Försnack

Det är nu mindre än 24 timmar till avspark i det första mötet mellan Arsenal och antagonisterna från Manchester. Borta verkar dagarna med Keane och Vieira vara. Både Wenger och Ferguson talar nästan i vänskapliga ordalag med varandra som om de hittat en yttre fiende någonstans. Framförallt tycks det som att Ferguson saknar Le Professors tävlan om titlarna. Denna ömsesidiga respekt är dock inget annat än ett spel för gallerierna. Imorgon efter matchen och fram till returen kommer det inte bli lika mycket sweettalk. Då vet vi förutsättningarna.

Arsenals spelare har gått ut en efter en och snackat ut i media om att vi kan slå Manchester. Adebayor, Kolo, Fabregas och Diaby har alla pratat bredvid mun för att skapa någon sorts förväntningar och kanske pusha sig själv inför mötet. Kanske kan blygsamhet istället vara på plats säger jag. Kaxighet kan lätt bita en där bak. En låg profil och smyga bakom under större delen av matchen, låta de tro att de är bättre än oss och sen bara hugga till med en Adebayor nick bakom en lång holländare. Drömma är gratis.

 Det här blir inte lätt på långa vägar. Alla kan se deras svagheter i försvaret, på mittplan om vi gör det vi kan. Däremot kan alla samtidigt se vår backlinjes hjälplöshet. Ingen av oss supportrar kommer att vara helt lugna vid tanken på Djorou/Silvestre och Gibbs mot Cronaldo. Det gäller att vi gör ett lika hårt jobb som Chelsea nyss presterade på Camp Nou. Vi kan. Vi kan vinna. Vi kan vinna på Old Trafford. Minns 2002.