Har man någon gång undrat vilket som är världens bästa lag, så finns det inte längre någon som helst tvekan. Barcelona är det överjävligaste grymmaste laget som har beträtt en fotbollsplan. Utan konkurrens.

Det säger jag inte för att vårt kära Arsenal har blivit utspelat i stor stil utan för att det vi fick se var propagandafotboll i samma stil som Nikes reklamer brukar se ut. Messi var för dagen inte fullt så överbra och Zlatan såg ut att kunna missa en laduvägg i första halvlek, men vilket passningsspel. Varenda passning satt på läppen och varenda gubbe sprang som de skulle. När Arsenal försökte avvakta blev vi frånsprungna, när vi försökte stöta fintade de bort oss. Vi hade inte en chans. Vi är ett av världens tio bästa lag, men när ettan kommer på besök så blir det som när Tiger Woods ska möta tian i golf, det blev aldrig match.

Eller hur var det nu? Jo storhetsvansinnet ingrep hos spanjorerna, Efter 2-0 målet byter man ut Zlatan, man förlitar sig på det defensiva spelet och framförallt byter man in Henry alldeles, alldeles för tidigt. Jag tyckte det var väldigt uppenbart att han inte ville gå för fullt. Det kunde vi utnyttja och Walcotts mål var ju sanslöst snyggt, kan vi få se lite mer av det i ligan också tack?

Jag tänker inte gå in på så mycket matchdetaljer, men returen kommer att bli väldigt intressant. Jag tror att vi kommer att få se exakt samma matchbild nere i Spanien. Barcelona har bollinnehavet och Arsenal hoppas att vårt tålamod och vår uthållighet ger oss ett par bollar. Med Fabregas borta försvinner hoppet om att det ska bli så himla snyggt, men fördelen är att vi kan spela grisigt och tätt inpå. Förhoppningsvis är deras två mittbacksavbräck värre än Fabregas frånvaro.

Annars slets man mellan hopp och förtvivlan idag. Utspelade och uträknade. Funderade länge på hur jag skulle skriva min blogg efter en förlust och kan nu bara konstatera att vi aldrig ska räkna ut detta Arsenal. Oavsett om det räcker hela vägen förbi Barcelona på tisdag så visade vi att vi inte ger upp och den känslan måste grabbarna ta med sig. Det finns inget lag i världen jag hellre håller på än Arsenal. Än en gång är det jag som ödmjukt ska böja mig för vad laget kan göra.

Jag smiskar mig själv tre gånger i stjärten för att någonsin ha tvivlat.

Henry. Vad säger man, det mottagandet han fick var han värd och mycket mer. Ett tag såg det ut som det fanns en liten tår i ögonvrån. På han, inte mig. Man är väl inte en fontän heller.

Ni medlemmar i Arsenal Sweden är fantastiska. Ryktet om Bradys statistik har nu nått er och insamlingen till en resa till Barcelona har nu börjat. En del av er vill ha del av kakan och det kan ni få om ni kan visa upp samma statistik över en lång tidsperiod. I Bradys fall snackar vi över trettio års resande. Då är det statistiskt säkerställt enligt Sifo att Arsenal inte förlorar när Brady är på plats. Två gånger är tur/tillfälligheter, men 40-50? Ge Brady resan, jag ger 200 spänn.

Den rubriken satt jag och filade på efter första halvlek mellan Bayern och United. Det kan tyckas lite att skjuta bredvid målet att hålla fast vid den efter slutsignalen (muuuaaahhhaaahhaaa). Men faktum är att fram till halvtid finns det bara ett lag på plan och United visar varför de är så oerhört framgångsrika. Deras spel är stundtals snyggt, inte så ofta i en europeisk bortamatch, men det är sanslöst effektivt. Målet till sidan, det kan vara ren flax att bollen når fram till Rooney, men i övrigt så ska ni lägga märke till att när United erövrar bollen så sätter de bollen på djupet, samtidigt som flera spelare rör sig framåt. Rooney ger sig pilsnabbt upp och ska tampas med backarna eller söka en helt fri position.

Skillnaden mot arsenal är numera dramatisk, när vi bryter motståndarens bollinnehav ser vi oftast till att lugna ner bollen och de få gånger vi kontrar så är inte förloppet intränat. Det är inte förutbestämt vart folk ska springa och därför rinner många kontringar ut i sanden. United får mycket oftare till ett avslut.

