Hur säsongen blivit ett misslyckande

Egentligen bör den här krönikan komma efter säsongen, men jag orkar inte vänta. Inte efter att vi sett vårt kära Arsenal gå igenom helvetet under de senaste veckorna. Jag är ledsen, arg, deprimerad, förbannad och allt där emellan. Bara för att jag inte uttrycker min ilska i svordomar betyder det inte att jag är ilsken. Men jag har helt enkelt blivit utsugen av energi under den sista fasen av säsongen. Nu är jag bara trött, utsliten och tom på energi. Vår säsong har inte blivit ett totalt misslyckande - om ni får för er att jag tror det - men på grund av att många tycker det och på grund av att jag själv anser att det funnits saker man kunnat göra bättre för att stoppa det så skriver jag idag det här inlägget.

Hur som helst tänkte jag idag prata om vårt lag, vår säsong och vad som komma skall. Saken är den att vi gått igenom så mycket den här säsongen. Allt från vår fantastiska höst - då vi hyllades som det bästa laget i världen - till det deprimerande november, december och januari. Vi har förlorat hopp, vi har fått hopp, vi har varit euforiska och vi har varit förjävligt arga. Mycket har hänt, men nu tänkte jag prata mer om laget.

Inför förra sommaren hade vi nyss spelat klart ett rent helvete till en säsong. Förluster, dåligt spel och två förluster i två semifinaler. Det fanns vissa ljuspunkter, men de var få. Sedan var ännu en gång skadorna många, väldigt många. Wenger pratade om att det här laget bara skulle växa och att de skulle mogna, få mer erfarenhet och vara redo för en titelstrid på allvar nästa säsong.

Under sommaren så knöt han snabbt till sig Thomas Vermaelen - som senare visade sig bli en succé - men låg förutom det lågt på transfermarknaden. Ryktena ville dock inte ta slut och vi knöts ihop med allt från Benzema till okända spelare från såväl Sydamerika som Afrika. Det slutade med att vi inte värvade någon (efter Vermaelen). Hur var då omständigheterna inför och under transferfönstret?

Jo, vi hade - precis som redan nämnt - klarat oss kvar på en fjärdeplats efter en usel säsong där Denilson, Song och Diaby varit sämst. Vi hade dock en målvakt som hade spelat fantastiskt bra under hela säsongen i Almunia och en anfallslinje med en frisk RvP samt en urusel Adebayor. Kort sagt var det mittfältet som avgjorde vår säsong. Detta då vi tappat nyckelspelare såsom Hleb och Flamini samt riktigt bra ersättare såsom Gilberto (varför i hela världen släppte vi honom?). Vi hade ersatt dessa mittfältare med en supertalang från Marseille (Nasri) samt en rätt så oprövad talang från Wales - Ramsey.

Förra säsongen gick fel redan från sommaren och framåt. När förlusterna sedan började komma i rad så grävde vi snarare ner ansiktet i händerna än att försöka kämpa oss tillbaks. Vi var omogna, väldigt omogna. Därför gick även Wenger ut och värvade Arshavin under januarifönstret. Där fann vi riktig kvalité och vi fick våra pengar tillbakabetalade. Arshavin spelade riktigt bra från första början och höjda hela laget (moralen, insatserna, spelet - det mesta).

Mycket av det låg till grund när vi förra sommaren suktade efter kvalité snarare än talang. Vi ville ha en defensiv mittfältare (detta innan vi såg Super-Song) av klass, en riktigt bra mittback och möjligtvis ett bra kompliment till Fabregas på mitten. Samt att vi ville ha bort Adebayor och in med en bra ersättare. Vi ville ha för mycket men fick för lite. Så kan man egentligen sammanfatta sommaren som gick. Vi gjorde oss av med två (Touré och Adebayor) och fick bara en (Vermaelen). Många klagade, många gick till attack och många valde att kritisera Wenger hårt.

Wenger motbevisade dock oss alla - eller de flesta - när Arsenal helt plötsligt började spela riktigt bra och underbar fotboll. Song hade blivit extremt bra, Denilson var bättre och Diaby såg för visso lika vilsen ut som under 08/09, men det fanns den här gången fler ljuspunkter i hans spel än förra säsongen. Vermaelen hade dessutom blivit en succé. Det här blev senare även anledningen varför vi inte valde att förstärka i januari. Varför skall jag berätta straxt.

