En dröm

Tjugofem män. Elva på plan. Ett mål. En dröm. Det är dags. Det är äntligen dags. Det är äntligen dags för elva män att visa att Arsenal blir att räkna med i år. Imorgon smäller det, på riktigt.

För fem år, två månader och tjugofyra dagar sedan spelade Arsenal final i FA-cupen. De bittra rivalerna Manchester United stod för motståndet. Efter två mållösa perioder gick matchen till förlängning - och sedan straffar. När Vieira stegade upp mot straffpunkten kunde han som lagkapten avgöra drabbningen och ta hem ännu en titel till norra London. Några sekunder kändes då som flera minuter, men när Vieira sprang mot bollen visste vi alla att den bara kunde gå en väg - in i mål.

Vi hade inga bekymmer, inga stora skulder, inga större problem. Visst började spelarna bli gamla och visst blev det något av ett misslyckande i ligan, men trots flera misslyckanden under säsongens gång stod vi ändå där med en titel när säsongen var slut. Det mina kära vänner stavas vinnarmentalitet.

Fem år, två månader och tjugofyra dagar senare är det en dag kvar till premiären mot Liverpool 2010/2011. Fem år har gått sedan Vieira lyfte den där titeln på Millennium Stadium i Cardiff. Fem år har gått sedan Wenger kunde flina Sir. Alex i ansiktet och påstå att Arsenal är ett mycket bättre lag än Manchester United. Fem år har gått sedan vi supportrar fått sväva på moln.

År in och år ut har vi betalat för våra biljetter, åkt till London, åkt till Emirates, sett vårt kära Arsenal spela och i slutändan sett vårt kära Arsenal förlora. När säsongerna sammanfattas är det alltid vinnarna man kommer ihåg. Fyran vinner ingenting. Trean vinner ingenting. Tvåan vinner ingenting. Det är bara ettan som får stå där längst upp på tronen och känna sig som världens största hjältar. Det har gått sex år sedan vi fick göra det, och det har gått fem år sedan vi fick känna sötman av en titel.

Under de fem år v i gått titellösa har vi fått stå ut med hån, förolämpningar och kritik. Manchester United har hånlett oss i ansiktet. Chelsea har hånlett oss i ansiktet, ja, t.o.m. Liverpool har gjort det. Men vi har stått starka, trott på vårt lag, trott på vår manager och trott på under. När Cesc Fabregas - som lagkapten - kliver ut på Anfield imorgon kommer vi att tro, precis som alltid. Vi kommer att tro på under, på skönspel och på att den där förbannade titeln ska komma hem igen.

Francesc Fabregas skall under nio månader leda det här laget till en ligatitel. Liverpool är det första av trettioåtta hinder. Om vi vill visa oss starka, stora och farliga måste vi gå vinnande ur striden. Vi måste göra mål, vi måste hålla nollan och vi måste kämpa. Ingenting annat räknas än en seger, oavsett vad för spelare som sätts ut på plan.

Om nio månader kan vi allesammans sväva på moln, eller se tårarna sakta nudda våra läppar. Supportrarna har väntat, spelarna har väntat och Arsène Wenger har väntat. Nu står allt på spel. Lycka eller sorg. Stolthet eller förnedring. Vinst eller förlust.

De elva män som kliver ut på Anfield imorgon har alla en och samma vilja. De har alla ett och samma mål. De har alla en och samma dröm. Supportrarna som kommer att resa till Liverpool, flockas i pubarna eller sitta hemma med vännerna kommer alla ha en och samma vilja. De kommer alla ha ett och samma mål och de kommer alla ha en och samma dröm.

Arsenal är i slutändan det vi supportrar lever för. Det är vårt blod. Det är vår föda. När allt skiter sig för Arsenal skiter sig allt i privatlivet. När allt går bra för Arsenal känns livet som en dröm. När Arsenal imorgon kliver ut på Anfield kommer vi att ställa oss tillsammans, sjunga våra ramsor och tro, tro på ett lag som har allt att bevisa. Tro på ett under. Tro på en titel.

Tjugofem män. Elva på plan. Ett mål. En dröm. Come on you Gunners, come on.