Det var med en stor pessimism jag satte mig på Emirates för att se matchen mot Chelsea. Även om vi kunde matcha ett bra lag så var jag övertygad om att Chelsea skulle hitta tillbaka till den vinnande formen de hade i början på säsongen och med lagen om alltings jävlighet i åtanke så skulle de naturligtvis vända formen just mot oss. Så blev det inte och det finns en del mycket bra förklaringar till det.

För det första så fick Wenger spelarna att inse att om det överhuvudtaget ska funderas över titlar denna våren så måste spelarna ta sitt ansvar över hela planen. Arsenal sprang överallt, hela tiden och med full målmedvetenhet. Man ville inte vika ner sig och man ville visa England att detta laget är redo att möta stora utmaningar.

För det andra så fungerade allting från början, det var inte någon del som misslyckades vilket skulle kunna resultera i att man släppte tanken på att man kunde vinna. Hade Chelsea fått in ett tidigt mål så skulle osäkerheten spridit sig och vi skulle vara oroliga för att förlora.

För det tredje så var Chelsea fantastiskt uddlösa, delvis beroende på Arsenals spel, men i stort beroende på att det inte var mycket som fungerade efter första målet. Deras plan var att hålla 0-0 tills Drogba kom igenom på en kontring eller en fast situation. Det gynnade oss att de hade en dålig dag, men som vi spelade fram till 3-0 målet så var vi oslagbara.

Ändå är det obegripligt att vi i publiken ska sitta och bita på naglarna när Chelsea gör 3-1. Vi vet att vi när som helst kan släppa in ett skitmål och så blir det match igen. Det gör att man tvivlar på förmågan i truppen att kunna vinna ligan. När allt ser som bäst ut får vi Tottenhamsjukan och förstör allt för oss själva. Vi såg det igen mot Wigan. Vi kan aldrig slappna av förrän domaren har blåst för full tid. Det tär på krafterna både hos supportrar, men också hos spelarna som inte kan slå ner på takten och vara trygga i ett säkert spel, utan hela tiden måste springa och trötta ut sig.

Jag har fått strikta order av mitt resesällskap att hädanefter inte vara så jävla positiv inför matcherna för om jag var nervös inför Chelsea så var jag helt segerviss inför Wigan. Efter 2-1 tyckte jag att det såg bra ut även om vi inte spelade drömfotboll. När sedan wigan får en utvisning så ska det ju vara klart, men fasta situationer är en av våra största akilleshälar och Squillaci är vansinigt dålig i markeringen och hamnar bakom anfallaren. Fabianski är också ute och turnerar och skulle säkert ha gjort mer rätt i att stå kvar på linjen.

Våra två mål är väldigt snygga och Arsjavins är rent av mästerligt. Han får mycket kritik och ska också ha det för sin inställning. Problemet är att hans statistik säger att han gör ett hyfsat jobb, men man kan bara mätas utifrån hur ens övriga spel också fungerar. Der hälper inte att en striker gör 10 mål på en säsong om han behöver 200 chanser på sig att sätta dem, medan en annan gör de tio målen på 40 chanser. Arsjavin skapar mycket åt sig själv och laget, men måste bli oerhört mycket bättre på att ta tillvara på dem.

Bendtner gör ett mål och en assist och är väl godkänd ur det perspektivet. Men han ska inte springa på en kant där han ser hopplöst långsam ut. Dessutom är han inget vidare på att göra sin gubbe och komma till nästa läge. Flytt i januari?

Wenger har fått mycket skäll för sin laguttagning mot Wigan och det är också helt i sin ordning. Chelsea spelar i princip alltid sin bästa elva och när någon är trött eller småskadad så byter man ut den eller de spelarna, inte åtta stycken på en gång. Jag förstår att alla spelare inte kan spela två matcher på 48 timmar, men det var inga problem för Koscielny och Sagna, är de två fysiska underverk?

Eboue ska aldrig spela vänsterback, Bendtner ska aldrig springa på kanten och Denilson ska aldrig spela på Songs position. Det hade varit uppfriskande om Wenger gått ut och sagt att allt var hans fel. Det ska inte Arsjavin behöva ta på sig.

Ännu en gång misslyckas vi med att ta tillvara på att Man U tappar poäng. Ska vi ha en chans på titeln så måste vi göra det, det vet alla. Nu har vi match imorgon mot Birmingham som är oerhört svårslagna hemma på St. Andrews.

