En kärleksförklaring till Arsenal

Jag älskar Arsenal Jag älskar varenda spelare. Jag älskar varenda tränare. Jag älskar Emirates. Jag älskar fansen. Jag älskar vår kapten. Jag älskar varenda mål Arsenal gör. Jag älskar varenda segergest. Jag älskar Vermaelens nickar. Jag älskar Fabregas passningar. Jag älskar Campbells hjärta. Jag älskar Bendtners kaxighet. Jag älskar Van Persies teknik. Jag älskar Nasris kvicka fötter. Jag älskar Gallas kämpaanda. Jag älskar Clichys snabbhet. Jag älskar Walcotts acceleration. Jag älskar Sagnas brytningar. Jag älskar Eboues dans. Jag älskar Rosickys hår.

Jag älskar Arshavins "schhh". Jag älskar Songs defensiva spel. Jag älskar Eduardos klackar. Jag älskar Diabys ben. Jag älskar Almunias positionering. Jag älskar Fabianskis dubbelräddning mot Wigan. Jag älskar Mannones briljans mot Fulham. Jag älskar Szczesnys talang. Jag älskar Senderos kämpande. Jag älskar Silvestres fiskhuvud.

Jag älskar att Djourou älskar mangos. Jag älskar Traores tillhyggen. Jag älskar Gibbs vänsterbacksspel. Jag älskar att Merida är en "mini-Fabregas". Jag älskar Denilsons ödmjukhet. Jag älskar Wilsheres potential. Jag älskar Ramseys orädsla. Jag älskar Velas chippar. Jag älskar Wenger och hela hans coaching staff. Jag älskar styrelsen. Jag älskar Arsenal Sweden. Jag älskar våra bortafans. Jag älskar alla arsenallegender. Jag älskar ... varenda ... lilla ... del ... av den här underbara klubben.

Jag har gråtit floder efter förluster. Jag har gråtit floder efter vinster. Jag har hatat vissa motståndarlag. Jag har hatat Martin Taylor, Adebayor och alla Sp*rs-spelare av hela mitt hjärta. Jag har älskat och älskar fortfarande att se Arsenal vinna. Jag har känt sorg. Jag har känt glädje. Jag har känt tomhet. Jag har känt medlidande. Jag har känt ilska. Jag har känt bitterhet. Jag har känt ångest. Jag har känt rädsla. Jag har känt kärlek. Jag har känt avsky. Jag har känt avundsjuka. Jag har känt förvåning. Jag har känt lycka och jag har känt olycka. Allt för detta Arsenal.

Det finns saker i ens liv man aldrig glömmer, oavsett hur gammal man blir. Allt från speciella vinster till ligatitlar finns enormt nära mitt hjärta. Arsenal är så mycket mer än bara en klubb. Arsenal är så mycket mer än bara ett lag som spelar i en liga. För mig är Arsenal en stor del av mitt liv. För mig är Arsenal nästan allting när det kommer till fotboll. För mig är Arsenal alla känslor som någonsin funnits. Jag lever och andas Arsenal dag in och dag ut. Om jag bara hade pengarna skulle jag gå på varenda hemma- och bortamatch ända tills jag skulle dö av det.

Jag bryr mig inte om alla som klankar ner på oss. Jag bryr mig inte om det faktum att vi inte vunnit en titel sedan 2005. Jag bryr mig inte om alla förnedrande sms som kommer efter förluster. Jag bryr mig inte om hur dåligt det än går. Jag bryr mig inte om våra skadeproblem. Jag bryr mig inte om alla som säger att vi aldrig kommer vinna någonting igen. När jag sätter mig och ska se Arsenal spela så kan det inte jämföras med någonting annat än religion. Varenda missad chans känns som en kniv i hjärtat. Varenda motståndarmål känns som en yxa i hjärtat. Varenda mål som Arsenal gör känns som himmelriket. Varenda sak som händer ute på plan under de nittio minuter Arsenal spelar kan inte beskrivas med ord. Det är allt, exakt allt. För nittio minuter släcks verklighetens ljus och jag dras in i en fantasivärld som ännu en gång inte går att beskriva med ord.

"Normala" människor som inte är sportintresserade kommer aldrig att förstå den värld vi arsenalsupportrar befinner oss i när vi ser Arsenal spela. De kommer aldrig att förstå hur hjärtkrossande en förlust kan vara. De kommer aldrig att förstå hur lycklig en vinst gör en. De kommer aldrig att förstå hur många känslor som är inblandade i det vi hör, ser och känner varenda gång vi ser Arsenal förlora, kryssa eller vinna.

Vi har inte vunnit någonting sedan 2005 och det gör oss frustrerade år efter år. Men lik förbannat sätter vi oss framför tv-apparaterna, streamsen eller planen säsong in och säsong ut. Det finns inte en enda sak som kan få oss att lämna bara överge Arsenal. Det finns inte en enda sak som kan dra bort oss från den fantasivärld som vi befinner oss i match efter match. För vi älskar Arsenal, vi älskar att se Arsenal spela och vi älskar varenda gång vi får se Arsenal vinna.

Under dessa tider då titlar är någonting vi inte ser för ofta är enigheten viktigast. Vi måste stötta varenda spelare, varenda tränare och varenda supporter - hur dåligt eller bra det än går. För vi älskar Arsenal och vi älskar dem så mycket att vi skulle vara beredda att offra mycket för att se detta Arsenal vinna en stor titel. Förr eller senare kommer även titlarna att börja rulla in och det är först då vi får betalt för all längtan. Det är först då vi kommer att känna oss som kungar. Det är först då vi kommer att vara de lyckligaste människorna på denna planet.

Sist men inte minst vill jag avsluta med tre meningar som borde ramas in och spikas upp på varenda arsenalsupporters vägg. Mannen bakom Arseblog stod för dessa fina rader efter matchen mot Stoke i lördags. Några rader text som gick rakt in i hjärtat hos mig.

I think that sometimes we lose sight of why and how we support our football club, and while you'd never want to be reminded because of what happened to Aaron Ramsey last night did just that. Our reaction, our desire, our spirit, our togetherness, it was the Arsenal.

I love the Arsenal.