu snackar vi inte ens fjärdeplatsen utan den där riktigt sköna tredjeplaceringen som ger oss direktkvalificering och faktiskt en garanti om att åtmintone få kvala till nästa år. Ni vet ju hur det ligger till - skulle Chelsea lyckas med det omöjliga uppdraget att vinna årets upplaga av CL så är det bara tredje plats som gäller och då blir den en kvalplats. Snurrigt och jobbigt att tänka på.

Tottenham som för tillfället ligger en placering och en poäng före oss fick stryk av Everton borta för någon vecka sedan, en bedrift vi helst ska undvika. Vi är i rasande bra form och har dessutom lyckats komma tillbaka från underläge några gånger nu. Det bådar gott.

Det faktum att Everton har skador på mittfältet och att de hårdsatsar på FA-cupen och omspelet mot Sunderland gör att vi kanske har ett gynnsammare läge än andra år. Trots det så vill jag inte se någon form av underskattning. All-in är det som gäller för resten av säsongen. Jag vet att tredjeplatser inte ger medaljer och att det för en del fans är lika illa som att sluta tia, men att ta sig upp från den avgrund som vi varit nere i är bra gjort och laget ska ha cred för att vi ser hyfsat stabila ut och för att vi faktiskt verkar gilla att spela fotboll igen.

Vi är förvisso snubblande lika ett one-man-team och det måste Wenger adressera till nästa år, men nu håller vi tummar och tår för att Van Persie håller sig hel säsongen ut. Å andra sidan krävs det ett helt lag bakom Van Persie för att han ska kunna göra alla de där målen och både Walcott och Song har bidragit till makalöst fina assister under säsongen.

Det finns säkert många anledningar för folk att vara medlemmar i Arsenal Sweden. För mig har det alltid varit gemenskapen och det sociala nätverk jag har lyckats ge mig själv kring mitt supporterskap av Arsenal FC. Imorgon är det äntligen dags igen för en av de där mastodontupplevelserna som får det att knottras i huden på den gamla gubben. Vi ska stå minst 80 medlemmar på Valhalla IP och överrösta de småflickor och familjefäder som kommit för att kolla in Göteborgs kamp mot det mäktiga Arsenal.

Naturligtvis har svenskorna inte en chans när de rödvita har det mäktiga stödet från Arsenal Sweden  i ryggen. Vi ska hissa våra flaggor, vifta med våra halsdukar, men framförallt ska vi sjunga fram de våra till seger. Det blir fantastiskt. Vi ses i Göteborg!

Innan jag börjar säga någonting annat så går tankarna till ex-gunnern Muamba som ikväll kämpar för sitt liv efter att ha fallit ihop under Boltons match mot Tottenham. Fotboll är inte mycket värt när man sätter det i relation till sådana händelser och jag kan bara hoppas att han överlever det här och kan kämpa sig tillbaka till ett bra liv.

I övrigt så verkar det inte alls klart att Podolski ska skriva på för Arsenal när säsongen är över. Saker som verkar för bra för att vara sanna är ofta inte sanna. Det hade varit helt fantastiskt om Wenger haft en trio bra till väldigt bra spelare klara för klubben redan i juni så att vi kunde satsa vidare mot toppen och visa att vi blir en klubb att räkna med till nästa säsong. Det finns fortfarande tid för allt det där och än har jag inte givit upp hoppet.

Szczesny är en skön kille som överträffat alla våra förväntningar den här säsongen på plan. Utanför plan twittrar han om allt och alla och visar upp en kaxighet i klass med Bendtner. Han tillhör en för mig yngre generation och för Harry Redknapp ytterligare en. Uppenbarligen retar han upp några ur det äldre gardet med sina spetsiga kommentarer kring Chelsea och Tottenham och det är väl kul i all allmänhet. På något vis är det skönt att få lite "banter" direkt från spelarna som visar att de bryr sig lika mycket om klubben som vi gör.