Jag utgår ifrån att det blir i stort sett samma elva som mot Chelsea som spelar. Den elvan ska räcka till för att slå Birmingham och sedan kunna vara hela nog att ta sig an Manchester City på onsdag. En mycket intressant vecka är på gång där vi får besked på om vi verkligen menade allvar i matchen mot Chelsea.

Det blev en mastodontresa och man kan säkert skriva spaltmetrar om en tripp till England, men jag tänkte att ni kanske bara är intresserade av de allra smaskigaste detaljerna så här får ni dem i punktform. Mina åsikter om resultaten mot Chelsea och Wigan får ni imorgon.

* Walking around in a Jamie Mackie wonderland, smälter inte lika bra munnen som Bergkamp-varianten. En del supportrar är bara inte så lyckligt lottade.

* Om ni någon gång undrar vad det är för fel på dagens ungdom så ska ni veta att på raden framför mig på Loftus road satt en 7-åring och skrek "sheep shaggers" till Swanseasupportrarna.

* The Dolphin på en parallellgata till Euston road kan vara den sunkigaste puben i hela London. Där finns dock världens mest självutnämnde biljardchampion. Ni skulle sett blicken i hans ögon när Eye of the tiger spelades samtidigt som han gick fram till bordet.

* Alla snackar om vilken bra stämning det var under Chelseamatchen, men efter 3-1 hördes inte en sång på övre Clock End.

* Sams bar i Wigan är numera Arsenal Malmös stampub nummer två.

* Ni var nära att mista er älskade bloggare när han hävdade att U2:s låt The fly bara släpptes på skiva för att det var U2 som gjorde den, den är nämligen fullkomligt värdelös....

* Engelska pubar, restauranger eller affärer är antingen väldigt mycket för varma eller väldigt mycket för kalla nu under vintern. Frost ger sannerligen panik på ön.

* Juldagen är inte pubdagen nummer ett i London. Men hotellbaren på royal National dög för oss törstiga resenärer.

* Skönt att slippa fem timmar med buss ner till London efter 2-2 mot Wigan. Illa nog att traska trekvart till Sams bar för gravöl.

* London är död som skivbutiksstad.

* Det går fett bort att få mjölk i kaffet per automatik.

* Servitrisen på The Berkeley i Wigan som inte tar med sig hörseln till jobbet och sen spelar dum borde gå en charmkurs.

* Till nästa årsmöte yrkar jag på att Arsenal Malmös "Brady" får ett årskort betalt av föreningen. Hans förlustfria svit håller i sig efter 50+ matcher.

Skål Kicken, Trelleborgsligan och Luks för sällskapet. Nästa år ses vi på bortaplan på Loftus Road.

Julafton är snart över för oss och då kan vi på allvar blicka framåt mot den match som faktiskt kan avgöra vårt lags titelchanser. Naturligtvi inte i teorin, men i praktiken kommer vi nu att få en klar fingervisning om huruvida vi ska sikta på en topp-fyra placering eller på allvar kunna ta upp kampen om ett ligaguld 2011.

Ni vill och jag vill så klart att vi ska vinna matchen och genom att stödja laget i vått och torrt gör vi vårt bästa för att det ska bli så till slut, men det frustrerande med att vara supporter är de stunder där man nästan känner ända in i benmärgen att man kunde gjort det bättre själv. Den där passningen, utsparken, friläget eller inkastet. Kort sagt så är vi alla egentligen minst lika bra som Bendtner. Eller Diaby.

Det lag som vi ställer upp med mot Chelsea på måndag kväll kommer att vara taggat, fullpumpat med instruktioner från Wenger och till bristningsgränsen fyllda av självförtroende och tro på att vi kan slå Chelsea på Emirates. Chelsea kommer att ha fått motsvarande behandling av ancelotti och har dessutom statistiken i ryggen, för efter att wenger i stort sett inte tappat poäng mot chelsea de första tio åren så har vi nu fem raka förlust mot Londonrivalerna.

Didier drogba är deras främsta vapen och han har gjort obegripliga 13 mål på 13 matcher mot oss och det är nu upp till firma Squillaci och Koscielny att stoppa honom. Vi har säkerligen inte kunnat spela våra bästa mittbackar mot Drogba på mycket länge och han verkar alltid ha en riktigt bra dag när han möter de rödvita hjältarna från Highbury.

