Det är dålig ruljans på sakerna så här dagen efter. Det var en finalförlust som sved, men det känns ändå som business as usual i mediernas rapportering och uttalandena som kommer från Arsenalhåll. Jag tar det som ett gott tecken. Det är klart att spelarna ska vara förkrossade men timmen efter att domaren blåst av och Wilshere gråtit färdigt så måste vi börja blicka framåt.Vi har precis som Wenger säger massor av viktiga matcher framför oss och den allra första redan på onsdag.

Frågan är om vi får ett revanschsuget Arsenal eller ett Arsenal som fortfarande deppar och inte kommer att kunna prestera vad som behövs. Leyton Orient hemma på Emirates låter som en godbit, men vi har lärt oss att ingenting kring Arsenal är lätt eller förutsägbart.

Så här i efterhand kan man mycket väl säga att poetisk rättvisa skapades. Vi kom undan ett solklart rött kort på Szczesny efter bara ett par minuter då assisterande domaren såg en offside som inte fanns. Vår målvakt utvisad och straff i det läget hade kanske varit reparabelt, men ändå ett ruskigt dåligt utgångsläge. Nu blev det inte så, utan istället fick Szczesny och Koscielny tillfälle att förstöra allt precis i slutet av matchen.

Vad som kunde varit och alla dessa om och men är naturligtvis svåra att diskutera med någon som helst substans, men någonstans var det kanske aldrig vår dag. Ben Foster gjorde en jättematch, van Persie skadade sig, Rosicky kan inte placera en boll i praktiskt taget öppet mål, Djorou och Koscielny hade sin sämsta match ihop på hela säsongen och Birmingham kom undan med en del tuffa tag samtidigt som Lee Bowyer låg och filmade sig igenom halva matchen. Inget var som det skulle och om Alice steg upp ur sitt Underland just på Wembley skulle hon antagligen inte tycka att något hade förändrat sig.

Här tycker jag det är dags att stänga finalen för denna gången. Vi var förberedda och taggade, men vi har sett oss skjuta blankt under tryck förut och nu var Arsenal sådär nervösa och rädda för att vinna som Fabregas lovade att vi inte skulle vara mer. Det gällde kanske bara när han själv var på plan.

Nu förutsätter jag att vi prioriterar stenhårt på ligan. Wenger ska ta oss genom matchen mot Orient med en seger i FA-cupen men sedan är det dags att fokusera på liga och se till att vi tar hem bucklan till London. Champions League blir för tufft och kan inte rimligen vara en realistisk måltavla för oss?

Officiellt ska det förstås heta att vi är ute efter alla titlar vi kan vinna, men innerst inne inbillar jag mig att Wenger ser ligan som störst. Det gör jag också om det spelar någon roll. Rivaliteten och kvalitetshöjningen som de nyrika kusinerna Chelsea och Man C bidragit med har ökat svårighetgraden på att vinna Premier League och ändå är det de två rävarna Man U och Arsenal som just nu ser ut att få göra upp om titeln. Nu ska vi se till att det blir spännande ända in i mål och förhoppningsvis går Chelsea in som sårade björnar till matchen imorgon och ger Rooney och hans vänner en omgång. Gör de det så har vi plötsligt allt i egna händer. Så liten marginal är det.

Carlos Vela fick göra kvitteringen idag igen för sitt West Brom. Även denna gång fick han komma in som avbytare och blev frälsare. Vi slänger in Bendtner. Sugen på ett byte Hodgson?

Det blev inget guldjubel denna gången heller. Märklig känsla att sätta sig ner på Sir Toby´s i Malmö, fullsmockat som det var med Arsenalfans och inte vara nämnvärt mer nervös än inför vilken annan ligamatch som helst. Jag hade dessutom inte någon känsla för om vi skulle vinna eller inte, det kunde verkligen gå hur som helst.

Birminghams seger var också frukten av den känslan. De får mål på två absurda situationer, segermålet förstås det som hamnade i blickfånget. Men även dera ledningsmål i första halvlek är produkten av att Arsenal inte kan konsten att försvara sig på fasta situationer fullt ut. Szczesny kom även här på mellanhand och Zigic behöver inte anstränga sig alltför mycket för att sätta dit den. Zigic är förvisso lång som en lyktstolpe, men vi bör kunna hantera det ändå. Arsenal är helt enkelt ofta amatörmässiga vid defensiva fasta situationer.