Det ryktas att vi skulle vara ute efter Allessandro Del Piero vilket för att vara helt ärlig bara är rent skitsnack. Sådana här rykten dyker upp då och då, men det blir lite löjligt och man kan undra vad han skulle tillföra i ett lag som har Bendtner, Ju-Young Park och Chamakh? Skämt åsido så behöver vi spelare som är på toppen av sin karriär och inte en italienare som vill se vad han går för utomlands. Ge honom till Bolton.

Fyra dagar kvar till Arsenals möte med Göteborg och det ska bli en välkommen paus i vardagslunken. Två matcher på samma dag och gött mos med uppemot 70 Gooners som ska se till att damerna tar sig vidare i Champions League. Vi ska ge dem samma backning som i Linköping tidigare år och jag kan lova er att vi spelar roll. Klä er röttvitt, balsamera struparna och ta er till Götet så gör vi vad supportrar är bäst på, att heja fram de sina till hjältedåd.

Vi nalkas en helg där det spelas massor med fotboll, men där vi av någon outgrundlig anledning inte är med. Andra lag har dessutom spelat Europaspel i veckan medan vi har kunnat rulla tummarna och hoppas på att de skulle åka ur hela bunten.

Det gjorde de också, nästan. Nu är det endast Chelsea som är kvar och ska försvara Englands färger och det passar ju bra när man har engelska landslagets förra kapten i laget. Några har försökt inbilla mig att det är bra att de är kvar i Europa, men sanningen är ju precis tvärtom. Ju längre de är kvar, ju större chans har de att vinna eländet. Det skulle kunna skapa en värre mardröm än Ranelid i Melodifestivalen. Blir de femma och vi fyra, men de vinner CL så spelar vi Europa League nästa år.

Å andra sidan skulle det bli hysteriskt roligt ifall Tottenham var det lag som låg fyra och inte fick CL-spel på grund av Chelsea framfart i årets upplaga.

Chelseas fortsatta karriär i Europa ger alltså oss ytterligare incitament att ta den där tredjeplatsen.

Europa League är ju ingen turnering man tar allvarligt på. Åtminstone inte om man inte är Stoke. I år har engelska lag mer eller mindre ställt ut skorna i turneringen vilket från Uefas håll måste väcka en del frågor kring huruvida det är en bra idé att låta treorna i gruppspelet gå in i den cupen överhuvudtaget. I Spurs fall blir det svårare. Vilket lag de än ställer upp med är ju kasst nog att förlora mot Barnet (med all respekt).

Arsenals damer gjorde vad de skulle för att vi ska få en fin grund till en fotbollsfest på Valhalla IP på onsdag. 3-1 gör att vi har en tvåmålskudde och ett riktigt bra utgångsläge om vi gör mål på bortaplan och det är klart de gör, de har ju Sveriges bästa supporterklubb i ryggen! Det finns alla möjligheter att Göteborgs småflickor börjar ropa efter mamma tio minuter in i matchen.

Det har varit mycket snack om RvP vs Krul i veckan och det är ju helt otroligt vad testosteron kan ställa till det. Båda två uppför sig som småbarn och borde åthutas med indragen veckopeng och en biljett till WHL.

Arsenal var ofina nog att flytta min planerade resematch till måndag. Jag tror inte någon egentligen fattar hur det kan vara en så högintressant match hemma mot Wigan att den måste flyttas till en måndag kväll. Det är knappast huliganrisken som tas i beaktning. Hursomhelst blev det en extra hotellnatt och en nybokning av flyget hem. Tusen spänn extra. Det blir till att dra in frugans klippning den månaden.

Vi har lärt oss att sistaminuten har en lite dålig klang. Det är det man köper när man inte riktigt har råd att köpa det allra bästa, det är de teaterbiljetterna som är placerade rakt bakom en fet pelare så att man sitter helt snett hela föreställningen för att se något och det är sådana värvningar Wenger gör när han säljer av tillgångarna.

Å andra sidan är sistaminuten också sådant drömmar är gjorda av när de kommer i skepnaden av en överjäst belgare. Den här heter inte Leffe Brune utan Thomas "The Verminator" Vermaelen och är kung hemma hos undertecknad ytterligare en vecka.