Hur stoppar vi då Chelsea? Tyvärr så måste det bli på samma sätt som vi försökte stoppa dem sist; genom att spela vårt spel och dominera matchbilden. Till det måste vi tillföra förmågan att stå emot kontringar dvs inte tappa boll i offensiva lägen. Får vi in ett mål under de första 30 minuterna så har vi en chans att slå dem. Det vore fint, det skulle smaka pepparkaka, det skulle vara löken på laxen på moset och grädden skulle vi slicka i oss som vore det chokladsås på en nakenmodell. Eller den bästa julklappen hittills.

Jag åker över och övervakar matcherna mot Chelsea och Wigan och har därför begränsad möjlighet att blogga under tiden. Jag ska försöka lägga ut något, men lovar ingenting. I annat fall så hörs vi på torsdag vid hemkomsten. God fortsättning!

Nu står klockan på minuterna före julafton och det är dags att se till vilka julklappar vi ska ge varandra i år. Jag tänkte här hjälpa tomten med en del av dem, så kolla noga Herr Niklaus, det är bara att klippa och klistra.

Till Sir Alex Ferguson skickar vi med lite vanligt teatersmink som lätt kan dölja den otroligt röda näsan. Sedan Rudolf visat sådan fin talang på att leda renarna i tomtens spann så finns det helt enkelt ingen karriär där för dig Alex.

Drogba får huvudvärk och nageltrång, kanske inte en helt vanlig gåva, men är man tomte kan man väl ordna det mesta.

Arsene Wenger tillönskas en filofax tjock nog att rymma sidor för en Plan B.

Ryan Shawcross och Matty Taylor får ett studiebesök hos Arsenals läkarteam som ska förklara att de faktiskt är "den typen av spelare".

Tomten bör skänka en video med Jack Wilshere till Mario Balotelli.

Roy Hodgson får en chans att drömma om titlar genom en bok om MFF:s åttiotal.

Nicklas Bendtner får ett paket innehållande flygbiljetter till närmaste mittenlag i Italien.

En varm fleecefilt från The Armoury skickas till David Bentley som säkert tycker att det är kallt på Spurs avbytarbänk.

Vi skickar en skiva med Arsenalklackens ramsor om Adebayor till just Adebayor för att visa att han inte är glömd även om han verkar vara det i Manchester.

Thomas Vermaelen skickas till valfri kvacksalvare för att botas från sin inbillningssjuka. Han kan vända sig till Thomas Rosicky för rådgivning.

En vecka i en spartansk stuga utan tillgång till mat och transport ger vi till Arsenals backlinje. Det ska väl träna dem i att offra sig för varandra.

Har ni fler förslag på julklappar så skriv i kommentatorsfältet. God Jul!

Onsdag någon dag före julafton och eftersom jag jobbar in i det sista så har den riktiga julstämningen inte infunnit sig. Dock håller jag mig ständigt uppdaterad kring vädersituationen och hoppas att jag inte blir sittande utan flyg i helgen. Jag är hellre strandad i London än i Malmö.

Usmanov har varit på tapeten igen och jag blir alltid lika orolig när jag läser att han funderar på att köpa aktier. Vi behöver ingen rik sockerpappa som ska köpa Ronaldos, Kakas och Balotellis. Säga vad man vill om hur Arsenal sköts, men i mina ögon är det skönt att hålla på en välskött klubb, betänk hur tokiga AIKs, Bajens och Örebros supportrar har varit över hur ekonomin skötts där, för att inte tala om Manchester Uniteds supportrar som fortfarande några år efteråt kör med sin gröna halsdukskampanj för att få bort Glazers.

Det skulle möjligtvis kunna vara det enda roliga med att Usmanov tog över, att få följa ett gräsrotslag i stil med FC. United of Manchester. Vad skulle Arsenals motsvarighet heta? FC. Arse?  Arsene FC?

Vermaelen är inte i fysisk toppform och kommer att vara borta ytterligare minst en månad för att bygga upp sig sägs det. Men däremellan kommer en vrickning och en vickning, en stukning och en stuvning, en sträckning och en spräckning vilket gör att en överfet, småskadad Vermaelen inte spelar förrän han känner för det. Jag tror det när jag ser det är mitt nya motto för belgaren.

Fabianski och Diaby är återigen spelklara och kan figurera i matchen mot Chelsea på måndag. Det är bra nyheter då vi kan behöva alternativ över hela banan. Wenger får ett delikat problem åtminstone på målvaktspositionen då Sczesczny inte gjorde bort sig sist och Fabianski visat bra form tidigare. Diaby kan möjligtvis få en plats på bänken om inte Wenger kan garantera att han gör en topprestation. Diaby i sina bästa stunder är väldigt nyttig för laget, men just nu tror jag att vi har mer nytta av Wilshere och Fabregas.

