Stoke away

Regnet väller ner längs Euston Road. Trafiken ger ifrån sig ett öronbedövande ljud som om det vore rusningstid mitt på ljusa dagen, men det är nattsvart, kallt och blött. De enda ljuskällorna man lägger märke till är trafiklyktor och strålkastarna från bilarna som susar förbi bredvid en. Tolvslaget närmar sig. Jag och Harry går längs vägen, sträcker ut armarna i luften och sjunger Arsenal-ramsor. Det borde vi inte göra, det slutade ju bara 1-1, men någonstans inom oss känns det ändå helt rätt.

På morgonen samma dag hade väckarklockan ringt tidigt, precis som den gjort över tjugo gånger tidigare den här säsongen. Det var dags för ännu en bortamatch, ännu en resa till ett så kallat skithål. Den här gången hette staden Stoke-on-Trent. En stad som blivit känd för att innehålla grottbor som varken kan prata eller läsa och har en IQ på c:a 20.

Som vanligt bar det av till Euston där jag mötte upp dagens sällskap, glada och välbehållna sedan förra resan till Wolverhampton. Dagen till ära hade jag tagit tillvara på slöjdkunskaperna från lågstadiet och mixtrat ihop en överraskning som jag skulle komma att bära hela dagen. Farligt? Ja. Dumt? Ja. Rätt budskap? Verkligen.

Tågresan upp till världens ände skulle ta två och en halv timma. Tack vare vissa förfriskningar blev humöret på topp och som alltid kändes det snarare som tio minuter än nästan tre timmar. Underhållningen är av högsta klass så fort det vankas bortamatch och man kan alltid räkna med att ha riktigt roligt. Gårdagen var inget undantag. Det bjöds på sång, underbara bilder och jägerbombs i massor.

 

Jäger on a train. Foto: KE.

 

Väl framme i Stoke-on-Trent välkomnades vi av massor av polismän som hänvisade oss till away-puben som visade sig vara ett extremt stort studenthak. Det första man frågade sig var om det varkligen fanns så många studenter i Stoke eftersom stället var gigantiskt, tänk Godzilla-stort. På grund av att Stoke - Arsenal växt fram till ett hatmöte var säkerheten högre än vad man kunde ha väntat sig och polis fanns vart man än vände sig.

Väl på studenthaket var det den vanliga uppladdningen som gällde. Precis som vanligt kände man igen väldigt många ansikten från tidigare matcher och det var självklart att man gick fram och hälsade på nästan alla man kände igen. När det var dags för det första toabesöket blev man än en gång förundrad över hur gigantiskt stor toalettutrymmet var. Jag förstår inte riktigt varför. Är det för att invånarna i Stoke är långa, stora eller bara många? Kändes bisarrt.

När klockan närmade sig två var det dags att bege sig mot Britannia Stadium. Utanför puben stod tre dubbeldäckare redan redo att ta oss till arenan. Alla fylldes snabbt, men trots det stod bussarna stilla i över en kvart. Vi undrade vad som var på gång tills vi insåg att vi skulle bli eskorterade av polis ända fram till arenan. Jahapp, tänkte vi. På vägen dit såg man vuxna, ungdomar och små barn ge ett antal barnförbjudna tecken mot oss som satt i bussen. Som sagt, en stad full av idioter. Det skulle bara bli värre.

Väl framme i arenan var jag tvungen att slänga i mig en paj eftersom jag inte hade haft tid att äta lunch. Sedan intog jag min plats och beskådade det som skulle bli en rätt trist match. Stoke gjorde 1-0 via ett inlägg - HOOF! - som Peter Crouch nådde högst på. Oväntat, riktigt oväntat. Arsenal kom dock tillbaka rätt snabbt tack vare fint förarbete från Yossi Benayoun som nådde Robin van Persie som i sin tur satte kvitteringen. 1-1 efter bara en kvart. Det här som skulle bli en målsnål historia verkade istället bli en målrik drabbning, trodde vi.

 

Britannia Stadium. Foto: KE.

 

Sjuttio minuter senare hade det inte gjorts ett enda mål till. Ofta såg matchen väldigt tafatt och seg ut. Bägge lagen var uddlösa och det kändes inte kul för fem öre. Lägg där till att hemmasupportrarna ständigt skämde ut sig själva med ramsor såsom "breaks legs when he wants, Ryan Shawcross, breaks legs when we wants" samt alla de gånger en majoritet av publiken skrek "wanker" åt Aaron Ramsey. Det som fick mig att tappa fattningen var dock när walesaren byttes ut och man såg massor av "Stoke-supportrar" hålla upp sina ben och låtsas bryta av dem på mitten. Skamligt.

Vad har Ramsey åstadkommit för att bli hatad på det här viset? Det var HAN som fick benet avbrutet. Det var HAN som blev borta i ett helt år. Det var HANS karriär som sattes i fara. Ryan Shawcross fick rött kort och blev automatiskt avstängd i tre matcher. Sedan var han tillbaka och har spelat vecka in och vecka ut sedan dess. Det enda walesaren gjorde var att han inte accepterade Shawcross ursäkt, men om någon snubbe bryter benet på dig förväntar jag mig inte att man skall acceptera dennes ursäkt bara ett par dagar efter incidenten.

Hur illa det än var kändes en poäng som det mest rättvisa resultatet. Inte vad vi behövde, men så länge vi vinner de två sista matcherna - vilket är långt ifrån en självklarthet - räknar jag med att vi skall klara av att ta tredjeplatsen. Efter ett snabbt pubbesök och en vidrig hamburgare på Harvester var det dags för hemfärd. Eftersom vi hade London Midland-biljetter kunde vi inte åka hem med Virgin (tar c:a en timme), utan kom hem nästan fyra(!) timmar senare efter byte i Northampton. Trots det var det en fantastisk hemfärd tillsammans med ett stort gäng Everton-supportrar som hade sett sitt Everton krossa Fulham med 4-0.

 

Underhållande hemresa. Foto: IP.

 

När vi äntligen anlände till Euston splittrades många, men vi var ändå ett stort gäng som beslutade oss för att ta ett par pints på Euston Tap. Vi stod upp under ett stort paraply på uteserveringen, trots att klockan var närmare elva och det ösregnade utomhus. Ingen hemmakväll framför tv:n, men mysfaktorn var ändå hög. 

Vi blev allt färre och färre tills det bara var jag och Harry kvar. Arsenal, detta Arsenal, som får en att åka land och rike runt, slösa hemska summor pengar och antingen må hur bra eller hur dåligt som helst. Må hända att vi var alkoholpåverkade, men vi diskuterade om allt det man offrat för att följa Arsenal överallt. Oftast är det uppoffringar som varit värda att göra, men ibland känns det bara meningslöst, som när man åker till Stoke en regning eftermiddag för att se en tråkig match som slutar 1-1.

 

Euston Tap vid midnatt. Foto: KE.

 

Det är livet som supporter. You win some, you lose some. Och det var någonstans där, runt midnatt, som vi tog den korta promenaden till Euston Square. Blöta, förfrusna och fulla, men stoltare än aldrig förr. Matchen må ha varit dålig och resultatet inte det vi önskat, men det kommer vi alla glömma förr eller senare. Nästa match, nästa stad och nästa arena väntar.