Många kommer att säga att vi inte var bra idag, men jag håller inte med. I första halvlek var det en jämn tillställning där Arsenal ändå hade det mesta av det bästa medan andra halvlek i allt väsentligt var en rödvit affär. Visst borde vi ha gjort mål på någon av alla chanserna, men å andra sidan så tog vi oss till alla de där chanserna och Newcastle var så uddlösa att de inte kunnat sticka hål på en såpbubbla.

Var det inte Sagna som kom springande på kanten så var det Walcott, var det inte Rosicky som slängde sig in i en dödsföraktande tackling så var det Song. Var det inte AOC´s ungdomliga rusningar så var det Gibbs som lekte anfallare. Det var fullt ös framåt och med lite, lite mer skärpa så hade det aldrig varit något snack.

Vi spelade precis såsom jag hade hoppats att vi skulle och vi tog vid där vi slutade mot Milan. Vi visade vilja, målmedvetenhet och passion. Vi visade att vi vill ta den här chansen som har givits oss och gå om Tottenham. Inte många av oss trodde att det skulle bli någon St Totteringham´s Day och så helt plötsligt kan vi stå där igen med en helt färsk rykande lasagne om några få veckor. Det är inte långt ifrån min lilla dröm om paradiset.

Fyra raka segrar mot Tottenham, Liverpool, Milan och Newcastle. Låt vara att det inte är Real Madrid eller Barcelona men sett ur vårt perspektiv så är det ytterst kompetenta motståndare som vi nu tagit full poäng av. Nu gäller det för oss att avsluta säsongen på topp och bygga i sommar. Det finns potential, både i spelet och i spelarmaterialet.

Nu ska vi njuta av det här i 9 dagar tills det är dags igen. Då blir det dessutom en härlig dubbel i Göteborg. Damerna först och sen får vi se herrarna erövra Goodison Park. Inte dumt alls om man är jag.

Söndagen överstökad även om det viktigaste jobbet återstår i den fotbollsmässigt förlängda helgen. Newcastle hemma låter som en munsbit, men riskerar att fastna i halsen som en munfull malen peppar.

Arsenal har nu tre mycket tunga segrar med sig i både liga och cup och ska nu allra helst ta en fjärde som då kan leda oss rakt in i hetluften när det gäller tredjeplatsen. Det är ju ett scenario som ingen av oss trodde på för bara nåra veckor sedan, men Tottenham verkar ju göra en Arsenal som egentligen bara är en Tottenham, nämligen att falla som ett korthus när det börjar hetta till.

Jag roppar inte hej förrän björnen är skjuten och skägget är ur brevlådan utan vill att vi tar den här matchen på största allvar och gör jobbet på precis samma sätt och med samma viljestyrka som vi gjort de tre senaste kamperna. Kan vi bara göra det vi är bra på så är det inga problem och det hade varit skönt att kunna hålla nollan i ligan också, något vi bara lyckats med åtta gånger den här säsongen.

Newcastle har ju en av ligans vassaste målskyttar i Demba Ba och med nyinköpte Cissé så ser de slagkraftiga ut även om resultaten inte gått deras väg senaste tiden. Ingen har trott att de skulle så här länge i ligan och det är inte alls otroligt att tänka sig att de spelar i Europa nästa år även om det med all sannolikhet inte blir i Champions League. Aldrig säga aldrig och så där men nog känns det som att de kommer att vara nöjda med en sjätteplats om de klarar det.

Arsenal har ännu inte avslutat säsongen och ändå vimlar det av rykten kring spelare som Wenger antas värva och den ena dyra värvningen efter den andra nämns som en bricka i spelet att få van Persie att förlänga sitt kontrakt. Ingen är större än klubben, men om det krävs att vi spenderar våra vinstpengar för att vi ska ha ett slagkraftigt lag till nästa säsong så röstar jag för. Den här dräneringen på världsklasspelare måste upphöra snarast även om vi på ett fantastiskt sätt lyckas hålla oss i toppen år efter år.