Vi skapade massor av chanser under kvällen, Birmingham blev långa stunder tillbakapressade och såg oerhört trötta ut. Vi fick ett kvitteringsmål som ser ut att stå oss mycket dyrt. Van Persie gör en snygg balja samtidigt som han smäller sitt knä i en Birminghamspelare. Alltihopa borde ha resulterat i fler mål från vår sida. Men flera av våra anfall blev fruktlösa av den enkla anledningen att vi saknade löpningar och folk i straffområdet. Väldigt ofta bestod våra anfall av en spelare som gjorde en brytning ute på kanten och skulle lägga in bollen vidare för avslut. Problemet var att det inte fanns någon att passa till. Vi är ofta makalöst duktiga offensivt, men vi vet också att vi kan bli oerhört stillastående då och då. Mot Birmingham var det ofta så.

I sådana här matcher är det så väldigt uppenbart att vi behöver Cesc Fabregas. Han är numera mer viktig för Arsenals spel än Thierry Henry var och då ska man komma ihåg att många kallade oss ett one-man-team under Henrys bästa år. När Fabregas är på plan så vet alla att det kan löna sig att springa för kaptenen ser din ansträngning och lägger bollen perfekt till dig. Idag var det flera gånger som spelet stannade upp och ingen riktigt visste vad de skulle göra.

Szczesny är ung, oerfaren och aningen osäker. Sådant spelar roll i det långa loppet och att stå i mål för en klubb som bär favoritskapet i en cupfinal är betungande. Inspirationen och taggningen kan snabbt övergå till rädsla för att bli syndabock. Han var inte så stabil som vi har börjat förvänta oss av honom och Birmingham segermål delar han ansvaret för tillsammans med Kos. Vi vet inte hur mycket han skrek åt Kos att bollen var hans, men uppenbarligen inte tillräckligt högt. Snöpligt, idiotiskt och så jävla typiskt.

Vi var det bästa laget, men åkte likväl på stryk. McLeish hade gjort sin hemläxa väl och hade taggat upp sina spelare maximalt. Vi led i vanlig ordning av att vi var tvungna att föra matchen och bära ett oerhört tungt favoritskap. Så är det att vara en toppklubb.

Det här var den tredje cupfinalen i rad som Arsenal förlorade. Man börjar bli van. Jag ska inte bli långrandig nu, jag tar heller inte förlusten så allvarlig som den mot Tottenham eller Newcastle i ligan. Sebastian Larsson är värd sin chokladpokal och det är kanske bara att konstatera att Birmingham hade mest att vinna ikväll. Det var ju trots allt deras enda chans till Europaspel nästa säsong.

Måndag imorgon och vi kan börja blicka framåt igen. Leyton Orient står för dörren och Bendtner får en startplats i elvan. Glitter och glamour hela tiden.

Man får snart börja kalla sig en twittrare när man jämför sig med övriga bloggare på denna sajt. Kicken har fantastiskt nog kört med mailväkteri och besvarat över 400 frågor. Sanslöst och säkert fullt i klass med vad Amy Diamond får utstå från fulla fula unga tolvåringar en lördag eftermiddag på närmaste köpcenter.

Nog snackat om Kickens storhet och till viktigare saker. Ligacupfinalen närmar sig med stormsteg och även om jag är en av cupens största dissare så måste jag medge att jag vill se kapten Van Persie lyfta chokladpokalen på söndag. Inte för min egen skull, jag kommer ändå inte att se tillbaka på den som en väsentlig del av vår historia, men för lagets. Om Wenger lyckas få killarna att tro att denna cup är en språngbräda mot större bedrifter så är jag helt för satsningen. Skulle det däremot visa sig att vi inte vinner något mer i år och än värre inte de närmaste åren så kan vi titta tillbaka och säga att det där med ligacup kanske inte är så dumt. Ungefär som Liverpoolarna nu nyper sig i armen och monotont mumlar "Europa League är också en stor cup".

Jag vill se bästa laget på söndag, inte någon halvmesyr. Detta är inte av anledningen att jag vill vinna till varje pris utan snarare för att jag inte vill se Denilson och Bendtner från start fler gånger den här säsongen. Jag vill inte se Arsenal så idéfattigt och viljelöst. Jag vill se Arsenal heltaggade inför uppgiften och nu är vi också inne i den perioden på säsongen där klyschan "varje match är en cupfinal" ska användas.

