Att aldrig ge upp

God eftermiddag. Under förra matchrapporten kom det en hel del intressanta kommentarer och jag tänkte idag bemöta dessa. Jag gör det i löpande text och kommer inte återge vem som skrev vad. Om ni vill kan ni checka kommentarerna (har ni nog ändå redan gjort!) innan ni läser inlägget!

Det är så att vi på senaste tiden visat upp någonting som förra upplagorna av Arsenal har saknat, nämligen kampvilja. Vi ger aldrig upp och då menar jag verkligen aldrig. 07/08 var ett väldigt bra år för Arsenal och med lite mer flyt skulle vi vunnit ligan och gått ännu längre i Champions League. Men det var en händelse som skakade om hela truppen och det var den horribla skadan på Eduardo.

Någonting som inte går att förklara hände efter den specifika olyckan. Innan skadan på Eduardo ledde vi ligan med fem poäng och hade gått till kvartsfinal i Champions League. Men så kom Eduardo-skadan och allt förändrades. Helt plötsligt slutade vi att spela som ett lag och poängtappen kom efter varandra. Fram tills dess hade vi hållt nere gaspedalen totalt och bara flygit förbi motståndarna. Kampviljan var det heller inget fel på. Men så sa det bara bang och allt var förändrat.

Vår säsong tog sig en olycklig törn när Eduardo skadade sig! Här i matchen mot Portsmouth i vintras.

Det handlade inte om några drastiska förändringar, nej nej, men det handlade om att vi helt enkelt började tappa tron. Vi började spela sämre och gav ofta upp när vi insåg att vi inte kunde vända eller vinna matcher. Ett stort undantag var dock vinsten över Bolton (vi kom tillbaka från underläge 2-0 med en man mindre). Men trots den vinsten så saknade vi kontinuitet i vårt spel.

Förra säsongen bör inte ens nämnas. Förra säsongen gav vi ofta upp matcher innan vi ens hade börjat spela dem. Vi saknade allt vad kampvilja står för. När vi låg under med 2-0 sjönk våra huvuden och vi grävde ner ansiktet i händerna. Vi gav upp, vi gav helt enkelt upp.

Men så kommer vi då till årets upplaga av fotbollsklubben (Captain Obvious!) Arsenal. Detta Arsenal vi ser vecka in och vecka ut vägrar att ge upp - vad som än händer. Vi har legat under med 2-0 flera gånger, men har vi någonsin sett nerdragna huvuden och ansikten gömda i händerna? Har vi någonsin sett ett lag som bara skulle ge upp? Har vi någonsin sett ett Arsenal som accepterar en förlust? Svaret är enkelt - nej, det har vi inte.

Arsenal har kämpat tills domaren satt pipan i munnen och blåsit av. Och när vi inte har kämpat har det ändå gått våran väg. Det finns naturligtvis undantag, det finns det alltid (exempelvis då vi tappade 2-0 till 2-2 mot West Ham), men huvudsaken är att kampviljan finns där och det har den funnits hela säsongen. När vi låg under med 2-0 mot Standard Liege i Belgien bet vi bara ihop och gav oss fan i att vända underläget. Det gjorde vi. När vi kunde gå upp i ligaledning vid vinst mot Bolton så låg vi under med 2-0, men gav vi upp? Nej, vi kämpade oss tillbaka till 4-2. När Ramsey skadade sig och alla fick uppleva Eduardo-scenariot om igen var det många som tvivlade. Men detta Arsenal visade prov på någonting vi inte sett på flera säsonger, nämligen en vilja att inte ge upp. Trots att skadan tog enormt psykiskt på spelarna så lyckades man gå och vinna matchen med 3-1, detta efter två väldigt sena mål. De två orden ge upp fanns inte ens i spelarnas hjärnor.

Bendtner gör det han ska - mål.

Oavsett skadorna, oavsett avbräcken, oavsett underlägena, oavsett kritikerna, oavset sågningarna, oavsett det mesta så har vi alltid lyckats komma tillbaka.

Bendtner må inte vara en av världens bästa anfallare, men nog fan har han börjat göra mål på stadig basis. Han har gjort sju mål på sex matcher (Sunderland, Österrike, Stoke, Porto, Hull) och de flesta av målen har varit så kallade skitmål. Men varför klagar vi på Bendtner? Vi har suktat efter en striker som gör de där skitmålen för oss i evigheter. Nu har vi äntligen en som gör dessa skitmål, men ändå så finns det folk som inte är nöjda med honom och klagar på att han antingen inte gör snygga mål eller på att han inte gör mål alls ... liksom wtf?

Campbells bästa dagar må vara räknade, men ändå så visar han med sin erfarenhet att han kan spela på toppnivån. Visst kan vi begära mer honom, men efter flera bra insatser så gjorde han en dålig insats och plötsligt vill folk bänka honom ... för Silvestre?

Almunia må heller inte vara världens bästa målvakt, men vad för alternativ har vi just nu, i detta nu? Ska vi helt slumpmässigt slänga in Mannone och kräva att han ska bära laget? Det kommer bättre tider då vi kan kräva att Almunia ska säljas och en bättre målvakt ska köpas in. Men de tiderna finns inte nu. De tiderna kommer sen .. efter att säsongen är avklarad.

Arshavin har varit långt ifrån sitt vanliga jag och jag är bara en av flera som är missnöjd med honom, men jag är säker på att han åtminstone försöker. Och han står ofta för mycket klipska instick och gör ofta bort försvarare och skapar målchanser. Det finns säkert bättre alternativ ute på marknaden, men så länge Arshavin visar att han försöker och så länge han kan avgöra matcher á la Liverpool/United/Porto(briljerade mot Porto) så kan vi inte vara någonting annat än nöjda.

Jag skulle kunna fortsätta så här i evigheter! Men jag tror ni fattar poängen. Arsenal har inte världens bästa spelare, men vi har ett av världens bästa L A G. Och vad som imponerat mig på sistone är vilket oerhört flyt laget fått med sig. Vi har saknat det är flytet nästan hela säsongen och Chelsea och United har haft med sig Fru Fortuna mycket oftare än oss, men äntligen verkar hon även börja ge oss lite kärlek.

Det lag som vinner ligan har oftast haft mest tur av lagen. Det lag som vinner ligan har sett till att vinna även när de spelat dåligt. Det lag som vinner ligan har helt enkelt sett till att vara bäst när det gäller. Arsenal spelade förfärligt dåligt mot Hull, men nog fan (ursäkta språkbruket) lyckades vi vinna ändå. Arsenal var ständigt tama mot ett tappert Stoke, men nog fan lyckades vi vinna ändå! Trots att vi flera gånger om spelat dåligt, så har vi ändå sett till att åka hem med tre poäng i bagaget. Sådant identifierar mästarlag!

Verminator!

Det blev lite långt, men jag avslutar här. Det jag ville få sagt är vad jag fått sagt. Kom även ihåg att jag aldrig sagt att man inte får kritisera spelare. Det är snarare ett måste efter dåliga matcher, men man får även komma ihåg hur förutsättningarna sett och ser ut, hur omständigheterna förändras och hur laget lyckats i matchen. Så länge vi går vinnande ur striden får spelarna spela hur dåligt som helst.

Jag hoppas på någonting extraordinärt den här säsongen och jag hoppas att ni gör detsamma. Arsenal til I die.