Roy Keane uttalade sig i The Sun om att kvalificeringen till Champions League inte är värt särskilt mycket om man aldrig vinner något. Han menade att de flesta av oss hellre skulle byta ut en av Champions Leaguesäsongerna mot en Carling Cuptitel. Jag är tveksam.

Sedan vi tog vår senaste titel har vi kvalificerat oss varje år till CL och dessutom varit i tre cupfinaler. Det låter inte som att vi är helt borta trots allt. Nu ska vi bara bygga ifrån den positionen och inte montera ner basen varje år. Det hoppas jag att Wenger är medveten om. Iannat fall lämnar van Persie i sommar och så står vi där med ett fartgupp att ta oss över innan säsongen ens kan börja.

Vad är det med detta jävla laget? Först förstör de en alldeles underbar onsdagskväll genom att spela som en påse nötter, sen tar de en tur till Emiraten och låter Twatsen ta en tvåmålsledning för att sedan trycka ner dem i skorna. Anfield nästa där vi återigen låter motståndaren dominera bara för att sno en seger sista minuterna.

Igår gjorde vi allt det jag hade sagt åt dem att inte göra. Jag kunde tänka mig att vi spelade ett riktigt lingonlag för att kunna vara säker på att vi hade så många hela spelare som möjligt redo att spela på måndag. Som reservplan kunde jag tänka mig att vi ställde upp med ett bra lag och bara visade att vi ville vinna åtminstone den andra matchen för att markera att vi fortfarande är ett lag att räkna med.

Efter fem minuter stod det klart: Wenger vägrade lägga sig ner och dö. Spelarna ville verkligen piska livet ur de rödsvarta och ett tag såg det fanimig ut som att italienarna var livrädda för hur det hela kunde sluta.

Det gick inte hela vägen och det beror till stor del på att vi inte hade något reservkrut på bänken. Istället för att kunna kasta in Gervinho, AOC eller Benayoun så var vi tvungna att putta in Chamakh eller Park, två killar som är kallare än en Piggelin på Grönland.

Med en eller två injektioner från bänken kunde vi orkat hela vägen, för det stod väldigt klart att vi tog slut efter 60-70 minuter och Milan hade full kontroll på återstoden av matchen. Vi gick all-in och blev synade. Vårt par i kungar fick stryk av ett två par i tvåor och treor och så är det ibland.

Flaggan i topp och hela köret och vi bjöd fotbollseuropa och de svenska kvällstidningarna på en chock som kunde resulterat i kaos. Zlatanälskarna hade helt plötsligt ingenting att komma med. Han som var bättre än Maradona i Italien var nu degraderad till Andy Carroll. Tänk så fort det kan gå när man inte tänker efter, tänk så jobbigt det blir när man påstår att engelska lag suger och att det är ett maktskifte vi sett. Jo tjena.

Jag är dålig på att ta förluster och häver ofta ur mig den ena idiotin efter den andra efter dem. Jag är bitter och långsint, konspiratorisk och enögd. Jag är också stenhård supporter. Jag håller alltid på mitt lag oavsett om jag håller med om vad som ska göras och hur det ska göras. Återigen gav Wenger mig en näsbränna, jag trodde inte på honom, inte på idén om att gå all-in och absolut inte på att vi skulle kunna göra det och så är vi så nära, så nära.

Milan slår ut oss med 4-3 vilket inte är någon skam. Vi bevisade igår att Milan inte är Barcelona och jag skulle bli förvånad om de gick längre än till semi beroende på lottning. Vi bevisade också igår att Arsenal är ett bra lag med väldigt mycket bra fotboll i sig.

Jag blev hånad av en Aston Villa supporter. Ni hör själv. En Aston Villa supporter som frågade hur det gick för oss igår. Jag är lättretad och först vill man bara klippa till. Jag fick svara honom som jag fått svara någon Liverpoolare för ett tag sedan - det är väl bättre att vara med än att inte vara det? Nu har vi fått vara med ännu ett år och nu ska vi ge järnet för att få uppleva det igen. Och igen och igen. Cause we´re worth it.