Jag inbillar mig också att Wenger är inne på min linje, han är det ibland. Walcott och Fabregas är tunga avbräck, men Arsjavin och Nasri ska kunna klara kanterna och Wilshere ska räcka till som kreativ kraft i mitten. Frågan är ju vem som spelar bredvid. Diaby? Denilson? Ramsey? Viktigast av alla är nog ändå Song. Han ger oss kraft på mittfältet och jag tror någonstans också att han skrämmer motståndet mest. Han är överallt och kan vara hur hänsynslös som helst och även hur bra som helst. Nuförtiden är han dessutom sällan riktigt dålig.

Om 45 timmar vet vi säkert hur det gått. Nerverna har lagt sig och antingen sitter vi med ett leende på läpparna eller så har vi ännu en gång fått uppleva ett misslyckande. Det är i alla fall lyxproblem att stå inför, det är alltid bättre att vara i en cupfinal än utanför. Runt om i Sverige är pubarna sprängfyllda med Gooners, forumet svämmar över av trådar och det är tydligt hur Arsenal Sweden kommer att dominera. Jag lovar att vi gör skillnad så vråla allt ni kan på söndag. Själv ligger jag i höghöjdsträning. På höga c.

Jag ska erkänna att jag inte vågade titta särskilt mycket på matchen sista kvarten. Jag är så s*****ns van vid att det går åt skogen och jag var helt säker på att Fuller, Shawcross eller Carew skulle få in en riktig skitboll i slutet.

Arsenal slet och kämpade och visade all den offervilja som saknades mot Leyton Orient. Vi visade att vi kan ta grisiga segrar och att vi hittills i alla fall inte är beredda att ge upp titelkampen. Det var inte snyggt och det behöver det inte vara, men när det inte är snyggt så ska det ändå vara bra och många saker var bra idag.

Wilshere, Nasri och Bendtner gjorde bra saker och egentligen är det inte någon som ska sågas efter matchen. Vi såg misstag lite här och var och faktiskt fanns det en spricka i Szczesnys målvaktsspel idag också. Ingen är felfri och det är extra skönt när våra fel inte straffas omedelbart.

Stoke då? I första halvlek var de precis så bleka som vi vill ha dem, men Tony Pulis visste vad som behövdes och injicerade varenda Stokespelare med fradgaproducerande insulin. De var helt plötsligt överallt och Arsenal verkade till en början inte fatta någonting men tog sig i kragen och reste sig och svarade med samma medicin i ett skede som Arsenal tidigare har vikt ner sig i. All heder åt våra hjältar som vill någonting idag, som inte ryggar för tuffa tacklingar och som sänder signalen att vi har för avsikt att vara med tills den tjocka tanten sjunger.

På minuskontot lägger vi skadorna på Fabregas och Walcott. Den senare såg ut att lida mest och än så länge har vi inga besked om allvaret för de båda. Vi klarar oss säkert utan Walcott i några veckor, men Fabregas? Spanjoren är utan tvekan livsviktigt för våra chanser att ta hem någon titel denna säsongen och att åka ner till Barcelona utan honom blir en mardröm.

Nu har vi några dagar ledigt innan det vankas ett besök på Wembley. Det kommer att smaka mumma. Pokalen är nämligen gjord av choklad som sig bör i Kalle Anka-cupen.

Besviken, urtrött och irriterad ska jag försöka svälja att Arsenal än en gång visat upp sig från sin sämsta sida. Wenger har ingenting lärt eller så har han gjort allt han kunnat för att vi skulle åka ur. Då lyckades han ju inte med det heller. Det laget vi ställde på benen idag är helt enkelt inte bra nog.

Tänk tillbaka till säsongen 2006/2007. Säsongens kulmen var kanske ligacupfinalen mot Chelsea. På vägen dit hade vi spelat ut West Bromwich, Everton och Liverpool - på bortaplan. Vi fick ett dubbelmöte mot ett ordinarie Tottenham som vi gick segrande ur. Allt detta åstadkoms med ett lag där flera av dem inte ens fått gå på Systembolaget och ytterligare några inte gått ut gymnasiet. Det de hade istället var hunger, vilja och ambition.

Några av dessa spelare är kvar i klubben, en av de spelande heter Fabregas, en annan Theo Walcott. De här matcherna har för bland annat dessa två varit en språngbräda mot högre mål, en trampolin mot legendarstatus i Arsenal FC. För andra har det snarare blivit en biljett in i det glassiga Värma-Bänken-jobbet som tydligen var ledigt hos Arsenal.