En annan sak man kan lägga märke till är backspelet. När Bayern trycker på så hårt som de gör emellanåt så vet backarna att det är dumt att försöka spela sig ur alla situationer. Gary Neville tror jag inte slår en enda spelpass i första halvlek, han rensar varenda en. Vidic och Ferdinand spelar enkelt och är inte rädda för att bara dundra bort bollen om det behövs. Det gillar inte Arsenalbackarna utan istället ska det spelas runt och motståndarna  kan i värsta fall utnyttja det hela.

United har van der Sar, Arsenal har Almunia. Bortsett ifrån det självklara i att man kan värva en klassmålvakt så ser spelet också annorlunda ut. Det hänger kanske ihop med prislappen, man får  vad man betalar för, men den trygghet som deras målvakt ger gentemot vår är häftig att se. Både Bayern och United är väldigt trygga med sina målvakter och de vågar använda målvakten som den elfte spelare han är. Kommunikationen fungerar och man vågar slå väldigt många bakåtpassningar för att man vet att bollen är i tryggt förvar.

Vid ställningen 1-1 i matchen byter United ut Park och Carrick mot Valencia och Berbatov. Wenger skulle ha bytt in Silvestre och Denilson för att säkra. En grundläggande skillnad i fotbollsfilosofi som då och då kostar oss poäng. Vi svär ofta åt de defensiva bytena här i Malmö och Wengers dåliga matchcoachning.

Denna gången resulterade det inte för United, men det kunde mycket väl ha gjort det med en boll i ribban och ett friläge för Rooney. Men poängen är där. Ferguson har valt ett spelsätt som ger fler framgångar än vårt än så länge. Med en större plånbok och mindre flärd, men vad väljer vi?

Det är dags att komma till relevansen för Arsenal idag nu, om jag inte ska riskera att få kommentarer om att jag kan byta lag om de är så himla bra.

Om Arsenal försöker ta Barcelona imorgon genom att spela en snabb, teknisk och rörelseinriktad anfallsfotboll så tror jag att vi kan släppa in både ett och tre bakåt. Vi kan förvisso göra lika många, men effektivitet är inte vårt kännetecken i år.

Vi kan försöka spela defensivt, men med tanke på de spelare vi har så tror jag att det är en ännu dummare idé. Vi har inte den tyngden och uthålligheten för ett sådant spel.

Vi kan också försöka överraska, spela lite rakare, lite smartare och låta Bendtner slippa kuta tillbaka i mitten och hämta boll. Vi kan försöka tjonga bort bollen och satsa stenhårt på snabba kontringar med våra snabba kantspelare. Vi kan ta Barcelona, men allt ska klicka. Varenda spelare ska spela på toppen av sin förmåga. Clichy, Almunia, Denilson, Arsjavin och Bendtner. Vad är oddsen för det?   

PS! Innan ni kläcker ur er att jag inte är någon riktig supporter, är okunnig eller bara dum i huvudet så räkna till tio och skriv det med så snygga ord ni kan. Det blir ett bättre samtal då.

Egentligen är frågan felställd. Den borde vara; Vad kan man göra? Men problemet är detsamma. Arsenal ska spela mot Barcelona, världens just nu mest hypade lag om man ska tro svenska tidningars fokusering. Nu ingår det en viss Zlataneffekt, men visst är det ett färgstarkt lag de har.

Men jag vill både vara med och inte vara med. Jag vill vara med om någon kan garantera mig att vi vinner. Då vill jag vara medgångssupporter på heltid, trycka upp min tröja i fejset på Patrik Ekwall, alla ungar på jobb och kanske framförallt Zlatankramaren Anja Gatu. Hon som hejar på Zlatan istället för på något lag. Hon har alltså inte kommit längre än barnen som hejar på Cronaldo, vart han än går. Absurt om man frågar mig.

Mina dåliga vibbar har talat om för mig att jag bör planera sjukdom på torsdag. En släng av lunginflammation, tunghäfta eller brutna naglar kanske? Jag skulle vilja skrika i telefon att jag vunnit på Triss och tyvärr var tvungen att sticka till Abisko för att undgå tiggarna, skulle vilja kallbada för att göra hela mig så liten det bara går.

Jag vill inte komma fram förrän vi har vunnit och då vill jag stå där med armarna runt er allihop, skrika så jag inte kan prata på en hel vecka och gå runt med ett leende som skulle få en clown grön av avund.

Den dåliga matchen i lördags har dock sagt att det är bäst att jag tar på mig den ödmjuka masken till jobb, den som säger att vi förlorade mot världens bästa lag, att vi gjorde vårt bästa men att vår tid kommer.

