Dags att resa sig stolt som en fura

Jag har varit borta ett par dagar. Inte fysiskt, men väl psykiskt. Jag tog förlusten i tisdags hårt måste jag erkänna. Jag har inte riktigt haft lusten att diskutera fotboll, men med perspektiv på händelserna måste man hålla med Wenger. Det som allra mest gör en besviken var att vi inte fick en möjlighet att spela om det. Att Gibbs halkar är inte ett resultat av att Man U är mycket bättre än oss. Att Almunia inte kan ta en låg frispark är inte ett resultat av att Man U är mycket bättre än oss. Ett och ett halvt misstag och 0-2 och det fanns inte en chans att man kunde resa sig. Inget lag i världen skulle kunna göra 5 mål på United efter den käftsmällen.

Jag skulle väldigt gärna se Barcelona smälla United på fingrarna i finalen. Gärna med en eller hundra feldömda straffar och en och annan utvisning för Rooney och Ronaldo. Ferguson och Christina i tårar kan förgylla vilken sommar som helst. Dock blir det inte så. Manchester United är klubben som gör omöjliga saker som inte gjorts förut. De vinner ligan i år och har hämtat upp Liverpools försprång i ligatitlar med 11 vinster på nitton säsonger. De tog en sanslös trippel 1999, en liten dubbel ifjol och är på väg att göra om den dubbeln i år. Visst hoppas man, men jag tror vi får vänta tills United byter tränare innan vi får se Uniteds fall. För det kommer och jag ska stå vid sidan om och applådera hela vägen.

Bendtner gillar att visa kalsongerna och Wenger menar att det var arrangerat. Fan tro´t. Varför i så fall bötfälla grabben?

Nu går Wenger ut och säger att han vill köpa två spelare som inte fattas erfarenhet i sommar. Han nämner inga namn. Jag tycker att våre käre professor ska inta en ständig stol bredvid Ewert Ljusberg i "Har du hört den förut?".