De som fick dessa jobben har som kännetecken att de allra helst vill slippa spela fotboll. De pustar och stönar när deras namn kommer upp på tavlan med startelvan. Att träna är bara ett måste och de håller sig gärna så långt ifrån tränarens öga som de kan för att inte dra uppmärksamhet till sig. När det spelas five-a-side låtsas de springa och lyckas på något sätt komma igenom grupparbetena med VG. Därför förleds tränare Wenger att tro att dessa spelare kan spela när MVG eleverna Walcott och Fabregas är trötta.

Pustande, frustande och stönande står då herrarna Denilson, Bendtner och Almunia på plan och drömmer om bänken. Livet under en värmande filt och miljoner på banken är ju så skönt utan att man ska behöva svettas på planen. Vad värre är - det syns ju att de har fuskat på träningen. De kan inte slå en passning, göra en brytning eller rädda en boll. De kan inte motivera vare sig själva eller andra om att det är kul att spela fotboll eller att det är bra om det går bra för företaget. Och kunde de där skrikande pajasarna på läktarna inte vara tysta en enda sekund så man kunde tänka?

En del blommor är rosor som doftar gott och är berusande vackra i de flesta sammanhang, med andra är maskrosor som man allra helst vill slippa se, men som är ack så svåra att bli av med. Men inte vore det fel om Wenger gick ut med jordfräsen i sommar för att börja om på nytt.

Kvadrupel. Smaka på ordet och känn efter om det är ett ord som skulle kunna kännas bra i Arsenalsammanhang. Och nu när du har dreglat färdigt och tvättat ur det simmiga i ögonen så kan du vakna igen och glömma allt om kvadruplar och tripplar och till och med dubblar. Det är faktiskt ett krav som vi måste ställa på oss själva.

Att drömskt låtsas vara något annat och låtsas att vi vunnit en massa på förhand, det hör Tottenham- och England-fans till. Vi ska stå med båda fötterna på jorden och verkligen bara ta en match i taget. Den spelas på söndag och ska tas på fullaste allvar.

Faktum är ju att vi hittills inte vunnit någonting och faktum är ju att vi inte uppnått någonting särskilt ännu. Vi har dessutom varit i samma sits förut utan att vinna någonting så att hävda att vi lever i ett drömtillstånd med stora, stora chanser till att vinna titlar är väl att gå till överdrift. 2007 vid denna tiden var vi kvar i alla turneringar och hade en final i Carling Cup mot Chelsea att spela.

Vi vet hur det gick, i finalen fick ett otroligt ungt Arsenal stryk av Chelsea efter storspel, vi åkte ur FA-cupen mot Blackburn dagarna efter och fick respass ur Champions League veckan efter mot PSV Eindhoven. I ligan blev det en tredjeplats, fyra poäng efter segrande Man U.

Allt upprepas inte, men den som blir upprymd nu kanske ska ta fatt i någonting stabilt och försöka ta det lugnt. Kvadrupeln är fortfarande en våt dröm, men jag skulle inte våga snacka om den innan kvällen den 22/5 och vi har vunnit ligan, FA-cupen och ligacupen och ska till att åka till Wembley igen för en tredje final.

Fa-cupen är inte att leka med om vi får möta något av de andra topplagen och skulle vi slå ut Barcelona så lär vi få möta ännu ett tufft motstånd och i mardrömsfallet ett engelskt motstånd. I ligan har vi massor av knepiga matcher och fyra poängs försprång att ta in. Jag vägrar att räkna hem någon titel förrän jag ser Fabregas stå och blöta ner pokalen med läpparna. Jag är nämligen en sådan pokalfetischist att jag vill se en riktigt snygg spanjor kyssa dem för att jag ska tända till. Jag slår vad om att ni alla är likadana. Snuskhumrar.

Jag ville ha fel, jag ville så innerst jävla inne ha fel i att Barcelona skulle spela ut Arsenal efter noter. Arsenal, laget i mitt hjärta har haft en sjuklig oförmåga att leverera när de möter Barcelona, Man U eller för den delen Chelsea. Idag blev inget undantag om man utgår från första halvlekens skeenden. Arsenal tycktes långa stunder stå och beundra motståndarna och efter Songs gula kort i den 7:e minuten var det fysiska spelet också som bortblåst. Det var tydligt att vi inte skulle få lova att Stoka dem.