...och om vi vinner ska jag göra förbjudna saker, som att dricka cider på puben, kalla bandy en riktig sport och fundera på att köpa en vit Arsenaltröja.

Det här är jobbigt mina vänner, och ändå är det två dagar kvar. Jag vill veta nu om vi har det som krävs för att vinna saker. Vi fick en ledtråd i lördags, men ledtrådar säger inte hela sanningen. Vi kan, om vi vågar och kämpar, jag litar på Bradys statistik. Han har aldrig sett Arsenal förlora. Han är på Emirates på onsdag. Bättre talisman kan vi inte få. 

Det är här jag ska säga "vad var det jag sade", men jag är inte den typen. Det är ingen tillfredsställelse i att ha rätt om eländiga ting. Birminghammatchen skulle bli svår, det visste vi alla på förhand och det var en sjuhelvetes kamp. Arsenal levde verkligen inte upp till något epitet om Europas vackraste fotboll och ska vi vara helt ärliga så har vi inte gjort det sett över hela säsongen heller.

Vår trupp har blivit betydligt bättre sen förra säsongen, vi är bättre på att ta för oss, vi är inte lika dåliga på att ta lag som går in på kroppen på oss, vi har fler alternativ framåt, vi skjuter fler långskott och vi är rörligare inne i boxen. Vi kan grisa oss till resultat, vi har ett stabilt backpar i Vermaelen och Gallas, vi har haft en förmåga att ha tålamod och få ett resultat sent i matchen.

Men, och alltid dessa men, är vi mästarämnen? Jag tror inte det, tycker inte det och menar att vi har haft en extrem tur med resultaten och att vi inte kommer att vara redo att vinna liga förrän nästa säsong. Fröerna är där, linjerna är där och med en eller tre nya förvärv under sommaren blir vi tåligare för skador och kan äntligen konkurrera på riktigt med Uniteds och Chelseas breda (läs dyra) trupper.

Då har Wengers unga lag växt upp och är helt plötsligt inte så där remarkabelt unga längre och Wenger har i viss mån motbevisats, det går inte att vinna något med kids. Det smärtar naturligtvis, men å andra sidan får han kanske ihop något som liknar det Ferguson fick ihop i United när han lyckades få igenom bröderna Neville, Beckham, Scholes och de andra till vad som var en gyllene generation. Då är vi kanske redo att dominera.

Det är inte över, det vet jag, men det känns så. När United spelar 4-0 borta mot Bolton och Chelsea stampar på sjundeplacerade Aston Villa med 7-1 så mäktar Arsenal bara med 1-1.

Almunia. Det var någonstans jag läste att spanjoren hade den näst sämsta räddningsprocenten i ligan. Titelaspiranter?

Bendtner tillbaka till sitt osynliga jag. Vi kräver mer av honom om det här ska gå vägen och jag tror att han helt enkelt inte klarar av det. Eduardo verkar helt under isen och vi vet ännu inte hur Fabregas skada artar sig.

Vi vill ha positiva besked nu inför Barcelona-matchen. En Fabregas hel och taggad, en Gallas med mohikanfrisyr och en Bendtner som inte hämtar bollar på mittplan utan bara går in och nickar dit ett par felfria hörnor. Är det för mycket begärt? 

Det är ju de här sista skälvande veckorna vi går och längtar efter. Vi hoppas att vi ska vara med, vi hoppas att Arsenal inte ska drabbas av stora skälvan och att rätt spelare skadas vid "rätt" tillfällen. Vi hoppas att domaren ska vara oss nådig och att spelet ska se snyggt ut. vi hoppas att stämningen på emirates ska lyftas tvåhundrasextiotre snäpp och vi hoppas att just våra klagomål ska susa igenom tv-skärmen raka vägen till Wengers öron så att han kan rätta till laget det lilla som just du kunnat se.

Så är det att vara supporter, att leva på hoppet. Därför är det så underbart skitjobbigt att vara supporter just nu, för vi är där. Vi har chansen - till en dubbel, och till syvende och sidst är det precis som ramsan säger, "how did we get there, we don´t know, how did we get there, we don´t care" för det är just nu det gäller. Imorgon gäller just nu på St. Andrews i Birmingham, detta fort där Alex McLeish´s män bara släppt in tio mål hittills under säsongen. Det är mästarklass på det. Vi ska vara glada att de inte är lika vassa framåt med bara 15 gjorda på 15 matcher.