Balotelli visar sig vara ärkenöten nummer ett denna veckan då han utropar sig själv till Jesus och hela världens frälsare. Låt vara att det är jul, men inte fan har Abou Dhabi-gruppen pengar nog att köpa upp hela kristendomen också? Sämre spelare än Balotelli har utropat sig själva till Guds gåva till mänskligheten, men högmod går före fall och nog får vi börja hoppas att Balotelli slutar sina dagar som David Bentley - på Spursbänken.

Sedan matchen mot Stoke ställdes in som jag anade att den skulle så är det rejäl stiltje kring klubben. Det är som om hela fotbollsvärlden väntar på julafton för att sedan kickstarta våren med matcher på Annandag Jul.

Annars är det mycket smått som händer kring klubben. Vi har gjort vår första värvning och i sann Wengeranda så är det ingen Ronaldo/Messi/Kaká-värvning utan en artonåring på uppåtgående. En japansk anfallare. Smaka på det, japansk världsklasspelare i Arsenal. Nu ska han vårdas som ett Bonzai, tränas som en samurai för att introduceras som en okänd ninja som Tora! Tora! Torar motståndet. Eller så blir det en ny Inamoto som ska sälja tröjor i landet med den röda solen.

Det kan bli flopp eller flipp och jag ska inte uttala mig om det på något sätt, men vi har sett många lovande ungdomar komma och gå i den här klubben så jag tror inte det kommer att höjas några ögonbryn ifall den här supertalangen rinner ut i sanden. Vi får väl ringa in Mr. Miyagi för att träna lite wax on/wax off med den här spolingen.

I övrigt ryktas det mycket om spelare hit och dit och jag lägger normalt ingen energi på det, men ryktet om Denilson till Barcelona är ju skrattretande. Det snackas om £10m i försäljningsvärde på brasilianaren och det känns som ett bra pris. Vill Barcelona försvaga sitt lag med honom så inte mig emot. Vi kan till och med skicka med en påse Arsenal-DNA så att vi kan köpa tillbaka honom sen.

Det är inte nog med att vår match i lördags snöade in, Londons flygplatser har varit stängda stora delar av tiden efter detta och framförallt lider jag med de 22 svenskar som hade biljett till matchen. Jag vet inte hur många som hade hunnit att ta sig dit, men hem har de väl inte kunnat ta sig. Detta är oroande eftersom undertecknad har för avsikt att flyga över för Chelseamatchen. Plusgrader tack, ett kungarike för plusgrader!

Inget inlägg igår vilket gör att jag antagligen är allra sist ut i Arsenalbloggsfären som ger min dom över CL-lottningen. Ni som brukar läsa min alster vet att jag är konspiratoriskt lagd och helvete vad riggat det här måste vara. Slumpen kan generera en del returer, hjältar som kommer tillbaka och får möta sin gamla klubb och hatmöten. Här får vi tre returer på matcher som spelades ifjol redan i åttondelen. När sedan kvarten ska lottas kan man ge sig den på att Barca får möta Milan och Chelsea får Real Madrid. Nu kommer flera av er att reagera på att jag utgår ifrån att Barcelona slår ut oss. Inget konstigt i det, men här kommer tre bra argument för att vi får respass i åttondelen.

1. Storlagsproblematiken. Arsenal har nuförtiden förtvivlat svårt att vinna mot storlagen. Vi har inte svårt att spela mot dem eller ens passa runt dem så att de ser ut som statister då och då. Problemet ligger i att storlagens tränare tittar på motståndet och lägger upp en plan utefter hur motståndarna spelar. Wenger tottar på motståndarna och säger till sina killar att spela som vanligt. Då åker man på kontringar och fasta situationer. Enkelt men smärtsamt.

2. Naiviteten. Det är en sak att tro på sig själv och en sak att vara sju år gammal och säga till en tolvåring att "jag ska knocka dig". Arsenal uppträder ofta som Stora Stygga Vargen och blåser och pustar på De Tre Små Grisarnas tegelhus utan att det händer något. Vi blåser oss så trötta att när grisarna sedan springer ut kan de ta vägen mellan benen på Vargen utan att han orkar göra något åt det. Vi har vinsten så nära inom räckhåll, men den slinker retfullt igenom fingrarna på oss.

