Nightmare November x100

....... ja, hur skall man egentligen börja skriva denna text?

Jag saknar både ord och uttryck för det som hände på Emirates i eftermiddags. Arsenal hade ställt ut ett av sina bästa lag den här säsongen (nästan alla som startade var givna i startelvan) och så slutar det med .... en förlust? Det ska inte ens vara ett frågetecken där. Det slutade med en förlust, punkt slut.

Istället var det Liverpool som räddade den här söndagen. Det är inte ofta Liverpool (LIVERPOOL, HALLÅ?!?) räddar veckoslut, men så var fallet idag. Fernando Torres sänkte Chelsea på egen hand när han målade två gånger om. Chelsea - som sett otroligt starka ut hela säsongen - gick alltså på ännu en mina och förlorade på Anfield. Ett Anfield där lag som t.ex. Blackpool vunnit på sistone.

Men åter till Arsenals match. Vad är det med det här jävla laget som går fel gång på gång på gång? Har väckarklockan från förlusten mot West Bromwich slutat fungera? Idag hade vi en massiv chans att ta in tre poäng på Chelsea, men istället för att ta chansen låter vi Andy Carroll - av alla Newcastle-spelare - nicka in matchens enda mål. Och nej, jag köper inte snacket om att det var en tabbe av Fabianski. De som säger att det var en tabbe gör det bara enkelt för sig själva. Man försöker alltid hitta en syndabock i förlustmatcher och Fabianski är den solklara syndabocken för de flesta. Men var det verkligen en tabbe?

Var var markeringen? Vem markerade Carroll? Om Fabianski inte rusat ut skulle han haft 70 % av målet helt fritt och det skulle varit ännu enklare för honom att göra mål. Då skulle istället alla klagat på att Fabianski inte rusade ut och boxade bort bollen. Fabianski kom ut nästan helt rätt och var centimeter från att boxa iväg bollen. Men med den hastigheten som Carroll kom in i situationen med fanns det egentligen bara en utväg - mål för Newcastle. Carroll var alldeles för högt uppe i luften, alldeles för omarkerad och alldeles för snabb för att någon målvakt i hela världen skulle tagit den. Och visst, jag må vara lite subjektiv eftersom jag börjat gilla Lukasz på sistone, men jag skulle sagt samma sak oavsett vem som stått i mål. Den största tabben gör inte Fabianski, utan backen som ska markera Carroll.

Men om sanningen ska fram är det faktiskt hela laget som underpresterar som f-n idag. Matchen var inte helt olik den mot West Bromwich och visst har vi haft otur med att vi mött nykomlingarna när de formtoppat, men ett lag som Arsenal skall helt enkelt kamma ihop tre poäng på Emirates - mot alla nykomlingar - oavsett vad lagen heter.

I slutändan är det här bara så himla frustrerande att det inte ens går att beskriva känslorna man har i kroppen. Det är inte acceptabelt att förlora HEMMA PÅ EMIRATES. Ni kanske märker att jag är smått förbannad, men det är vi nog alla. Fabregas hade en frispark i ribban, Walcott hade ett skott i ribban, Nasri avlossar ett skott som går in i 8 fall av 10 och Chamakh var centimeter ifrån att stöta in bollen i mål. Men ineffektiviteten gjorde sig påmind och plötsligt såg det ut som hela laget tappade i självförtroende samtidigt. Bolljäveln ville inte in, men istället för att göra någonting åt det verkade det som man redan hade tankarna på nästa match. Vissa spelare som i vanliga fall tillhör världseliten var idag så pass dåliga att man undrade om det var Liverpool man såg spela.

Eller ja, Liverpool lyckades ju faktiskt med någonting vi misslyckats med i flera år nu.

Och visst har det blivit en vana för Arsenal att alltid förlora eller spela lika när motståndarlagen ovan förlorat eller spelat lika? Det känns som att det är tusende gången det händer för oss. Manchester United må ha vunnit, men Chelsea tappade hela tre poäng. Om vi gjort jobbet idag skulle vi bara varit två poäng efter de blå. Två poäng. Två ynka poäng.

Istället är vi nu tre poäng bakom Manchester United och fem poäng bakom Chelsea. Trea. Precis där vi brukat ligga de senaste åren.

Nu väntar två extremt tuffa bortamatcher. Först skall vi försöka besegra Wolverhampton - som besegrade Manchester City förra omgången - och sedan åker vi till Liverpool för att försöka besegra Everton. Det blir inte enkelt, men sex poäng är ett måste nu. Det hade inte känts så om vi vunnit idag. Men nu accepterar jag ingenting annat än sex poäng.

När säsongen skall summeras kan det mycket väl vara på Emirates vi förlorade ligatiteln. Förluster mot West Bromwich och Newcastle är oacceptabelt, oavsett hur bra form de må ha varit i. Det går dock ingenting annat göra som Arsenal-supporter än att blicka framåt och hoppas på ljusare tider. Just nu känns det dock omöjligt eftersom det inte fanns någonting positivt att hämta från dagens match. Inte någonting.

Det kunde dock ha varit värre. Tacka Liverpool för att det inte blev så.

Nya chanser kommer och går, men tre poäng kan aldrig tas tillbaka. Jag trodde att Nightmare November skulle förbli en skröna i år, men jag hade fel, så himla fel.