Men Arsenal har inte längre råd att ta lättare på några matcher, nu är det en balansakt på knivseggen, borta är förhoppningarna att vi inte skulle skämma ut oss och kanske kunna knipa en fjärdeplats som yttrades inför säsongen. Nu är det andra krav, fler och fler börjar snacka om ligatitel, inkusive jag, men jag vet också att ju högre du klättrar, ju ondare gör det när du faller, så jag står still och håller i stegen ett tag till medans ni klättrar upp och berättar för mig hur det ser ut därborta i El Dorado.

Vermaelens frånvaro imorgon är oroväckande och införsnacket handlar mycket om att Wenger kommer att starta med Silvestre och Campbell. Aj, aj, det bådar inte gott. Vi kommer kanske, kanske undan med det, men inte fan är det mästarklass på det backparet. Låt Song ackompanjera Campbell och Denilson ta hand om det defensiva mittfältet. Det bör räcka om offensiven gör sitt.

Stockholm imorgon, såg några bilder på tv som var oroväckande snöiga, får hoppas att det bara var dålig bild. Nu har man ju vant sig vid våren, fan ska till att plocka fram vinterjackan igen.

Var i Köpenhamn igår och kollade Heaven 17, de gamla 80-talshjältarna. Visst håller låtmaterialet fortfarande även om inte en enda av låtarna skulle kunna bli en hit idag. Men vad gör det, när man är fast i plink-plonk träsket och myser åt coola basslingor och megablonderat hår.  

Får se om det blir någon blogg imorgon, ska försöka om det går om jag hinner innan match.

I avvaktan på helgens nästa match mot Birmingham får man hålla sig till godo med andra matcher i Premier League och det är helt otroligt vilka sömnpiller det kan vara. Har suttit och haft ett halvt öga på Pompey - Chelsea och även om domaren missade åtminstone ett solklart rött kort och vi kunde se fem Chelsea-mål så fanns inte något som helst adrenalinhöjande för mig. Portsmouth har helt enkelt inte kvalitén som behövs för att kunna skaka de ett lag som slåss för ligatiteln och jag tvivlar på att någon av Chelseaspelarna var svettiga efter matchen.

Annars är det bra att Birmingham förlorade idag, det gör att de har ännu svårare att nå upp till den sjundeplats som ger Europafotboll, just nu är det sju poäng och det lär de inte ta in. De är det lag som ligger allra mest i ingenmansland. Kan man hoppas att deras ickemotivation ger oss tre poäng på lördag vare sig Vermaelen spelar eller ej?

Man får väl säga att det känns bra att Vermaelen är avstängd just denna match av de som är kvar? Det hade varit sådär lagom kul att ha belgaren borta till Spursmatchen. Campbell - Silvestre. Fan, det ger gåshud på platser dit solen sällan når. Dock är väl den troligaste ersättaren Alexander Song och där har jag inget att invända. Det beklagliga i den situationen är att det riskerar att resultera i att Denilson får en startplats som defensiv mittfältare. Det ger vid handen att Song får spela på två positioner. Det klarar förstås Duracellkamerunaren av och Denilson får oss att tro att han är skitbra genom att dundra in ett mål till.

Gåshud får man även vid tanken på matcherna mot Barcelona. Ni vet att jag tycker det är en skräll om vi går vidare. Inget konstigt i det, men det är ju det här man laddar för, euforin när (om) det går vägen. De skönaste segrarna är ju de där som man inte borde kunna ta, straffsegern mot Man U i FA-cupfinalen 2005, Inter borta 5-1, Real 1-0. Vi får satsa allt på att alla är taggade på det bra sättet, istället för den taggning vi såg mot United i fjolårets semifinaler. Det var bedrövligt, men det sägs att vi mognat sen dess.

Spurs ska till Wembley. Det är så att man mår illa. Den enda gången de borde få vara där (knappt) är när de går och ser England med sina ungar.

Idag kan man bara gotta sig åt att City förlorade. Tyvärr bidrar det bara till att Tottenham kan få möjlighet att spela Champions Leaguefotboll. Ursäkta men var är spannen, det är ulkningar på väg.....

Skadeglädje är den enda sanna glädjen och jag måste medge, även om det säkert förvånar en del, att jag är full av det.

Jag gottar mig åt Liverpools fall och förfall, det enda märkliga i hela historien är hur de fortfarande låter Benitez vara manager. Supportrarna sliter sitt hår och riskerar nu att bara kvalificera sig till Europa League som sjua. Det är naturligtvis ett hån om man jämför med att de blev tvåa i ligan ifjol och spåddes att vara bland ligafavoriterna i år.

