Vakna upp

God afton! Den nya veckan kunde väl knappast börjat bättre. Först får man se Arsenal förlora på söndagen för att dagen efter vakna upp till en extremt regnig morgon. Tacka vet jag skyskrapan jag bor i med den här fantastiska utsikten. Den får till och med en dyster måndag att se bättre ut än vad den egentligen är.

Gårdagen var dock väldigt dyster. Det är få gånger man blir riktigt sårad utav Arsenal, men igår var en sådan dag. Oftast blir man förbannad på motståndarlagen eller arg på en enskild spelare, men igår svek hela laget. Precis som många påpekat i kommentarspåret ska Fabianskis tabbe (en tabbe enligt de flesta) inte påverka matchens utgång då vi ändå ska sätta åtminstone ett eller två mål hemma på Emirates. Att bli nollad på hemmaplan är aldrig acceptabelt, men kan vara förståeligt om de lag man möter faktiskt är lika bra eller bättre än oss själva (läs: Chelsea, Barcelona, Manchester United etc).

Den sårade känslan är dock svår att skaka av sig. Efter förlusten mot West Bromwich gick massvis med spelare ut och sa att det aldrig skulle hända igen. Det var en väckarklocka, en riktig väckarklocka. Och trots att förlusten var avskyvärd kunde man åtminstone se det som en riktig lektion för spelarna - en lektion som skulle innebära att det aldrig skulle hända igen.

Men likt så många andra gånger handlade det enbart om artiga uttalanden som skulle låta så bra som möjligt i media. För i verkliga fallet verkade de flesta spelarna glömt att sätta på väckarklockan när de begav sig ut på Emirates igår eftermiddag. Newcastle skulle ju bli en enkel munsbit, en enkel seger, tre enkla poäng. Energin saknades, kreativiteten saknades, fightinginstinkten saknades, målen saknades - hela Arsenal saknades. Då går det fel, då underskattar man moståndet, då förlorar man matcher.

Det hela känns nästan smått surrealistiskt eftersom vi ställde upp med ett fantastiskt lag samtidigt som vi hade fantastiska spelare på bänken (Arshavin, RvP, Bendtner m.fl.). Hur kan det egentligen gå så fel? Det går inte att säga att det var en engångsföreteelse eftersom det helt enkelt inte var en engångsföreteelse. Det har redan hänt så många gånger att man undrar vad som är fel med det här laget. Någonting måste ju vara fel, annars skulle vi inte spela så dåligt och förlora flera gånger i rad, eller hur?

Den stora frågan nu är om vårt kära Arsenal kan göra det som de kanske är bäst i ligan på - comeback. Förra säsongen är ett perfekt exempel på våra fantastiska comebacker. Vi var uträknade, hade förlorat mot såväl titelkonkurrenter som bottenlag och det fanns inget ljus i slutet av tunneln. Men när allt verkade vara som värst verkar laget kicka igång på allvar och kräla sig tillbaka på fyra ben. Än är det inte för sent, men om laget inte tar sig samman och inser allvaret kan det mycket väl vara över - redan i höst.

Så fort vi förlorar verkar de flesta tappa greppet och allt handlar plötsligt om värvningar, sparka tränare och sälja spelare. Det är inte så enkelt, inte nu för tiden. Det är inte fel på laget (självklart är det fel på laget, men...), men det är mentaliteten som är det största problemet. Vi har sett Arsenal spela när de är som bäst (vinsten över bl.a. Sjaktar Donetsk och SC Braga) och när allt klickar kan inget lag i världen stoppa oss. Det är alltså inget större fel på spelarmaterialet, utan det måste vara någonting annat.

Skadorna har naturligtvis haft sin roll i det hela, underskattning också, målvaktstabbar har fått oss att mista poäng, mentaliteten har svikit och ineffektiviteten har gjort sig påmind fler gånger än vanligt. Men inget av dessa skäl kan användas som någon ursäkt för hemmaförlusterna mot WBA och Newcastle. Trots att det är två nykomlingar som både är och spelat lite bättre än nykomlingar skall man åtminstone ta fyra poäng mot dem hemma på Emirates. I normala fall skall det vara sex poäng, men Premier League har blivit tuffare än någonsin och jag tror de flesta skulle nöjt sig med lika mot något av lagen (utifrån omständigheterna som rådit). Men istället för sex, fyra, tre eller ens en poäng har vi kammat hem noll, ingenting, ingenting alls.

Jag vågar säga att vi bortsett från några enstaka positioner har ett lag som skulle kunna vinna ligan, någon cup eller turnering. Det saknas visserligen några få världsklassnamn lite här och där, men som vi alla vet handlar inte Arsenal om enskilda namn, utan om ett lag. När Arsenal är som bäst är det inte de enskilda spelarna som utmärker sig enskilt, utan det är hela laget som klickar och spelar fantastisk fotboll. Vanligtvis behöver vi ingen Ronaldo, Messi eller Maicon i vårt lag. Detta eftersom vi byggt vårt lag som ett lag och inte som ett "lag" á la Real Madrid eller Manchester City. Men när det här laget sviker oss skulle en Ronaldo, en Messi eller en Drogba göra en avsevärd skillnad.

Minns bara när vi gick obesegrade i ligan 2003/2004. Till och med när laget hade en dålig dag fanns det alltid en Henry, en Bergkamp, en Pires eller en Ljungberg (för att nämna några) som kunde rädda dagen tack vare ett mål som antingen kunde vara ett turmål, ett skitmål eller ett fantastiskt vackert mål.

Och precis som jag sagt så många gånger förut är det just det som skiljer bra lag ifrån mediokra lag. När bra lag har dåliga dagar, dåligt temparement eller dåligt humör, men ändå tar poäng eller vinner, då vet man att de är ett bra lag. Manchester United må ha tappat poäng efter usla insatser i början av säsongen, men någonting säger mig att vinsten över Wolverhampton (Ji Sung-Park-målet i sista minuten) var ett perfekt exempel på detta. United var långt ifrån sitt vanliga jag, men ändå lyckades man skopa hem tre poäng. Om Arsenal visat sig vara lika bra skulle man inte ha förlorat mot West Bromwich eller Newcastle.

Samtidigt kan jag inte sätta här och skriva att jag hoppas att det här var en läxa för spelarna. Uppenbarligen var det ingen läxa. Uppenbarligen kommer det hända igen. Uppenbarligen kommer man glömma att sätta på väckarklockan igen. Jag vet inte när, hur eller var, men det kommer att hända, det kan jag lova.

Ibland är det oerhört smärtsamt att hålla på Arsenal, men det är så visan gått säsong in och säsong ut. Man lär sig att härda smärtan efter ett tag. Och hur nere vi än är, hur uppgivet det än ser ut och hur hemsk förlusten än var gäller det att ta sig samman och visa en reaktion i nästa match mot Wolverhampton. Om spelarna, ledarna och framför allt laget Arsenal gör det, då kanske det finns ett hopp, en räddning, en utväg. Men om det blir lika tampaktigt som mot Newcastle kan det hela vara över, trots att vi knappt börjat.

Vakna upp, sätt på väckarklockan och kämpa. Det är inte en nödvändighet - det är ett måste.