Ofta är det psykiskt betingat. Det är inget större fel på vår fotbollssförmåga varken tekniskt eller taktiskt. Men vi har problem med att jaga lag som leder, vi har problem med att hålla en ledning och vi har problem att döda matcher. Vi försöker ta genvägar till segrarna och det funkar inte.

3. Barcelona. Här är ett av de lag i världen som står över ekonomiska realiteter, ett lag som kan sitta på en piedestal och peka ner på vilken spelare som helst och säga "honom vill jag ha", och så blir det så. Man tycker sig ha råd att ta en mångmiljonförlust på Zlatan samtidigt som man köper väldigt dyrt emellanåt.

Man har en taktik som man håller fast vid fullt ut och man köper till sig den talang man inte har för att fylla den taktiken med de bästa utförarna. Arsenal försöker göra samma sak men med Euroshoppermaterial. Det ser likadant ut, men smaken är inte alltid förstklassig.

Men precis som många Gooners säger så finns det en chans och vi vet inte hur lagen ser ut i februari. Hamnar vi i en situation där vi måste spela en reservbacklinje så är vi lurade. Saknar vi Fabregas och/eller Song så är vi lurade. Vi måste nog börja mailbomba Wenger att åtminstone försöka lista ut Barcelonas svagheter och att i så fall försöka ha en matchplan för att utnyttja dem.

Stoke i eftermiddag om den inte hinner ställas in. Ryan Shawcross och Rory Delap. Två av Premier Leagues minst sympatiska herrar ska ställas mot The Mighty Arsenal. Låt oss hoppas på att det aldrig blir något snack. Efter debaclet mot Man U behöver vi tända till och leverera en spiksäker vinst och fira jul i lugn och ro för att sedan ta oss an Chelsea den 27:e.

Lite varannandagsbloggande för tillfället beroende på en sanslös övertrötthet från jobb, just nu känns det som om man går på benpiporna till och från arbetet. Dessutom snöar det något infernaliskt i denna den tropiska delen av landet. Jag har alltid sett det som självklart att utan berg - ingen snö.

Det ryktas om snö över de brittiska öarna i helgen också och med tanke på den panik som frost brukar orsaka däröver så är det inte helt otroligt om matchen mot Stoke blir inställd. I så fall gynnar det ingen eftersom uppskjutna matcher har en tendens att trycka ihop spelschemat vid en senare tidpunkt.

Ingen snö kan dock stoppa lottningen till Champions League och för Arsenals del är scenariot väldigt enkelt, antingen blir det Spanien eller Tyskland. Båda alternativen har fördelar och nackdelar och det enda vi kan konstatera är att Arsenal får det väldigt tufft att nå en kvartsfinal. Även med Schalke så blir det naturligtvis svårt, de vann sin grupp och då kan inhemska ligaplaceringar vara irrelevanta. Får jag välja så vill jag nog ändå hellre ha tyskt än spanskt. Mediehypen kring mötena med de spanska lagen gör det helt enkelt brutalt vedervärdigt att läsa svenska kvällstidningar dagen efter en förlust. Ljuset i mörkret är att vi slipper möta Zlatan the great.

Wenger hoppas att supportrarna är snälla mot Shawcross. Han hoppas nog också att Tomten kommer på sin släde och landar på just hans tak med en fin brandbil som sprutar riktigt vatten.

Nu har Almunia gått ut och sagt att han borde stannat i omklädningsrummet i halvtid under matchen mot West Brom. Han hade fått en armbågsskada när han räddade en straffspark och tog några värktabletter och var på plan under andra halvlek och gjorde bort sig dumbo. Det kanske är hans sätt att säga ursäkta, men just nu är det väl ingen som lyssnar på vad han har att säga överhuvud taget? Det är lite som att lyssna på ett vittne till en dödsolycka som minsann också fick lite glassplitter i handen. Almunia är ett avslutat kapitel för Arsenal och det är nog bäst så.

Det slutade precis så som vi alla befarade, men processen och vägen dit var kanske inte den vi hade tänkt oss.

Till motsats från de flesta bedömare och kommentatorer så är jag stolt över att Arsenal visade hjärta, mod och kamplust. Vi vek inte ner oss och i den aspekten av det hela var det män mot män på plan. Man kan med viss tyngd hävda att vi även blev bestulna på en vinst. Inte så att vi hade en boll inne eller en missad straff, men man kan med fog hävda att ett gult kort på Fletcher och/eller Ferdinand hade hämmat Man U:s spel avsevärt.