Jag gottar mig åt en historia som blivit lite undanskymd, nämligen Taarabt som säger att han ångra flytten till Tottenham. Var börjar man hånet där eller är det att slå på folk som redan ligger?

Jag gottar mig åt Phil Browns avsked från Hull City och hoppas att inte ens det räcker för att hålla det amatörgänget kvar i ligan.

Däremot kan jag irritera mig på att en av våra stammisar på Toby´s ska kolla matchen mot Barcelona i nästa vecka på plats. Däremot gottar jag mig åt att det betyder att vi tar poäng. Hans statistik är nämligen 0 förluster på tusen besök i London.

Jag älskar den feedback jag får på bloggen, det är kul att höra att jag är ömsom gillad och ömsom grillad. Det är skönt att några därute gillar att man inte bara ser arsenal som all världens godhet och att man inte får tala illa om klubben utan att ses som förrädare. Arsenal är och förblir det lag som jag håller på i vått och torrt och jag ska förklara det hela en gång till för alla:

Det betyder inte att vår säsong har varit briljant. Det betyder inte att vi kommer att slå Barcelona eller att vi är bättre än dem. Det betyder inte heller att jag vill att det ska gå illa så att jag kan säga "vad var det jag sade".

Det är så att arsenal har spelat riktigt illa i flera matcher, vi har svurit och skrikit att spelarna inte duger, Bendtner har inte varit värd ett ruttet lingon och denilson sattes det skottpengar på. målvaktsfrågan har varit på tapeten hela säsongen, Clichy har köpt så mycket korv att han ensam burit upp Scans årsomsättning, Fabregas har sett lagom loj ut emellanåt och eduardos målproduktion är inte vad vi hoppats på. Till det kan läggas Silvestres ickekunnande, Campbells brist på omdöme, Nasris förmåga att vara osynlig, Arsjavins humörspelande och Wengers taktiska flathet.

Det är en bragd att vi fortfarande är med i racet. Det beror väldigt mycket på att United och Chelsea inte förmår knyta till säcken i år. Vinner  vi ligan är det den mest oförtjänta ligatitel vi vunnit. Men ack vad skönt det skulle vara och jag kan lova er att det börjar bli jobbigt att hålla tummarna så hårt att naglarna sliter hål i skinnet.

Henry vill inte spela mot Arsenal. Låter jättebra, kanske en strejk på gång, vad gör det om han får löneavdrag? Jag tycker att fler borde ha samma synsätt, kanske Messi, Iniesta och Xavi?

Det sägs att man kan göra allt om man bara vill. Min fru är den eviga livscoachen som menar att om man bestämmer sig för att man verkligen vill något så kan man. Till exempel fnös hon åt min brors uttalande om att han aldrig kommer att ha råd att köpa en Mercedes i miljonklassen igår. "Det bestämmer han väl själv". Tilläggas ska kanske att hon inte kör en sån själv.

Arsenal ska få möta Barcelona. Vi bestämmer själva om vi ska gå vidare eller inte, eller. Vilja kan försätta berg säger man, men här är en lottning som man bara vill ha ur den neutrales synvinkel. Allt annat än en enkel Barcelonavinst sett ur två möten är en skräll. En jätteskräll enligt mig.

Det beror på flera faktorer. På varje plats är vi lite sämre än Barcelona. Individuellt har spanjorerna (som de säkert hatar att bli kallade), världsklasspelare på varje position. De kan styra och ställa lite som de vill och ska jag vara helt ärlig så förvånar det inte mig om vårt spel mer kommer att likna Hulls än vårt eget just under mötena mot Barca.

En annan faktor är slaget på två fronter. Här lär Wenger välja. Inte kanske för att han är tvungen, men jag tror att han känner att han måste välja. Då väljer han ligan, för supportrarnas skull. Det betyder nog trots allt mer att vinna ligan än att ta Champions League. Så har jag det. Det betyder inte att vi kommer att lägga oss eller spela med reservlaget. Det betyder bara det där lilla, lilla som gör att man inte springer den extra metern, tacklar fullt så mycket eller gör sitt hemjobb ordentligt.

En tredje faktor är hypen. Inför detta möte blir det en så fantastisk hype och fokusering att det kan vara svårt att undgå att förstå, ens för medieskygga spelare, att vi är nederlagstippade. Sådant sätter sig på hjärnan på två sätt. Antingen sporrar det en att vilja klå upp det där stora monstret med en nagelfil, eller så ryggar man undan när Messi har bollen och är livrädd för att göra bort sig. Det kostar.

