We're the boys in red and white!

Who's that team they call the Arsenal, who's that team we all adore? They're the boys in red and white and we're fucking dynamite and Harry Redknapp's mother is a whooooooore!

Det må ha varit Carling Cup, de må ha varit en meningslös match i en meningslös cup, det må ha varit lite sämre spelare på plan än vi är vana att ställa upp med, det må ha varit ett lite försvaget Sp*rs, det må ha varit en match som inte många brydde sig om - men hur jäkla fantastiskt var det inte att köra över våra ärkerivaler med 4-1! Men vi väntar lite med segerfirandet, vi tar det allt från början igen!

När Arsenal lottades mot Tottenham a.k.a. Bottenham i Carling Cup var det en lottning som var för bra för att vara sann. Vi skulle nog hellre tagit ett lite sämre lag i en lägre division, men hur fantastiskt skulle det inte vara att köra över Sp*rs i första omgången utav Carling Cup? Vi visste att det skulle bli svårt - speciellt på bortaplan - men vi visste att det skulle gå!

Arsène Wenger hade inför matchen blivit fälld av FA efter sina trubadurer i slutminuterna mot Sunderland och kunde således inte sitta med på bänken under kvällen. Istället blev det ständiga sms som skickades ner till Pat Rice via hans eleganta Blackberry.

Det var många av oss som sedan tvekade vad för startelva vi skulle ställa upp med. Skulle det bli ynglingar för hela slanten, skulle det bli en mixad startelva eller skulle det bli en stark startelva med flera a-lagsspelare? I slutändan fick vi lite av varje.

Tottenham spelade även dom med en mixad startelva där man kunde finna såväl erfarenhet som ungdom. Det var alltså två lag som ställde upp med relativt starka lag. En förlust mot ens ärkerivaler skulle inte på något sätt accepteras av fansen. Det visste såväl Wenger som Redknapp.

Matchen rivstartade och tempot var osannolikt högt. Det spelades snabb, attraktiv och tempofylld fotboll där både Arsenal och Tottenham fick många chanser att sätta ett ledningsmål. Redan femton minuter in i matchen kunde man ana att det här skulle bli en fantastisk fotbollsmatch. Det var även femton minuter in i matchen som Arsenals ledningsmål kom till!

Efter fint förspel av såväl Gibbs som Wilshere kunde en framsprångandes Henri Lansbury sätta sitt första Arsenal-mål i seniorsammanhang. Glädjen var stor och bortafansen sjöng så att de stupade! Men matchen var inte avgjord på långa vägar.

Det spelades långbollar, höjdbollar, markbollar. Det tacklades både snällt och fult. Det passades både fult och elegant. Man skapade såväl farliga som icke-farliga målchanser och det gavs både verbala varningar och gula kort. Det var njutbart att se, oavsett vilket lag man höll på. Det var helt enkelt en mycket bra fotbollsmatch.

Lansbury och Gibbs firar ledningsmålet! Foto: Bildbyrån.

Dock kunde man ingenting annat göra än att bli arg på domaren (ännu en gång). I många fall blev det verbala varningar där det egentligen skulle vara solklara kort. Det blev offside när det var onside och det blev onside när det var offside. Dessutom fanns det massvis med beslut man kunde kritisera en dag som denna.

Gibbs kunde mycket väl gjort 2-0 när han kom helt fri, men linjedomaren ansåg att en Gibbs som var onside egentligen var offside och blåste i pipan innan den unge Gibbs ens hann skjuta. Trots misstaget var spänningen på topp. Sp*rs hade många chanser framåt, men oftast var Arsenal det spelförande laget som ständigt satte de vita under stor press. Men 2-0-målet kom aldrig och lagen gick till halvleksvila med stora förhoppningar om att knipa ett mål för att vinna/vända.

Andra halvleken blev en enda stor rysare. Inbytte Robbie Keane valde att inte vänta och satte kvitteringen bara fyra minuter in i andra halvlek. Tyvärr var det ännu en gång en domarmiss då man tydligt såg på repriserna att Keane var i en offside-position. Men det var ingenting vi kunde göra åt saken.