Arsenal spelade bättre och bättre och trots två förluster i två matcher där vi varit det bättre laget så var det ingen som tvekade när man sade att man trodde att Arsenal skulle vara med i titelstriden in i det sista. Song behövde ingen längre ersätta, där bak hade vi en av PL:s bästa backlinjer och där fram stämde allt med en till början pigg Arshavin, frisk RvP och en spelsugen Bendtner. Vi hade det mesta, men en sak saknade vi - en målvakt.

Almunia hade varit sämst av alla under så väl försäsongen som under början av säsongen. Ingenting fungerade och hans spel från 08/09 var som bortblåst. Hans misstag var inte så synliga i början av säsongen som de var mot slutet, men de fanns där. Samtidigt så verkade Sagna bara bli sämre och sämre. Detta i en takt då de första skadebekymren började visa sig.

Pumpen gick då RvP blev skadad. Jag är beredd att säga att vår säsong sprack då RvP skadade sig. Efter en smått trög start hade han kommit igång allvarligt och var en av världens bästa under hösten. Han var ostoppbar, Arsenal älskade honom och motståndarlagen hatade honom. Men så kom då skadan. Skadan som fick honom borta från spel i fem månader. Samtidigt valde vår andre centertank - Bendtner - ett perfekt tillfälle att skada sig på.

Där brast det. Vårt anfallspel och all vår spets försvann samtidigt som Almunias misstag började bli allt värre och värre. Det hela utmynnade i att hela laget försämrades och plötsligt blev såväl defensiv som mittfält lidande av vårt anfall. Och det var i de tyngsta av tider då skadorna började hagla fram en efter en.

Förlusten mot Sunderland var tung och förnedringen av Chelsea ännu tyngre. Där var vi ute för räkning, men vi kom tillbaka. Laget tog sig helt enkelt samman och vi visade att vi inte tänkte ge upp jämfört med förra säsongen då vi bara la oss och dog. Laget hade mognat så pass mycket att de inte gav upp i första skedet. Trots blytunga förluster kunde vi rada upp uddamålsvinster, vinster över huvud taget.

Spelet stämde dock inte alls och när vi kom till januari var vi ännu en gång många som suktade efter nyförvärv. Det fanns ingen chans att vi skulle ha en chans att ta hem ligan utan en riktigt bra anfallare och en målvakt. Det hela slutade med ... Campbell. Campbell har visat sig hålla än och inget ont om honom, men vi behövde bättre. När anfallet hade slutat göra mål - i och med förlusten av RvP - började helt plötsligt mittfältet att smälla in mål och som tur var så kunde vi tillförlita oss på vårt mittfält ett bra tag.

Men skadorna kom nu till ett skede där de började kosta otaligt många poäng. Samtidigt höll Almunia korpenklass. Vi var för dåliga defensivt och vi var för dåliga offensivt. Målen kom, men detta tack vare ett mittfält utav världsklass. Det var just då Diaby började formtoppa och leverera den ena efter den andra briljanta insatsen. Wenger var naiv och trodde att det här skulle fortsätta hela säsongen ut. Han trodde på laget med all rätt - men hade trodde för mycket.

Han krävde alldeles för mycket utav ett lag som led av dåliga individuella insatser, skador och saknad av rutin. Istället för att peka ut dåliga spelare och ta ifrån dem sin startplats så fortsatte han att spela dessa spelare, t.ex Almunia. Spelarna kände på så vis att de kunde spela hur dåligt som helst utan att behöva mista sin startplats och det hela kulminerade i någon sorts vi-tror-på-varandra-hur-dåligt-vi-än-spelar-filosofi.

Det märktes inte minst under förlustmatcherna mot Chelsea och Manchester United samt de taffliga insatserna mot Aston Villa och Liverpool. Vi saknade en grundtanke, en målvakt och ett anfallspel samtidigt som vårt mittfält hade slutat producera framåt. Vi hade bara tre-fyra månader tidigare varit top 3 i världen för att sedan inte bli någonting annat än det Arsenal som vi sett säsongen innan.