Men vi växte och jobbade, växte och slet, växte och vann. Trots att Barcelona tog backlinjen på sängen, eller kanske allra mest Clichy som var den ende som fick upp handen i något tafatt försök att hävda offside helt ovetandes om att han var den store boven. Villas avslut var det inget fel på och sett till hur det sett ut så långt så var det rättvist. Arsenal hade många fina chanser att sätta bollen, men den sista skärpan saknades och Barcelona såg bara så väldigt mycket farligare ut.

Andra halvlek blev däremot det episka drama vi ville ha. Med hängande huvuden fick vi se Arsenal taggade till tusen. Vi tog initiativet, vi ville göra mål, vi ville visa att vi inte är den oduglige lillebroren som försöker mopsa sig på armlängds avstånd. Wilshere, 19 år gammal, överglänste varenda spelare på plan inklusive Messi. Han var överallt på planen och ville vara inblandad och visade ett sådant hjärta och kunnande att man lätt kan bi gråtmild för mindre.

Vi jobbade oss in i matchen och vi kunde känna att vi började förtjäna kvitteringen. Vår räddning kom när Guardiola valde att ta ut David Villa. Det blev Barcelonas fall, det gav oss incitament att fortsätta spela och satsa högre, det gav oss en signal om att Barcelona var nöjda och framförallt tog Barcelonas spets i anfallen slut. Visst stack de upp då och då och kunde avgjort matchen, men Villas frånvaro märktes tydligt. Direktivet från Guardiola var att de var nöjda med ledningen och kunde till och med ta ett kryss.

Van Persie ville vinna, Fabregas ville vinna och hela Arsenal började få ytor och självförtroende. Anfallen blev längre och farligare. Från att i första halvlek fått jaga boll nästan hela tiden kunde vi nu njuta av fantastiska passningar och löpningar och en offervilja fullt värdig en cupfinal. Det lönade sig när Valdes fullständigt missbedömde Van Persies intentioner och lämnade den försmädliga glipan vid sin första stolpe.

Arsjavins segermål var återkomsten för ryssen med stort Å. Så hånad, så bespottad och så utskälld som han varit stundtals och så göra detta segermål med en sådan kyla. Sir Toby´s i Malmö var i extas, stolarna låg kring oss som på ett slagfält och det var ett större kramkalas än på Grammisgalan. Arsenal var Champions of Europe för en kväll. Vi kunde glömma hur usla vi var i första halvlek, hur kass Eboue var matchen igenom och att det snart är retur nere i Spanien. Nu är nu och nuet ska avnjutas denna kväll gärna i sällskap med en bra låt. Själv väljer jag Lustans Lakejers öppningsspår från nya plattan - "Skönhet kräver ingen tolkning".

Barcelona är jättefavoriter till matchen imorgon, alla hyllar spanjorerna och menar att Arsenal kommer att bli slaktade. Visst har jag också varit inne på att vi fölorar över två matcher, men ju mer nersablade vi blir, ju mer börjar jag tro att vi har en chans.

Jag gör mig inga illusioner, vi kommer att få det otroligt tufft och vi behöver en kämpainsats för att klara av det. Här är i alla fall några skäl till att vi klarar av det imorgon kväll:

1. Arsenal slår ur underläge, minns hur otippade vi var inför returen mot Inter och i Spanien mot Real Madrid. Bäst när vi är uträknade.

2. Wilshere - det är en sak att man kollat in honom på video och vet att han är bra, men Barcelona har inte mött honom på riktigt = underskattning.

3. Walcott har blivit smartare, han vet att snabbheten inte är allt, det gäller att överraska också.

4. Arsjavin har en del att bevisa, det kan vara Barcelonas otur.

Naturligtvis finns det massor som tyder på att Barcelona ska vinna också, men i London ska de åtminstone få jobba för det. Hålla nollan måste vara önskedrömmen för Wenger.

Jag är inget fan av Tottenham, men nog fasiken gör Milan sig själva till större åsnor ikväll. Flamini och Gattuso ska vara utvisade flera gånger om och nu gjorde precis Spurs 1-0. Helt rättvist och det gör ingenting om Zlatan och hans vänner åker ur. Spurs kan åka ur i nästa omgång mot oss.

Dagen efter den planenliga segern mot wolves och vad har då hänt som är värt att kommentera? Inte ett dugg. Arsenal gör ju inte det lättare att blogga kring dem precis, det enda som slunkit ut är att Bendtner är övertygad om att vi kan slå Barcelona. Inte direkt årets scoop va?