Sp*rs fick momentum av målet och fortsatte att pressa. Bilderna av Sunderland-matchen började sakta men säkert tränga sig tillbaka in i minnet och det enda man såg framför sig var att ett Sp*rs-mål i slutminuterna. Arsenal tog dock över spelövertaget ju längre in i halvleken man kom och snart handlade allt om Arsenal. Vi hoppades innerligt på ett förlösande ledningsmål, men killerpasset kom aldrig och 1-1 stod sig ett bra tag. En inbytt Chamakh och Arshavin kunde ingenting göra åt saken, trots att man slet vilt på plan.

Med tjugo minuter kvar av matchen blev spänningen olidlig. Det kändes snarare som en match i Champions League än Carling Cup. Varenda gång Tottenham startade ett anfall blev man orolig för ett insläppt mål och varenda gång Arsenal kom nära straffområdet luktade det mål. Men det där målet kom aldrig. Istället blåste domaren i sin visselpipa och en trettio minuter lång övertid väntade.

Vid det här läget kan jag inte ens beskriva hur nervös jag var. Att förlora mot ärkerivalerna skulle kännas som en kniv i hjärtat. Det är någonting man aldrig kan acceptera, aldrig någonsin, oavsett match, turnering eller tävling. Att bägge lagen spelade vild anfallsfotboll gjorde saken inte bättre.

Om någon skulle sagt att vi gör tre mål på en kvart skulle jag skrattat. I min värld skulle det här avgöras av ett mål eller på straffar. Som tur var styr inte min värld vad som händer i en fotbollsmatch. Det tog bara en minut innan Nasri blev fälld i straffområdet och dömde straff. Straffmissen av Rosicky i matchen före gjorde sig nu ännu en gång påmind. Som tur var Rosicky redan utbytt. Istället klev nedfällde Nasri upp på straffpunkten och ... satte den!

Nasri var exakt så här glad efter att han satt två straffar på två-tre minuter. Foto: Bildbyrån.

Jag studsade runt som en galning hemma i min lägenhet och jag är tämligen säker på att jag väckte grannarna, men det brydde jag mig inte om! Glädjen var enorm och precis som så många gånger förut kändes det som en drog man ville fortsätta ta i evigheter. Euforin var extrem.

Mitt i all glädje sprang jag dessutom ut på balkongen och började sjunga Arsenal-ramsor i ett mörkt, stilla och sovande kvarter. När jag begav mig tillbaka inomhus såg jag ett flertal upplysta rum och ett flertal personer som tittade ut genom sina fönster. Tyvärr så tror jag att jag väckte dem, men jag kunde inte hålla tillbaka mina känslor. Glädjen var för stor.

När Chamakh två minuter senare blev fälld av ynglingen Caulker blev det straff ännu en gång. Upp på straffpunkten klev ingen annan än Nasri. Fransmannen var iskall och satte sin andra straff för kvällen. Underbart!

Mitt i allt detta var bortaklacken fyllt av ett enormt glädjerus. Det var även då de började sjunga "Shall we make a DVD, Shall we make DVD for youuuu?". Jag tror ni alla förstår vad de syftade på.

När Arshavin sedan satte 4-1 kunde man ingenting annat göra än att skratta. Sp*rs var överkörda, manglade och förstörda. Gråten spred sig bland hemmasupportrarna som bara blev färre och färre och färre. Arsenal hade gjort det igen.

När slutsignalen gick ställde jag mig upp och applåderade. Spelarna må inte ha sett mig stå upp i en lägenhet mitt i Sverige, men de alla visste att de hade stått för en fantastisk insats. Att vinna på White Hart Lane är svårt, svårare än vissa tror, men vi lyckades besegra dem - med bravur.

Efter denna fantastiska fotbollsmatch är jag helt slut - i både kropp och själ. Det finns dagar som man aldrig vill glömma och idag var det verkligen en sådan dag. Jag bryr mig inte om att det bara var en match i Carling Cup. Det var en vinst mot Tottenham - på White Hart Lane. Bättre än så kan det inte bli. Nu tycker jag vi alla lägger oss till sömns (om ni läser detta på natten) och drömmer fina drömmar. Det är vi alla värda.
______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (6/10) - Gjorde väldigt få ingripanden, men visade ändå upp lite självförtroende. Dock fanns det flera situationer där man kände en viss oro. En oro som man inte känt med Almunia i mål (det trodde jag aldrig att jag skulle skriva i början av säsongen).