Hur domaren missar att ge Fletcher gult kort efter det överfallet han gör på självaste domaren är en gåta. Domarens makt är oinskränkbar och den ska respekteras. Att springa rakt mot domaren i vredesmod och knuffa till honom är en bra bit förbi gult kort i min bok.

Ferdinands karatespark är ockå en bra bit över gränsen för gult kort och vi har sett röda kort delas ut för sånt där. Men domaren valde istället att ge korrekta gula kort till Arsenal och fria solklara gula för Man U. Sådant har effekt på matchresultatet när matchen i övrigt är så jämn.

Ji Sung Parks mål är enligt mig klart skrattretande och är det sådant man ska behöva kämpa mot så har Arsenal inte en chans att kunna vinna någon ligatitel. Ingen kan få mig att tro att killen nickar medvetet eller med någon sorts precision mot målet. Koreanen ser ut att vilja vända bort huvudet när bollen kommer för att inte bli träffas rakt i ögat och så studsar bolljävelen i en sjuk båge över Sczesczny och in i mål. Man kan bara gapa och förundras över flytet.

Man U kan mycket väl vinna ligan, de har en stark spelidé och duktiga spelare som kan utföra en matchplan prickfritt. Men någon gång måste systemet fallera, det bara måste, för inte fasiken såg de mästarlika ut igår. Det gjorde inte Arsenal heller och det är ju just det som gör att denna säsongen kan vara en osannolikt bra chans att ta ligatiteln.

Arsenals spel igår lämnade en hel del att önska och jag vet att Wenger skyller på planen, men den ursäkten kan förpassas till Agrells floskeltopp i avdelningen "Hade gräset varit grönare så...". Vi var för idéfattiga och kunde inte bryta ner Uniteds försvar. När vi slog inlägg så hade vi inget folk i boxen, när vi skulle slå instick hade vi massor med folk i boxen, men ingen kunde lägga en bra boll bakom backlinjen. Återigen såg det ut som att spelarna ville att någon annan skulle ta ansvar. Det var inte uselt, men det var heller inte bra.

Utan Parks slumpmål så hade den här matchen slutat 0-0. Evras käft kommer att fortsätta glappa ett tag till, men igår sved det lite för honom. Han såg närmast chockad ut i början när han kapades. Jag tror ändå att det som gör mest ont är hålet han har i huvudet.

Hur blir man en hjälte? Svaret är naturligtvis olika beroende på vem man frågar och i vilket sammanhang. Frågar man en Gooner nu timmarna före den viktiga drabbningen mot Man U så torde svaret vara något liknande "den som avgör mot United blir hjälte".

10 000 kronorsfrågan blir därmed: Hur ska vi bära oss åt för att få en hjälte som värdigt höjs till skyarna för att ha tagit oss till en seger på Old Trafford?

Det tål att sägas att det krävs mod, svett och fysik. Teknik, vilja och tålamod. Tur, kraft och målmedvetenhet. Det har självklart alla spelarna i Arsenal imorgon.

En hjälte i Arsenal föds genom att man offensivt vågar gå utanför ramen, genom att laget agerar som en enhet defensivt, genom att Wenger hotar laget med en träningsturné i Nordkorea i sommar.

Man får ingenting gratis och ligavinster vinner inte sig själva. Det som kännetecknat de vinnande upplagorna av Arsenal är just den där oövervinnerliga attityden, känslan av att vi kan vinna alla matcher och att vi aldrig släpper en jävel över bron. Det är detta som Wenger ska ha matat in i våra grabbar tills imorgon kväll. Har man tagit sig så långt som till Arsenals startelva så är man en vinnare, men för att bli en hjälte, en odödlig och en gud bland Gooners så krävs det att man gör svåra saker ofta, gärna och till en vana.

Vi är alla nervösa, guldkistan vid regnbågens slut är inom räckhåll vid 23-tiden imorgon. Har vi viljan och målmedvetenheten? För nu handlar det inte om kunnandet, kan de mindre lagen ta poäng av United så kan vi det också. De gör det med en idé om lagets förträfflighet, att man tillsammans kan åstadkomma underverk. Då måste Arsjavin också ta lite hemjobb, mittbackarna snacka ihop sig och Chamakh finna nätet. Vi har alla ingredienserna rent fysiskt. Nu ska vi tala om för England att vi har mognat och att den sista mentala pusselbiten är på plats. Nu ska det bli en match, män mot män, och riktiga män klär bäst i gula tröjor.