Tillägnat Aaron Ramsey

Följande skrevs direkt efter matchen mot Stoke. Matchrapport uteblev på grund av Ramseys skada.

**

Matchen hade just startat. Det var februari, sent i februari. Arsenal låg i toppen av tabellen och allt såg bra ut inför mötet mot Birmingham i Birmingham. Arsenal kom till spel med Adebayor och Eduardo på topp och var ute efter seger. Matchen hann bara bli tre minuter gammal innan Martin Taylor beslutade att göra det mest idiotiska han någonsin gjort i sitt liv - det här.

Det var en av de mest horribla skador någonsin som fotbollssupportrar runt om i världen fick skåda. Sky Sports och flera andra tv-bolag valde att inte visa repriser av skadan - så illa var det. Eduardo kunde ingenting annat göra än att bara ligga och vänta, vänta och ... vänta. Alla Arsenal-spelare runtom var kraftigt berörda. De kunde inte tro sina ögon, de ville bara gräva ner sig och avbryta matchen. Fabregas stoppade ansiktet i händerna och ville bara försvinna. Adebayor tittade bara ner i marken och ville fly. Flamini, Hleb och alla andra hukade sig och tog sig för ansiktet. Den 23 februari 2008 var en dag som få skulle glömma.

Vi trodde att det här bara händer en gång, vi trodde att vi aldrig skulle vara med om något liknande igen, vi trodde att .... att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe - vi trodde helt fel.

27 februari 2010. Två år och fyra dagar hade gått sedan den hemska skadan i Birmingham. En skada som nästan kostade en karriär. En skada som vi aldrig kommer att glömma. 27 februari 2010 skulle vi möta Stoke. Ett Stoke som kom till spel med stort självförtroende efter att ha slagit ut Manchester City i FA-cupen. Ett Stoke som i matchminut 64 försvarade 1-1 när Arsenal febrilt jagade en ledning. Det var då det hände, det var då vi skulle få uppleva allt det som hände eftermiddagen den 23 februari 2008 om igen.

Chock, obehag, ilska, tårar, chock igen, kalldusch. I matchminut 66 började tårarna falla ner för mina kinder. I matchminut 66 så ville jag sjunka ner och bara glömma matchen. Jag brydde mig längre inte om matchens utgång. Jag brydde mig inte om Stoke skulle vinna med 10-1 eller om vi skulle gå segrande ur matchen. Det var så avlägset det bara kunde bli. Det enda som jag hade fast i minnet var scenerna som utspelade sig under fem minuter i andra halvlek. Scener som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma.

Ni får kalla mig känslig, ni får kalla mig kvinna, ni får kalla mig vad fan ni vill - det som utspelade sig i fem minuter under andra halvlek går ej att beskriva med ord. Samma scener som utspelade sig för två år sedan fick vi nu se i repris. Scener som var hjärtskärande. Spelarna grät, Shawcross grät, Ramsey grät och jag grät. Jag känner inte någon arsenalspelare personligen, men det krävs inte ett peronligt samband för att man ska tycka synd om Ramsey, om Arsenal och laget. Ett lag som inom två år fått erfara två extremt förskräckliga skador. Ett lag som inom fem år fått erfara tre horribla skador. (Ramsey, Eduardo, Diaby).

Aaron Ramsey kom till oss inför säsongen 08/09 som supertalang från Cardiff. Aaron Ramsey valde Arsenal före Manchester United - trots att United hade lagt ett större bud. Aaron Ramsey fick sina chanser under 08/09 och trots att säsongen gick åt helvete så hade han gjort bra ifrån sig för att vara så ung som han var och fortfarande är.

Aaron Ramsey fortsatte att utvecklas och inför säsongen 09/10 hade han tagit ännu ett snäpp för att utmana om startplatser på mittfältet. Under försäsongen såg han riktigt bra ut och under höstens gång fick han flera chanser att representera Arsenal - chanser som han tog. Ramsey vek aldrig ner sig i närkamper och såg alltid till att ge sitt bästa på plan. Det fungerade naturligtvis inte alltid, men glimtarna av hans talang fanns där och vi fick se dem om och om igen. Många av oss kände oss under hösten och vintern lyckligt lottade att han valt Arsenal framför Manchester United, för här hade vi verkligen fått fram en supertalang. Vi hade fått hit en spelare som inom ett par år skulle kunna dominera på mittfältet vecka in och vecka ut.

Många har den senaste tiden känt en stor glädje för Ramsey, en glädje som helt abrupt slocknade ikväll. Det tog mindre än en sekund då ett ljus om aldrig lyst starkare bara släcktes. Det ljuset och den glädjen är idag ingenting annat än ett minne blott. Allt ersattes idag den 27 februari 2010 med tårar, nedstämdhet, stark olust, förtvivlan och ren depression.

Den typ av skada som Ramsey fått erfara har många gånger förut varit så hemska att de avslutat fotbollskarriärer. Den typ av skada som Ramsey fått erfara tar minst ett år att läka. Den typ av skada som Ramsey fått erfara lämnar ett djupt, tomt och svart hål i själen.

**

Men ikväll är jag inte bara fylld av en tomhet som är svår att få bort. Idag är jag stolt över att vara arsenalsupporter. Jag är stolt över laget som jag håller så nära mitt hjärta. Jag är stolt över att spelarna ute på plan gav sig fan på att vinna matchen. Jag är stolt över Fabregas som under osannolik press satte straffen. Jag är stolt över våra bortafans som kan tillhöra världens bästa. Jag är stolt över alla supportrar (bl.a er) som visat hur mycket ni bryr er om laget. Jag är stolt över spelarna som hyllade Ramsey efter matchen.

**

Den 27 februari 2010 är ännu en mörk dag som kommer gå till Arsenal-historien. Det är en dag som är fylld av allt från tårar till ilska. Det låter nästan som om någon har omkommit, men så är inte fallet. Idag kan trots allt vara starten på någonting nytt. Idag visade Arsenal en mentalitet som kanske aldrig funnits i detta Arsenal. Trots att exakt allting gick emot dem så lyckades man vinna med 3-1. Det är stort mina vänner, det är riktigt stort.

**

Mina tankar ikväll, imorgon och följande veckor kommer att gå till Ramsey. Jag hoppas just nu mer än någonting annat att hans karriär inte är i farozonen. Jag hoppas att han kan lägga det här bakom sig och börja ta småsteg mot den långa vägen tillbaka. Diaby har lyckats, Eduardo har lyckats och nu ska Ramsey se till att lyckas. Vi finns där för dig Ramsey, vi finns där för dig - krya på dig!