• Eboue (6,5/10) - Eboue slet och kämpade, precis som vanligt. Höll dock inte så stor koll på honom. I mina ögon gjorde han en bra insats, men inget mer.

• Djourou (7/10) - För att inte ha spelat på en (så här) hög nivå på så pass länge gjorde Djourou en väldigt bra insats. Jag minns den fantastiska tacklingen där Pav (visst var det Pav?) föll omkull som en sten med stor glädje. Gjorde flera bra ingripanden. Några få missar hann han även med, men inget större.

• Koscielny (8/10) - Koscielny var en gigant i försvaret! Vann luftdueller, lyckades utföra flera imponerande tacklingar och styrde upp defensiven mycket bra. Jag blev imponerad flera gånger om och just nu är Koscielny ännu en klockren värvning av Mr. Wenger.

Koscielny fortsätter att imponera! Foto: Bildbyrån.

• Gibbs (7,5/10 - utbytt i matchminut '114) - Med den formsvacka Clichy haft på sistone bör han vara rädd för Gibbs framfart. Gjorde nästan allting rätt och var ett ständigt hot i både offensiv och defensiv! Kunde mycket väl gjort 2-0 om det inte vore för ett felaktigt beslut av domaren. Synd at han blev utbytt p.g.a. skada i slutskedet av förlängningen.

• Wilshere (7/10) - Var nästan lika bra som han var mot SC Braga. Den unge Jack liknar en pitbullterrier som ingen kan få stopp på.

• Denilson (6,5/10) - En bra genomförd match av brassen. Vek sig lite i närkamperna, men var förutom det en länk mellan försvar, mittfält och anfall som man ständigt kunde lita på.

• Rosicky (6/10 - utbytt i matchminut '71) - I mina ögon var han varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan. Det är svårt att definiera hans insats, men jag skulle nog ta till ordet tveksam.

• Nasri (8/10) - Att sätta två straffar i rad på två mintuer under en förlängning mot ärkerivalerna kräver en otrolig mental styrka. Med tanke på vilken pressad situation det var kan man ingenting annat göra än att låta sig bli imponerad av Samir. Otrolig kyla! Jobbade dessutom på bra hela matchen och stod för mycket i anfallsväg.

• Vela (6,5/10 - utbytt i matchminut '71) - Vela visade ett driv som han inte haft på länge. I mina ögon har han vuxit till sig och blivit en man. Kunde mycket väl gjort mål om han fått lite bättre lägen.

• Lansbury (6,5/10) - Visade upp en enorm vilja i första halvlek för att sedan tappa något enormt i andra. Gjorde mål och kämpade dock på bra. Förtjänar ett högre betyg än godkänt!

• Arshavin (7/10 - inbytt i matchminut '61) - Ett bra inhopp! Gjorde dessutom ett mycket snyggt mål när han satte 4-1. Vilket avslut!

• Chamakh (7/10 - inbytt i matchminut '61) - Mycket bra inhopp! Gav oss ett helt annat anfallspel och var nära på att göra mål på sin första touch. Fin drivkraft när han lyckades kämpa till sig vår andra straffspark för kvällen!

• Clichy (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '114) - Okej inhopp!

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Koscielny - Vann alla höjddueller och utförde många imponerande tacklingar. Môcke bra!
• Nasri - Avgjorde matchen!
• Gibbs - Spelade mycket bra. Clichys plats i startelvan bör vara hotad om han håller sig skadefri.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare (spelare som behöver putsa sina kanoner):

• Rosicky - Vad hände med den fantastiska säsongsinledningen? Har varit lite för ojämn mot slutet. Samtidigt vet jag att han är en underskattad spelare. Idag var det dock inte hans dag.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort vår fantastiska bortaklack! Sjöng, dansade och gjorde ljud i 120 minuter! Glädjen i förlängningen nådde ända hem till tv-rutan.

Jag vill även tacka alla som var inne på IRC! Vi var upp emot 40-50 stycken inne (43 på bilden) och det var en fantastisk stämning för alla de som inte kunde ta sig till arenan eller puben. Tyvärr blev det lite spoilande av vissa, men jag kan lova er att det inte kommer att ske igen.
______________________________________________________________________________

Mina sista tankar: