Song är fixarn!

1a minuten - skönt.
10e minuten - det här ser ut att bli ett målkalas.
20e minuten - fan, West Ham kämpar på bra.
30e minuten - det här kommer att lösa sig förr eller senare.
40e minuten - hur kan vi inte leda?!
45e minuten - halvtidssnacket kommer säkert göra susen.
50e minuten - det här bådar gott...
60e minuten - kan den där förbannade jä-la bollen gå in i mål?
70e minuten - nu börjar det bli lite för nervöst.
80e minuten - satana helvetes mumintroll.
81e minuten - den kommer att gå in...
82e minuten - ...jag lovar.
83e minuten - nudå!
84e minuten - nej...
85e minuten - fan, fan, fan.
86e minuten - det här kommer inte gå.
87e minuten - COME ON THEN ARSENAL!
88e minuten - JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! SONG!!!
89e minuten - JAAAAAA! FY F-N VAD SKÖNT!
90e minuten - håll i det här nu boys.
95e minuten - YES, YES, YES!

Ja ni, livet börjar bli allt mer underhållande. Jag hade ingen biljett till dagens match, men det gjorde ändå ingenting eftersom jag skulle missa den - trodde jag. När klockan slog kvart i tre (engelsk tid) var jag dock klar och till min stora förvåning skulle jag hinna med att se matchen. Istället för att sitta hemma och titta på någon usel stream valde jag att springa ner mot Liverpool Street Station, springa ner i tunnelbanan, ta Central Line till Holston, byta till Picadilly Line mot Cockfoster och gå av vid Finsbury Park. Väl där småjoggade jag ner för Blackstock Road och gick in på Gunners Pub. Väl där satte jag mig ner och tog en uppfriskande öl.

Jag var några minuter för sen, men som tur var hann jag se hela matchen. I halvtid valde jag att gå ner till Highbury för att väcka gamla minnen. Den soliga och molnfria eftermiddagen gjorde det hela till någonting speciellt. Tyvärr gick det inte att komma in på Highbury Square (så som det brukar vara i 95 % av fallen), men när jag väl backade tillbaka och tittade mot öppningen vid forna East Stand fick jag nästan en tår i ögat. Känslan är omöjlig att beskriva.

Hur som helst promenerade jag tillbaka till Gunners Pub där jag tog en till öl precis när andra halvleken blåstes igång. Atmosfären var positiv och känslan fanns att det där ledningsmålet skulle komma förr eller senare. Den känslan höll i sig, höll i sig, höll i sig och höll i sig. Med det bollinnehavet och de målchanserna våra kanonjärer hade haft kunde det inte sluta med någonting annat än en seger. Ju närmare vi kom slutet började dock den där känslan långsamt försvinna ner för en mörk, ensam och kall skogsstig.

Tiden tickade vidare och varenda missad målchans började bli allt mer dyrbar. När vi når 88e minuten händer dock det otroliga. Alexandre fucking Song Billong tar saken i egna händer och lägger en yttersida till en framrusande Clichy på vänsterkanten. Clichy fintar i sin tur bort en försvarare och lägger ett superbt inlägg in i boxen som Song sedan språngnickar in! Målet var både fult, vackert, starkt, nödvändigt och effektivt, men framför allt betydde den tre superviktiga poäng.

Song har den här säsongen varit mycket mer offensiv än förra
säsongen och just nu verkar det resultera i fler mål från den krullige
kamerunen. Både jag och många av er blev väldigt frustrerade på Song i
början av säsongen eftersom han gick upp så långt i banan (vilket öppnade upp stora hål på mittfältet), men match
efter match har man nu börjat märka ett tydligt mönster som faktiskt tillåter Song
att ta några kliv upp i banan. När Song väljer att gå upp i banan har det
per automatik blivit så att Denilson eller Fabregas tar jobbet hemåt och
"vilar lite" medan alla andra anfallare och mittfältare går längre
upp i banan. Nästa anfall kanske Denilson går lite längre upp i banan - och då stannar oftast Song kvar långt ner på mittfältet.

Det här händer inte varje gång, men de senaste gångerna har Song tagit allt fler offensiva utflyker. Medan vissa är bra och nödvändiga är andra inte lika effektiva. Dock har det redan
resulterat i fyra mål, så det verkar absolut fungera.

Nu väntar Shakhtar Donetsk på bortaplan samt Newcastle på hemmaplan. Shakhtar Donetsk-matchen kan gå lite hur som helst eftersom vi inte är i ett megastort behov av tre poäng. Vi kommer att kunna vila ett par viktiga spelare (t.ex. Fabregas) för att sedan tagga järnet inför hemmamatchen mot Newcastle. Trots att vi slog Newcastle på deras egen hemmaplan skall vi inte underskatta dem "bara för att vi redan slagit dem en gång". Newcastle är Newcastle och Newcastle kan ta tre poäng både här och där, så det gäller att vara på tårna. Vi såg ju hur det gick mot West Ham idag. Och då pratar vi ändå om ett lag som i mina ögon är sämre än Newcastle.

Hur som helst var det här allt för idag! Om jag har tid - vilket jag borde ha imorgon - kommer naturligtvis ett inlägg dyka upp även imorgon!

P.S: Om ni åker till London de närmsta veckorna och vill träffa mig kan ni gärna höra av er på min mail (kristonel.elwe@arsenal.se). Jag har ingenting emot att träffa glada läsare!

Tack och hej!