The New Number 2, del 2. Upplösningen

I föregående inlägg började jag nysta efter ett svar på frågan om vem som kommer att efterträda Pat Rice. Jag tog mig friheten att börja med tre före detta Arsenalspelare vilka samtliga, i olika skeenden varit bärande delar av The Famous Four. Jag tog upp Steve Bould, Tony Adams och Martin Keown för diskussion. Idag skall jag inte bara avhandla fler potentiella assisterande, utan även försöka finna någon form av konklusion i härligheten.

I racets andra startgrupp finner vi fler före detta spelare, vars namn får det att nästan vattnas i munnen på många av oss lite äldre arsenalfans. Precis som Adams, Bould och Keown handlar det om spelare som under sin tid i klubben var väldigt framgångsrika, men som även betydde mycket för det dåvarande Arsenal. Som ni kommer att märka så kommer jag fortsätta hålla mig inom den säkerställda zonen av redan arsenaliserat material, men eventuellt kan också ett riktigt villd kort komma att smyga sig fram ur vassen…

Dennis Bergkamp: Bergkamp gjorde, sensommaren –95, som 26-åringdebut för Arsenal mot Middlesbrough och resten är ren och sann fotbollshistoria. Han är, konkurrens med Liam Brady, klubbens kanske mest begåvade fotbollshjärna genom tiderna och uträttade underverk och mirakel på löpande band fram till hans testimonial i juli –06. Bergkamp var förvisso ingen uttalad ledargestallt eller höjd röst i omklädningsrummet, men hade en magisk förmåga att lyfta och göra andra spelare så enormt mycket bättre. Både på och utanför planen och ofta med små och subtila gester.

Efter att Bergkamp avslutat sin aktiva karriär tackade han nej till alla möjliga caretaker- och scoutuppdrag och ägnade i stället ett par år åt allt annat än organiserad fotboll. Han spenderade massa, då plötsligt tillgänglig, tid med sin familj samt åkte, både med och utan familj, på ett antal landburna långresor. Efter denna, för många, oväntade paus från toppfotbollen nappade han sedan på det holländska fotbollsförbundets snabbutbildning för före detta spelare och fick sitt tränardiplom –08, bland annat efter att ha praktiserat under Arsène Wenger.

Bergkamp arbetade sedan som ungdomstränare på olika nivåer i Ajax, men även som assisterande i Hollands B-landslag. Inför årets säsong utsågs han till en av Frank de Boers assisterande med huvudansvar för anfallsspelet hos Ajax representationslag. Det som talar för Mr Bergkamp är inte bara hans fotbollsgenialitet och hans erfarenhet av att vara assisterande tränare, utan även hans enorma status i Arsenal. Mot honom skulle hans ganska tillbakadragna personlighet, att han under sin spelarkarriär gärna drog sig undan från press och offentlighet, kunna tala.

Jens Lehmann: Den Galne Tysken kom till klubben i juli –03 för att axla David Seamens fallna mantel och gjorde det på sådant tillfredsställande sätt att han, i och med comebacken föregående säsong, totalt §spelade 200 matcher för klubben. Även om många minns den något svajiga tid som rundades av med att Almunia fick ta över och Lehmann i juni –08, lämnade klubben för Stuttgart, så minns vi även hans fantastiska och närmast poetiska galenskap, hans kompromisslösa spel i straffområdet och hans höggradiga delaktighet i unbeaten-säsongen.

Vi minns vår Mad Jens, hans ständiga vilja att delta i stridigheter och hans enorma driv att stå i vägen för sådant som skulle kunna leda till förlust. Hans pragmatiska förhållningssätt till fotbollskonsten, som på många sätt blev hans kvarnsten, och hans obevekliga härföraregenskaper. Somliga såg honom som en pajas, andra som en kung. Olika sidor av samma oerhört dynamiska målvakt.

När Jens, efter säsongen 09-10, drog sig tillbaka från toppfotbollen, började han genast läsa in olika tränarkompetenser. Under utbildningens förlopp praktiserade han, liksom ett antal andra före detta storspelare, hos Wenger i Arsenal, och det var under en sådan period som han, våren –11, blev en räddande målvaktsängel i ett Arsenal som satt sig med skägget i brevlådan. Nu har han, ännu en gång, lämnat den aktiva karriären och står även som diplomerad tränare, redo att anta nya utmaningar.

Jens Lehmann skulle, som assisterande till Wenger, kunna fylla eventuella auditiva tomrum, på träningsplanen såväl som i omklädningsrummet och vid sidan av planen. Han har, efter år av backlinjestyrande, en dokumenterad kunskap i försvarskonsten, men kanske en något för hög grad av impulsivitet, vilken kanske skulle kunna antas stå i vägen för den mer analytiska och taktiska sidan av honom. Eller inte.