Många av oss har nog fortfarande svårt att tro det. Tre poäng på Anfield. Mot Liverpool, denna stora klubb som nyss vunnit en pokal medan vi gått titellösa i hur många år som helst. De hyllades som pånyttfödda och att det skulle visa att de var på väg uppåt igen och nu var minsann topp fyra en möjlighet igen.

Istället står vackra, starka och mäktiga Arsenal i vägen och hade det inte varit för den där Kalle Anka-cupen så hade det mycket väl kunnat bli ett Europafritt år i Liverpool ännu en säsong.

Vi å andra sidan har allt i egna händer. Fjärdeplatsen är vår om vi vill ha den och tredjeplatsen också för den delen om Redknapp bestämmer sig för att han vill vara Englandmanager mer än Tottenhammanager. Vi ska bara ta den.

Ifjol föll vi till en fjärdeplats efter att ha varit uppe och lekt topplag länge, länge och såg länge, länge ut som en möjlig ligasegrare. Den mentala kollapsen efter KA-cupfinalen blev enorm och vi blev en skugga av vad vi kan vara.

I år har det varit omvänt vilket väckt supportrarnas vrede. Det är inte okej att ligga och lura runt sjätte, sjundeplats för att sedan med nöd och näppe ta en fjärdeplats. Inget är klart ännu, det vet jag, men att tänka oss utanför topp fyra tänker jag inte ens bemöda mig med i nuläget.

Vi har all anledning att vara frustrerade och ilskna över uteblivna resultat och utebliven utveckling. Vi har en fantastisk startelva när allt stämmer och ytterligare två-tre spelare som är toppklass. Däremot är det så att vi har fler skador än någon annan och ett spel som inte passar de lite sämre truppspelarna. Vi har tyvärr inte haft förmågan eller viljan att anpassa oss efter motstånd och tillgängligt spelarmaterial.

Till sommaren förväntar vi oss därför en uppryckning i kvaliteten på de spelarna som tas in. Ju billigare vi kan förstärka, ju bättre är det, men det är som med fastighetsunderhåll - snålar du de första åren så kostar det mer senare.

Matchen imorgon har smugit sig på. Jag har försökt tänka bort den och vill helst att det ska bli måndag igen - ingen helt bekväm känsla. Cirkus Zlatan kommer på besök och hela mediesverige är på hugget och ska kolla vad den gamle malmöiten kan hitta på. Det allra skönaste är ju om han är väldigt anonym överlag, och att vi faktiskt slår ut Milan.

Önsketänkande naturligtvis för det finns inte på kartan att vi slår ut italienarna och då kan vi resonera utifrån två ingångar. Antingen vill vi vinna matchen för att återupprätta någon sorts heder rent fotbollsmässigt eller så ställer vi ut skorna och tänker på måndagens match.

Jag skulle nog hellre se det senare eftersom jag personligen gett upp fullständigt. Däremot blir jag såklart vansinnig om spelarna visar upp en sådan attityd - hycklare som jag är. Wenger har sagt att han tänker ställa upp med sitt bästa lag och i frånvaro av Arteta, Diaby och Benayoun från i lördags så har vår käre manager något att bita i. Song, Rosicky och vem då? AOC är väl den klaraste kandidaten.

Det blir inte bra hur vi än gör. Hoppet finns där och det hoppet är fem procent. Det har nämligen Wenger bedömt chanserna till. 1 av 20. Hur har han kommit fram till det. Antagligen för att 1 av 20 matcher vi spelat mot Newcastle de senaste 20 åren har Newcastle hämtat in ett 4-0 underläge till 4-4. Typ.

Ge mig bara en seger imorgon så vi kan bygga på det. Vi är inte sämst i hela världen och slår vi Milan imorgon så kan det åtminstone roa oss lite hur tidningarna anklagar Arsenal för att förstöra Zlatans triumftåg genom England....