Som jag ser det så kan vi räkna bort avancemang i CL för denna gången, men i gengäld får vi ett utmärkt utgångsläge för att kunna koncentrera oss på ligan för redan lördagenn efter att vi åker ur så väntar Tottenham. Det blir ett inferno eftersom de vita grannarna fortfarande drömmer om den där fjärdeplatsen. Med lite flyt i resultaten så kan vi trycka ner dem till sjundeplats där och då.

Sånt smälter ett peripetiehjärta också. 

Vrede, förälskelse, sorg, glädje, uppgivenhet, stolthet, hat, trygghet, bitterhet, avslappning, överspänd, lyckorus. Alla känslor som vi supportrar får uppleva under en säsong, alla känslor som vi Arsenalsupportrar vältrar oss i i med och motgång för vårt lag. Allt det gör vi för att uppleva dagar som 5-1 i Milano, 1-0 i Madrid och 5-0 i London.

Vi var inte borträknade, ganska långt ifrån, men vi hade statistiken emot oss. Vi hade aldrig vänt ett underläge i Europaspelet, Porto hade aldrig tappat en ledning. Sådant spelar ingen roll när klubben Arsenal stiger fram som en Ivanhoe ur dimman och är berett att slåss för den vackra Rebecca.

Bendtner kom fram, revanschlysten och ständigt på hugget, sätter ett hattrick och ler lite julaftonsgulligt mot reportern samtidigt som han visar upp matchbollen i famnen. Arsjavin var på spelhumör, tydligt taggad av den tidiga missen mot öppet mål. Vermaelen, en stridsvagn beredd att gå genom eld och vatten och en och annan portugis. Campbell stabil och stilfull.

Dessutom en otrolig kvalitetshöjning från Clichy och Sagna, Song som gav den stabilitet bakåt som behövdes utan Fabregas briljanta offensiv. Vi ville att Porto skulle få jaga och vi såg hur de fick jaga. De fick sticka upp ett par gånger då jag kände gamla tiders fallerande korthus flasha förbi. Men inte ikväll, vi hade marginalerna på vår sida, Arsenal visade var skåpet ska stå och framförallt visade Arsenal Europa att ingen vill bli lottad mot oss.

Fick se matchen igår i efterhand på VHS om nu någon nu minns det formatet. Förr i tiden kunde man spela in video på kassetter stora som mjölkpaket och få en bild som var fullt i paritet med frostat glas. Jag kunde dock följa de grova linjerna i spelet och mina hökögon missade absolut inte Almunias och Silvestres tillkortakommanden.

Det är otroligt uppenbart att de båda inte håller måttet och jag utgår ifrån att detta åtgärdas till nästa säsong. Flera knepiga utrusningar av Almunia där han helt kommer på mellanhand. Förvisso sprakade han inte ut de allra snedaste bollarna igår, men framförallt förmågan att komma ut på inlägg är under all kritik. Han ger inte den trygghet backlinjen måste ha.

Detsamma kan då sägas om Silvestre som hade en av sina enklaste matcher igår. Ändå står han och sover vid kvitteringen. Det märks att kommunikationen inte fungerar särskilt bra när Silvestre är på plan och jag är benägen att bara skylla på fransmannen. Är man gammal Man U spelare så är man skyldig till allt ont.

Annars snackas det mycket om Bendtner och jag är väl inte känd för att vara danskens största fan, men igår tyckte jag synd om honom. Hade han fått spela matchen igen så hade han gjort fyra mål. Det var millimetrar ifrån flera gånger och fortsätter han så sitter målen snart också.

Gott att se banderollerna till Ramseys ära och jag tror att killarna tänkte lite extra på walesarna igår och gav allt de kunde för att vinna. Om det inte knäcker oss så stärker det oss, och fan vet om inte jag såg lite diamantlyster kring Walcott igår.

Porto i veckan och Birmingham (EDIT: Hull) på lördag. Livet går vidare och endast segrar gäller för att vi ska kunna lägga vantarna på ligatiteln. Man U vacklade tydligen betänkligt utan Rooney och vi kan ju hoppas att hans skada blir långvarig. Chelsea måste ju tappa poäng med det schema de har och då ska vi helst hugga direkt.

Så, Arsenal, inga misstag, ingen Silvestre, inga dåliga utrusningar Almunia, Bendnter skruvar på foten lite grand och Fabregas håller sig frisk. Nio matcher kvar.