Jag läser sällan dessa förprogrammerade intervjuer där extremt medietränade spelare säger vad som ska sägas. Det skulle nästan vara roligare att läsa att Fabregas tror att vi får storstryk och lika gärna kan vila spelare mot Barcelona.

Wilshere fick mycket beröm för sin insats och ska så ha. Han var en av giganterna på plan i en match där vi aldrig hotades. Szczesny fick vila sig i form och om någon sagt för ett år sedan att vi skulle spela med honom i mål mot Barcelona så hade jag omyndigförklarat honom på stället. Otänkbart. Nu är vi istället i det läget att han producerar ganska stabilt och åtminstone jag känner en växande oro för när det ska brista och hur kommer då polacken att hantera det? Och Wenger? Det kanske finns en sista öppning för Almunia trots allt.

Som ni vet är jag inte särskilt upphetsad inför onsdag, jag har nämligen svårt att se att vi ska reda ut det här mötet mot det som måste vara världens bästa klubblag. Men i år kan vi åtminstone inte skylla på att vi har en skadedrabbad trupp, istället kan vi ta oss an spanjorerna med alla kanonerna på full styrka och se hur långt det räcker. Jag har egentligen inga tvivel på att vi kommer att lcykas göra mål på dem, men frågan är hur många vi släpper in?

Som vanligt kommer också motivationen att vara en avgörande faktor i den här typen av matcher och vi har sett det förr, att några spelare inte verkar tända tillräckligt när vi möter tufft motstånd? Det här borde väl ändå vara de matcher man som spelare drömmer om och vi supportrar som betalar dyra pengar för att se vårt lag göra sitt yttersta kan faktiskt kräva att de som tar på den vackra rödvita tröjan också gör sitt allra bästa under 90 minuter. Här är det verkligen läge för prestationsbaserad lön.

Mitt inlägg igår halkade snabbt ner i turordningen på första sidan, jag vet inte varför och det har resulterat i avsevärt färre läsare än vanligt, ni som missade det kan läsa här. Adjö för dagen och hörs imorgon.

En vanlig lördag har snart avverkats med en i allt väsentligt programenlig vinst för Arsenal. En landslagsvecka som varit tråkig har på något vi inte ens lyfts av resultatet idag, vi visste och förväntade oss att Arsenal skulle köra över nästjumbon.

Visst går inte allting alltid som det ska, men redan efter någon minut insåg alla vi supporters och Mick McCarthy att alla tre poängen skulle stanna i London. Wolves var bleka och idéfattiga medans Arsenal bara behövde gå på trekvartsfart för att imponera. Idag kunde man återigen lägga märke till att när motståndet ger oss utrymme för att spela fotboll utan att fälla oss varje gång vi har bollen så ser vi ofattligt bra ut. Newcastle lämnade oss helt ifred i första halvlek förra veckan och blev slaktade, medan de i andra halvlek ville spela Joey Barton-style. Då har vi det svårt.

Jag önskar naturligtvis inte att vi blir nersparkade, men samtidigt är det uppenbart hur motståndarna i den nedre regionen av ligan lägger sig ner om de inte tar oss fysiskt. Det blir för enkelt och även när vi ledde med 2-0 i slutet av dagens match uteblev Wolves fysiska sida, de försökte inte ens irritera oss. Allt i allt, tre säkra poäng som gör att vi håller avståndet till Man U som lyckades slå rivalerna efter detta megasuperfantastiska målet från Rooney.

Efter den cykelsparken kom hela lördagens sport att handla om den, om Rooney och om fantastiska jävla Man U. Det blev till att stänga av ljudet i paus, gå och kissa och se till så att man klippte naglarna. Vad som helst utom att behöva genomlida sjukt vackra mål från ärkeknölen själv.

Men så kom jag att tänka på Henrys mål mot just United för några år sedan och blev genast gladare. Inte ens Rooneys mål slår detta.

Från och med nu kommer alla att snacka om Barcelona-matchen. Jag som redan har tagit ut förlusten i förskott (över två matcher) kommer inte att skriva några specialer om rivaliteten, om Messi vs. Van Persie eller om Fabregas barndom i Spanien. Jag tar en dag i taget, kollar av matchen när det är dags, tar förlusten som en man och tittar framåt. Leyton Orient, där är en match som får mig att vilja dra en Tarzan....