Men vi kämpade oss ännu en gång tillbaka i och med poängtapp av såväl Chelsea som Manchester United. Det var ännu ett bevis på att vi hade mognat från förr. Men alla förluster och tappade poäng talade sitt egna språk. Vi saknade riktig kvalité i form av klasspelare som aldrig svek. Spelare som snarare spelade med hjärtat än med pengarna. Vi saknade samtidigt rutin och erfarenhet. Sådant som enbart kan köpas med pengar eller sparas i klubben.

Hur bra vi än var när vi kämpade oss tillbaka var vi inte bra nog. United och Chelsea låg alltid steget före och det fanns en anledning för det. Vi kan skylla på skador hur mycket vi vill och vi kan peka på vår unga trupp hur mycket vi ännu en gång vill, men sanningen är att det inte hjälper. Arsenal var under många stunder alldeles för dåligt. Det var för det mesta ren tur att Fru Fortuna helt plötsligt började hänga med oss och ge oss vinster på tilläggstid. Skadorna spelade naturligtvis stor roll och jag väljer att skylla på dem lika mycket som ni gör, men det Arsenal som vi lärt känna hade plötsligt börjat vika ner sig såväl spelmässigt som resultatmässigt.

Kulmen nåddes naturligtvis nyligen med förlusterna mot Barcelona, Sp*rs och Wigan. Det är dessa som tydligt och klart visat att vi saknat den skara spelare som behövs för att vinna. Vi saknar vinnarmentalitet, erfarenhet och rutin. Vi saknar klasspelare, "gamla gubbar" och bredd (hur bred än truppen är när alla är friska så är vår trupp aldrig helt frisk).

Visst låter jag såväl pessimistisk som arg när jag skriver allt det här, men jag vet även att det finns många ljuspunkter. Jag vet hur bra vi spelat under perioder, hur mycket vi mognat mentalt, hur bra vi kämpat oss tillbaka, hur bra vissa spelare blivit etc etc. Men just nu så räcker inte det. Vi har ännu en gång fallit på mållinjen och någonting måste göras åt det så att det inte upprepar sig nästa säsong.

Jag är inte typen som begär tusen nyförvärv. Jag anser inte att lösningen finns enbart där. Naturligtvis ska en anfallare och en försvarare in till varje pris (möjligtvis en målvakt också), men sedan så är det upp till det här laget att svetsas samman och börja kämpa för varandra. Campbell är det bästa exemplet vi har av just det.

Campbell har kommit in i ett lag med unga profiler och talanger. Han har inte varit typen som fått alla häpnade med sitt tekniska spel eller sina löpningar. Han är inte typen som tacklat som ett djur likt Vermaelen. Han är inte ... ja, ni förstår. Men det Campbell bevisat - vår bäste spelare de senaste veckorna - är att hjärta spelar så himla mycket roll i dagens fotboll.

Han har kämpat, slitit och spelat som om varenda match vore han sista. Han vet hur det känns att vinna, men han vet även att vägen dit inte är en charmig stig. Det är en lång, tuff och krokig väg att gå. Men han har stått där match in och match ut och vetat vad som komma skall. Hans hjärta har brunnit medan han spelat och han har visat hur mycket man måste ge sig in i leken för att man leken ska tåla.

Om Diaby, Denilson, Arshavin, Almunia och alla andra Arsenal-spelare spelat med lika stort hjärta som Campbell, Fabregas och RvP gjort hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp. Om alla våra spelare hade slitit som djur varje match hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp. Om alla våra spelare hade förstått vad man måste offra för att klara hela vägen och inte falla på mållinjen hade vi inte legat där vi ligger nu. Då hade vi legat i topp.

Att skylla på skador är den enkla utvägen för oss supportrar, men det finns så många andra saker som resulterat i vår nuvarande tabellplacering. Vad Wenger måste inse till sommaren är att vi helt enkelt måste börja kämpa för varandra och sluta gnälla. Vi måste bege oss ut i krig varenda match. Det är naturligtvis svårt att tänka så inför varenda match, men det är det ända sättet. Oavsett om vi möter Wigan borta eller Chelsea hemma så ska vi in i matchen och spela som om det vore vår sista match någonsin.