Fältets svarta hästar: In från den ur ett arsenalskt perspektiv absoluta gråzonen har den senaste veckan en riktig värsting till svart häst galopperat. Han kommer från landet med dryga 5,6 miljoner (24,4 %) arbetslösa och vars vanvårdade ekonomi nu skall räddas av de EU-länder som sköter sin. Landet där välbetalda fotbollspelare endast behöver betala marginellt med skatt, där vissa klubbar tillåts låta bli att över huvud taget betala sina och ha skulder på 750 miljoner euro till staten. Där två klubbar får dela på halva kakan medan resterande klubbar får leva på smulorna. Vi talar om Spanien, landet där de älskade små glassgubbarna bor, glassgubbar vars tränare Pep Guardiola just blivit före detta.

Pep Guardiola: Jag är medveten om att detta är rejält långskott, men om vi leker med tanken att den gode Pep inte kan tänka sig träna ett annat spanskt lag än barca, att han inte vill låta sig snärjas av den italienska nepotismen och att Arsenals Wenger är smart nog att tänka på den framtid, då hans klubb skall klara sig utan honom, så skulle ett spännande scenario utkristalliseras.

Herr Guardiola behöver knappast presenteras, varken för oss som är Arsenal eller för andra. Det som däremot måste presenteras är det, kanske lite spännande, scenario som skulle kunna ligga framför oss. Guardiola är, precis som Wenger, känd inte bara för att värna om den goda fotbollen, utan även om långsiktigheten. Som spelare provade han på spel både i Italien men även i Mexico och Qatar, och har han behållit sin nyfikenhet och äventyrslystenhet så skulle England vara en lämplig destination.

Guardiolas äventyrslystenhet adderad till hans fotbollsfilosofi och långsiktlighet leder oss fram till att han skulle kunna gå ned ett par pinnhål i tränarhierarkin och jobba som assisterande till Wenger i två till tre år för att sedan ta över huvudansvaret för klubben. Guardiola har vid ett flertal tillfällen vittnat om hur tärande det varit att vara huvudtränare för en klubb som barca och här skulle han inte bara få möjlighet till återhämtning utan även finna strategisk logistik inför nästa utmaning.

Jorge Sampaoli: Fältets andra svarta häst kommer inridande från den chilenska förstadivisionen och klubben Universidad de Chile. Orsaken till detta är att han av många fotbollskännare uppmärksammats för sitt taktiska nytänk och sin vilja att få lag att spela vacker, men ändå effektiv, fotboll.

Jorge Sampaoli är en argentinsk herre som fick sin spelarkarriär förstörd av tidiga skador. Som aktiv var han en defensiv mittfältare med stor bollfördelningskompetens. Efter att skadorna tog över utbildade han sig snabbt till tränare och klättrade mellan åren –02 och –07 längs med den peruanska ligastegen, innan han tog över det chilenska laget O’Higgins vilket han tämligen framgångsrikt utvecklade till ett bolltrillande såväl som effektivt lag. Ett år i ecuadorianska Emelec förde honom sedan vidare till sin nuvarande arbetsgivare vilka han, i december –11 förde till seger i Copa Sudamericana.

Sampaoli har gjort sig känd som förespråkare för 3-2-1-1-2-1-systemet, vilket består av tre mittbackar och två wingers, med en defensiv och en offensiv mittfältare bakom två yttrar och en central anfallare. Han är förvisso ett, i Europa, helt oprövat kort men rykten har talat för att ett visst intresse från Arsenal-håll har gått att skönja.

Analys: Jag skall försöka hålla mig så objektiv till som bara är möjligt. Men med somliga är det dock lite svårare och Keown och Bergkamp är två av mina tre favoriter bland alla Arsenalspelare genom tiderna. Min kärlek till elden i Keowns ögon och till Bergkamps fotbollspoesi kan kanske komma att sätta skygglappar vid mina ögon och försämra min analytiska förmåga, men jag skall ändå göra ett försök.

Oavsett vilken, av dessa kandidater jag tagit upp, som blir Wengers assisterande, så tror jag det kommer vara oerhört positivt för klubben och spelarna i laget. En ny röst, kanske ett antal nya idéer och förhoppningsvis en fotbollsskalle värdig att utmana och sporra Wenger till fortsatt utveckling. Jag valde dessa sex kandidater dels för att det kändes troligt att någon av dem skulle bli aktuell, dels för att jag känner riktigt stort för några av dem, men också för att samtliga dessa representerar goda år i klubbens moderna historia kryddat med enorma spetskompetenser.

D&M väljer: Till ny assisterande manager bör en kombo innehållande Bergkamp och Keown, alternativt Bergkamp och Adams, att ställa bredvid Professorn. Wenger skulle då dels få ovan nämnda fotbollsgenialitet, han skulle bredvid sig få oerhört lojala män, men även män med dokumenterad kompetens och pondus nog att höja sin röst.

Skulle någon eller några av herrar Keown, Bergkamp eller Adams utses till assisterande, så skulle detta innebära att klubben också väljer namn, till vilket/villka de flesta av dagens Arsenalspelare kan associera till med respekt och till namnet/namnens oerhört positiva laddning. Dagens spelare är, får man anta, varken smartare eller dummare än gemene man, varför de kan tänkas lyssna mer till en spelare som har en ganska nyligen avslutad och tämligen framgångsrik karriär på sitt spelar-CV.

Klubben behöver inte nödvändigtvis personer som brinner för det vackra spelet a la Wenger, utan kanske än hellre någon som kan fungera som mer cynisk och defensivvurmande motpol, eller som motvikt till vår huvudtränare. Detta tror jag att Keown och Adams skulle kunna fungera utmärkt som, men jag tror att de behöver en co-assistent för att få sina ord att väga tungt nog. Och det skulle Bergkamp vara perfekt till. Dessutom får inte allt för mycket god fotbollskompetens gå förlorad och i värsta fall poppa upp i den otäckaste av manchesterklubbar. Så jag föreslår allt som innehåller Keown, följt av Bergkamp och Adams. Av kärlek. Till spelarna, till klubben och till den historia de skapat. 

Jorge Sampaoli tror jag, trots att det hade varit spännande, inte är aktuell för klubben och en eventuell Pep Guardiola skulle jag känna enorm ambivalens gentemot. Dels för att denne Guardiola kanske inte riktigt är vad vi behöver i assisterandeväg, men framför allt utifrån den klubb han i princip är synonym med. Mot detta ställas att en bättre inskolning av en blivande manager inte går att finna och skall Wenger pensioneras så skulle många anse Guardiola som ett oerhört lockande namn. Hans namn skulle även ha effekten av framgångsassociation, vilket vi nuförtiden inte är så bortskämda med. Jag tror inte att Guardiola kommer att bli vår assisterande, men händer det som kommer jag att kunna förlika mig med tanken. Efter ett tag…

Klubben och Wenger väljer: Steve Bould. Som jag skrev i del 1, så har den före detta mittbacken en enorm kunskap rörande de områden som många anser vara Wengers svagare, nämligen de som försvarsspelsrelaterade. Han har hela sin tränarkarriär i klubben, vilket säkert tilltalar såväl Wenger som klubbledning, vilket dock kan vara ett minus i förhållande till det behov av nya idéer och tankar som många, inklusive yours truly, anser klubben/Wenger vara i behov av.

Väljer klubben att anställa Bould som assisterande får de lojalitet, de får som nämnts försvarskunnande och de får en tränare stöpt i den Wengerskt arsenalska formen. Klubben får en man som kan höja rösten och peka med hela handen, men också en man vars ungdomslag ofta har haft en tendens att skina offensivt men lämna just försvarsarbetet i skuggsida. Å andra sidan kan man ju bli rädd bara man ser bilder av honom, vilket i min bok endast är en fördel i dessa tider av överbetalda små valpar som ohämmat skuttar omkring på den moderna fotbollsscenen.

Valet av Bould blir säkert helt okej, men hade jag gärna sett lite mer nytänkande och nydanande vilket jag tror är vad man hade fått om man gått på en linje liknande min. Vi är inte i ett läge där allt rullar på som det skall, utan i ett där vi måste kämpa oss tillbaka till en plats vi historiskt haft och ur en trend som de senaste sju åren resulterat i noll nya troféer. För att göra det behövs förändring och det är bara att hoppas att den nye assisterande kan medföra just den dos av förändring vi behöver.

Med det rundar vi av och sätter oss ned i väntrummet. När klubben kommer annonsera ut Den Nye Nummer Två vet jag inte, men oavsett så är det definitivt dags för en ny sådan. Tack för din tid och hoppas läsningen varit värt den.

Bilder från Flickr.com:DB10 av "wwwajax1nl", SuperJens av "Nameless",

Mr PG av "micropagnozzi" och Jorge The Boss av "BagunAsiaro"