O Brother, Where Art Thou?

Jag lovar att jag skall fatta mig kort, för ämnen som dessa har klang av separation, saknad och vemod varför man än mer framstår som en skrynklig tant sittandes utmed en allt för sällan trafikerad landsväg, där tiden står still men livet redan har gått. Hösten 2014 har jag nog slagit alla rekord i gnällkärrighet (nej, så heter det INTE, jag vet) så av dessa anledningar skall jag lyfta upp dagens fråga i kort format.

För under sådana ointressanta tidsperioder i ens vardag som landslagsuppehåll är, så stannar man upp, man funderar över livet och får en möjlighet att se ner på fötterna och vidare ned på gräset där man står. Somliga menar att det är grönare på andra sidan, jag är habitalt sett inte en sådan, men har denna höst blivit allt mer desillusionerad, allt mer slokörad och allt mer nedslagen. För samtidigt som vi gläds åt att Wenger tog Alexis Sanchez till klubben, att Chambers nog kan bli en oerhört stabil mittback med tiden och att Debuchy, när han väl kommer åter ungefär samtidigt som tomten får påfyllning av starkvinsglöggen, så saknar man pusselbitar vi inte fick.

Vi saknar den defensivt stabile mittfältare som hade stagat upp vårt centrala mittfältsgungfly, vi saknar den mittback som nu skulle haft platsen bredvid Mertesacker (och förhoppningsvis stagat upp denne) och vi saknar de goda resultat som fitnesgurun Shad Forsythes anländande till klubben skulle föra med sig. Men, kanske inte mest av allt men i varje fall, oerhört mycket saknar vi vår finskengelske Islingtonpojk Carl Jenkinson.

Jag vet att många med mig föll för Jenkinson inte bara för att han var born and raised Arsenal, inte bara för hans svårmodspräglade uppsyn väckte någon forma av faderskänslor och inte bara för att han fick bli ytterligare en länk i den attraktiva kedja spelare som Wenger senare valde att kalla The British Core. Vi föll också för hans aldrig sinande älgande upp och ned längs sidlinjen, hans tämligen väl adresserade inlägg och hans tillsynes oändliga vilja att underkasta sig det hårda arbetet och ge laget vad laget för stunden behövde.

Här är Walcott, Gibbs och Oxlade-Chamberlain i riktigt gott sällskap. Bild från Bildbyrån.

Så när vi å ena sidan gläds över Sanchez, Chambers och kanske också Welbeck, så kan jag inte sluta fråga mig hur i hela friden Wenger tänkte när han släppte iväg Carl Jenkinson på säsongslån till West Ham. Vi hade förvisso redan signat Debuchy från Newcastle som uttalat förstaval på högerbacksplatsen och Chambers, som skrivit på för klubben bara elva dagar efter Debuchy, uppgavs också kunna spela högerback, men eftersom Wenger uppenbarligen inte har för avsikt att låta Hector Bellerin spela för a-laget i år, så har ett enormt hålrum uppstått precis där Jenkinson brukade kuta fram när Sagna var skadad.

Jenkinson har nu, efter att ha återkommit från sin hamstringskada, spelat åtta matcher varav de fem senaste, 90 minuter pluss tillägg från start för Hammers. Han har, enligt initierade källor, varit trygg, stabil och säker i sitt defensiva positionsspel och dessutom fyllt på bra utmed den offensiva högerflanken. Och när Wenger, i fransk TV under lördagen tog bladet från munnen och försvarade Chambers med att han är mittback och ingenting annat, är det är inte annat än att man undrar hur f-nken klubbens stora man tänkte där i slutet av juli när Jenkinson fick byta rödvitt mot rödblått. 

Tänk om Wenger hade haft is i magen och behållit Jenkinson i Arsenal. Tänk om han hade tänkt lite stort i stället för minimalistiskt dumsnålt. Då hade vi haft en högerback i backlinjen som faktiskt är högerback, vi hade bredvid Mertesacker, haft en mittback som faktiskt är just mittback och vi hade inte alls varit så patetisk sårbara, så lättmanövrerade och så enkla att dra isär som vi i nuläget är. Vi hade inte varit ett halvt steg från backlinjeimplodering, ett gult kort från lokal härdsmälta och en stukning ifrån ett katastrofalt sammanbrott.

Man skall ju inte gråta över spilld mjölk, man skall ju vara glad över de lyckade affärer som Wenger faktiskt gjorde i somras och man skall tydligen fylla hela sin arsenaliserade själ med #patience. Det är en sak är att vara sur för spelare vi behövde men inte köpte in, men att låna ut en pusselbit som bara fyra ligaomgångar senare visade sig vara direkt nödvändig, det blir nästan surrealistiskt i all sin svårbegriplighet. Så det är inte annat än att jag saknar honom och det synnerligen omfattande och mycket. Vår finskengelske Broder Hjärtesorg, med rötterna i den Islingtonska betongen. Så trots att jag vet var han geografiskt är utlokaliserad kan jag inte annat än känslomässigt vända mig om och stilla fråga ”O Brother Carl, Where Art Thou?”