Kom an Europa!

Vrede, förälskelse, sorg, glädje, uppgivenhet, stolthet, hat, trygghet, bitterhet, avslappning, överspänd, lyckorus. Alla känslor som vi supportrar får uppleva under en säsong, alla känslor som vi Arsenalsupportrar vältrar oss i i med och motgång för vårt lag. Allt det gör vi för att uppleva dagar som 5-1 i Milano, 1-0 i Madrid och 5-0 i London.

Vi var inte borträknade, ganska långt ifrån, men vi hade statistiken emot oss. Vi hade aldrig vänt ett underläge i Europaspelet, Porto hade aldrig tappat en ledning. Sådant spelar ingen roll när klubben Arsenal stiger fram som en Ivanhoe ur dimman och är berett att slåss för den vackra Rebecca.

Bendtner kom fram, revanschlysten och ständigt på hugget, sätter ett hattrick och ler lite julaftonsgulligt mot reportern samtidigt som han visar upp matchbollen i famnen. Arsjavin var på spelhumör, tydligt taggad av den tidiga missen mot öppet mål. Vermaelen, en stridsvagn beredd att gå genom eld och vatten och en och annan portugis. Campbell stabil och stilfull.

Dessutom en otrolig kvalitetshöjning från Clichy och Sagna, Song som gav den stabilitet bakåt som behövdes utan Fabregas briljanta offensiv. Vi ville att Porto skulle få jaga och vi såg hur de fick jaga. De fick sticka upp ett par gånger då jag kände gamla tiders fallerande korthus flasha förbi. Men inte ikväll, vi hade marginalerna på vår sida, Arsenal visade var skåpet ska stå och framförallt visade Arsenal Europa att ingen vill bli lottad mot oss.