Samtidigt måste defensiven förbättras. Där har ett stort problem funnits hela säsongen. Trots att Gallas och Vermaelen haft ett bra samarbete har vi släppt in alldeles för många onödiga mål. Vad det frustrerande är är att dessa alltför ofta kommit sent, alldeles för sent. De har kostat oss självförtroende, poäng och mycket annat.

Arsenal måste lära sig att samarbeta i defensiven (hur många gånger har vi inte sett försvararna försöka lura motståndarlaget in i en offside-fälla, men misslyckats?) och målvakten (vem det än blir nästa näsong) måste ha ett gediget samarbete med försvarslinjen. Almunias kommunikation har varit bland de sämsta jag sett den här säsongen och då har jag ändå sätt mycket.

Så många onödiga mål, så många sena mål - så himla många mål. Ibland har det varit patetiskt försvarsspel och ibland har man undrat om vi lirar i korpen eller i Premier League. Hur många gånger har vi inte svurit vid dessa mål?

Vad som legat bakom dessa mål ligger naturligtvis i dödandet av matcher. Vi har inte lärt oss ta det där gula kortet för spelfördröjande spel eller skicka ut en långboll mot motståndarlagets hörnflagga, utan vi har valt att anfalla 24/7. Vi har misslyckats med att döda matcher när vi haft tusentals chanser att just göra det. När man ser till Chelsea, ett United i toppform eller Barcelona så finns det oftast bara tre sätt matcher kan sluta på - en förlust, en uddamålsvinst där man kontrollerat matchen (och speciellt slutskedet av matchen) eller en storvinst.

Det finns många saker vi måste lära oss tills nästa säsong, men det är en av de viktigaste sakerna. Att slippa släppa in onödiga mål, kontrollera matchbilden under hela matchen och lära sig att fördröja spelet skulle resultera i en ökad chans att vinna såväl matcher som titlar.

Samtidigt som mitt inlägg låter en väldans pessimistiskt så vill jag att ni ska inse att jag minst är lika optimistisk. Förutom mitt optimistiska inlägg för några dagar sedan så vet jag att det här laget kan uppnå stora saker. Det handlar bara om att finslipa detaljerna.

Det här laget har bevisat för oss att de kan utmana världens bästa lag med en skadedrabbad trupp och att de kan komma tillbaka från tunga nederlag. Vanliga lag reser sig inte på så vis som Arsenal gjort i år. Vanliga lag gräver ner sig och ger upp. Därför har det varit ett extremt nöje att se att Arsenal mognat (naturligtvis en bit kvar tills de är helt mogna) till en grad där de inte längre ger upp.

Säsongens Arsenal har bevisat att man kan bjuda upp till vacker fotboll och vinna med stora siffror. De har bevisat att de kan spela skjortan av nästan alla lag i såväl ligan som Champions Leauge. Allt handlar dock om omständigheter. Hur frisk är truppen? Hur självsäkra är spelarna? Går de in hundraprocentigt i varje match? Och så vidare och så vidare. Det här laget kan och så länge man väljer att tro på det så kan stora saker komma att hända. Men det finns - precis som sagts i hela inlägget - mycket att förbättra.

Allt jag skrivit går inte att sammanfatta med två-tre meningar. Så till er som inte gillar långa inlägg får jag stå för ett förlåt. Huvudsaken är den att allt ligger inte i att köpa tusentals spelare (naturligtvis någon/några, men inte fem-sex stycken) eller i bara skador. Det ligger i väldigt mycket annat också. Sist men inte minst vill jag avsluta med ett par meningar från vår kära Gunnerblog som förstår exakt vad jag menar. Men annars så var det allt från mig. Hoppas ni har en bra tisdag nu. Hej.

The responsibility lies with the manager. It’s no good signing another two centre-halves if the team is not compelled to work for each other. Every player must know that if he does not fulfil his responsibility to the team, he will pay the price with his place. Not in the starting-line up forthe next game, but in the squad. If we want success here, we only have room for winners. It’s alesson the likes of Nani have learnt well at Manchester United. If we want to match theirachievements, our players will have to suffer the same kind of tough love. Over to you, Arsene.