Heaven and Hell (but sp*rs will always be sp*rs)

Vid senaste årsskiftet gav jag löftet att skriva ett par rader om Den Lille Mannen med den Stora Rösten, och det skall jag nu göra. Ronnie James Dio föddes den 10:e juli 1942 i New Hampshire och frälste hela världen med sin röst fram till den 16:e maj 2010, då cancern slutligen besegrade honom. Ronnie James Dio sjöng bland annat i band som Elf, Deep Purplegitarristen Ritchie Blackmoores Rainbow och senare även i Ronnies egna band, som i en mängd olika konstellationer alltid gick under namnet, Dio.

Men mest uppmärksammad tror jag nog ändå att han blev genom sin medverkan på de tre Black Sabbathskivorna ”Live Evil”, ”Mob Rules” och ”Heaven and Hell”. Och det är precis så vår helg, som Arsenalföljare, har varit: Heaven and Hell. Eller snarare Hell and Heaven.

För lördagen slutade i en självförbrännande implodering, där lördagsgodiset fick inhandlas under tung tystnad endast avbruten av de lika tunga suckarna och där man fick förklara för de undrande ungarna att ”nej, pappa är inte arg, jag är bara väldigt, väldigt ledsen”. Där man fick försöka förklara för ungarna, för frugan och för de sociala kontakter men ofrivilligt utsattes för, hur liten man egentligen bara är. Hur litet liv man faktiskt lever och hur överväldigande stor smärtan därför hade hunnit växa sig.

Så efter att man knappt sovit någonting under natten till söndag, där varje vaken timme bara blev till en smärtsam påminnelse och plågoande, där blev söndagens förmiddag bara en lång stäcka av förnekande. Jag spelade boll med ungarna och några av grannarnas dito och fick, efter att ha dribblat av fyra stycken i åldrarna 5-7 år, det dadaistiskt avväpnande ”du hade kunnat spela med han Messi, ju”. ”Ja, det hade jag, -om jag bara hade velat”, eller hur… Jag pratade vid tre tillfällen med gatans mest hängivna  sp*rsare, gratulerade honom minst lika många gånger och kröp sakta men säkert ned i förlikelsens ruttnande katakomber.

Så lagom till eftermiddagens matcher såg min själ redan ut som ett skrumpnande russin. Jag var redan tillknycklad, sammanpackad och på väg till återvinningen för förkrossade fotbollsinre. Jag var liksom färdig och helt redo för att möta det slutgiltiga beviset. Ännu ett bevis för att jag en gång i tiden valde fel väg och att min långa vandring, varav de sju senaste åren varit i ständig motvind, återigen skulle visa sig leda rakt ned i helvetet.

Eftersom Newcastles förlust var till en av den moderna toppfotbollens fyra, fem absoluta ondskor, blir den matchen endast en parantes för mig, varför jag hoppar rakt in på Aston Villas match och inkasserar två poängs större avstånd, gentemot Toonsen, utan att passera varken Gå eller Fängelset. För på Villa Park spelade hemmalaget en ur kvalité-hänseende riktigt dålig fotbollsmatch och de gjorde med ett alldeles underbart resultat.

Det var som att jag plötsligt fått både solsken, vätska och näring. Som att jag vaknat upp ur det ofrivilliga ide som jag legat i under ett dygn och plötsligt, helt utan förvarning, fick möta en prunkande och livdoftande vår. Och jag gjorde det sida vid sida med ett Tottenham Hotspur som aldrig slutade vara just Tottenham Hotspur.

Och jag stod upp och skrek att jag älskar William Gallas. Jag älskar att han inte längre spelar för oss, jag älskar att han spelar för sp*rsen och jag älskar att han styrde in Ciaran Clarks långdistansprojektil och gjorde det omöjligt för Friedel att ta bollen. Jag skrek högt av chockartad förtjusning, glädje och hatifnattad eufori. Jag stod sedan och vaggade som en autistisk gammal farbror ända fram till slutsignalen. Omöjlig att kommunicera med, omöjlig att förstå sig på. Men jag förstod.

Att sedan FA-representant Probert gjorde vad han kunde för att trösta Redknapp, det spelade inte längre någon roll. För sp*urs var det sp*rs alltid varit och vi fick lämna helgen precis som vi skall göra.

Vilken underbar vändning denna helg, igår eftermiddag, tog. Vi är tillbaka i förarsätet, tillbaka på rätt väg och vi är det utan att på något sätt förtjäna det. Och vi är det på sp*rsarnas bekostnad, vilket inte på något sätt gör det hela mindre underbart och fyllt av njutning.

Up You Gunners! Herregud vad skönt.