Fabianski och Chamakh räddar dagen!

God afton! Då sitter man äntligen här med känslan av att man blivit helt mörbultad och förstörd. En sådan känsla kan infinna sig både vid en vinst och en förlust, men den är så grymt mycket skönare att känna när man vunnit en supertajt match, precis som vi gjorde idag.

Wolverhampton blev det Wolverhampton som vi förväntade oss att möta. Ett Wolverhampton som trots sin ineffektivitet var grymt bra både framåt och bakåt. Ända sedan Wolves etablerat (etablerat och etablerat...) sig i Premier Leauge har de transformerats till ett lag som kan vinna över nästan vem som helst hemma på Molineux.

När vi mötte vargarna förra året - på Molineux - var det minst lika svårt att spela mot dem som det var idag. Men tack vare två självmål vann vi till slut med 4-1, trots att det stundtals var väldigt jämnt rent spelmässigt. De har en strukturerad defensiv, en offensiv som är bra nog för att vara ett bottenlag och ett mittfält som är väldigt sammanspelat. Det visade de inte minst för en vecka sedan när de så när fick lika mot Manchester United på Old Trafford.

Arsenal fick som tur var en drömstart när Chamakh nickade in 1-0 innan det ens hade hunnit gå en minut. Men efter att vi fått se vad som hände när Walcott satte ett  tidigt ledningsmål mot Sjaktar Donetsk visste vi mycket väl att det kunde bli en mardrömsafton - trots en drömstart.

Dock var det skönt att kunna luta sig tillbaka mot 1-0, ifall någonting oväntat skulle hända. Efter ledningsmålet försökte Arsenal pressa på ännu mer och Arshavin (som för en gångs skulle gjorde en riktigt bra match!), Fabregas och Rosicky var alla nära att sätta 2-0 till Arsenal Tyvärr skötte sig Wolves-defensiven bra samtidigt som Hahnemann storspelade i målet.

Wolverhampton började dock komma igång på allvar efter en halvtimmas spel. De fick allt mer boll, allt fler alternativ och allt fler chanser framåt. Samtidigt fick vi vänja oss vid att se många långbollar, hörnor och långa inkast. Varenda gång en höjdboll kom in i vårt straffområde ville man ingenting annat göra än att blunda och hoppas på det bästa. Som tur var lyckades vår defensiv rensa bort det mesta.

Efter ett flertal bra chanser för bägge lagen gick vi dock till pausvila med enbart 1-0. Tack vare Chamakhs supertidiga ledningsmål kunde vi åtminstone drömma om en seger ifall vårt försvar för en gångs skull skulle hålla tätt där bak. De förhoppningarna var dock väldigt låga i paus (pga vårt "fantastiska" facit...), trots att defensiven hade skött sig över förväntan.

Andra halvleken började smått oväntat med en fortsatt Wolves-dominans. Trots att dominansen inte var stor var den märkbar. Spelarna i Wolverhampton började jaga efter en kvittering i alla sina anfall och desto närmare slutet vi kom, desto farliga blev deras anfall!

Det var en skrämmande syn, på många sätt och vis. Efter det som hände mot Sunderland för bara någon månad sedan visste vi att vi inte hade råd att repetera något liknande. Samtidigt hade vi absolut inte råd att tappa ännu fler poäng, inte efter det som hände mot Newcastle i förra omgången. En vinst var ett måste, ett absolut måste.

Det var därför en ren pina att se den sista halvtimman. Arsenal hade sina målchanser, men Fabregas, Arshavin och Chamakh sköt alla utanför istället för att träffa mål och avgöra matchen. Således kunde Wolverhampton ständigt gå till attack i förhoppning om att kvittera. Med hemmapubliken i ryggen fick de dessutom en hel del viktiga domslut med sig. Och precis som jag nämnde tidigare blev de bara vassare och vassare ju längre in i matchen vi kom.

Varenda skott, varenda hörna och varenda frispark kändes som en resa genom helvetet. Wolverhampton var tillräckligt bra framåt för att kvittera och det kunde således bli mål exakt när som helst. Det var ingenting annat än ren tortyr då Arsenal backade hem allt mer och mer desto närmare slutet vi kom.

Som tur var räddades kvällen av tre spelare och lagdelar - Lukasz Fabianski, M. Chamakh och hela vår defensiv.

Arsenals defensiv spelade nämligen extremt bra idag. Alla i försvaret gjorde en kanonmatch och när det kommer till Arsenal är det inte många gånger man får säga det. En spelare som utmärkte sig något speciellt var Bacary Sagna som var fullkomligt briljant i defensiven. I mina ögon var det en extremt bra genomförd match av fransmannen! Men Squillaci, Djourou(!) och Clichy gjorde alla ett bra jobb och skall inte lämnas utan cred.

Man of the match var dock utan tvekan en viss polack till målvakt. Lukasz Fabianski är en förändrad man. En totalt förändrad man. Om han spelat i Philadelphia Flyers skulle han utan tvekan ha vunnit The Pelle Lindbergh Award (för er som har koll på NHL).

Om vi hade sett en Fabianski årgång 2009 skulle han just nu blivit sågad av absolut alla - inklusive mig. Han skulle antagligen ha gjort en tabbe och kostat oss tre poäng idag. Detta säger jag på grund av hans "tabbe" (tabbe enligt vissa, inte enligt andra) i förra omgången mot Newcastle. Han hade haft den med sig i tankarna när han klev ut på Molineux idag. Men istället för att känna sig osäker och rädd var han fylld av självförtroende, säkerhet och en brinnande lust att ta revansch för både sig själv och laget.

Lukasz räddade oss ett flertal gånger tack vare sina fantastiska räddningar, fina utboxningar och en osannolik räddning i sista minuten. Jag var nog inte den ende som blev smått chockerad när Doyle (visst var det Doyle?)  fick ett fantastiskt läge att kvittera i 94e minuten. Skottet han avlossade var lågt, hårt och välplacerat. Det var ett skott som mycket väl kunde ha gått in i mål då det just är sådana skott som vanligtvis brukar gå in i mål. Men mannen med det rosa målvaktsstället bjöd på en otroligt svettig räddning och lämnade inte ens en retur på skottet(!). Helt otroligt. Den räddningen skulle Cech, Casillas och Cesar alla varit stolta över.

Fabianski må ha gjort sina tabbar här och där, men bortsett från matchen mot Newcastle har han varit fullkomligt fantastiskt. Ja, jag vet att jag hyllar honom lite väl för mycket, men om det är någon match han skall ha beröm för är det för dagens match mot Wolverhampton. Det märktes inte minst när alla Arsenal-spelare rusade fram till Fabianski och klappade om honom efter att domaren blåst av matchen. Innerst inne visste de alla att han hade räddat oss tre poäng idag.

Vi har dessutom ständigt pratat om att vi saknat målvakter som faktiskt räddar oss poäng istället för att göra det motsatta och tappa oss dyrbara poäng. Visst har Fabianski en hel del kvar att bevisa, men frågan är om han inte redan räddat ett antal poäng för oss (tänker framför allt på dagens match samt vinsten mot Manchester City). Skall vi hoppas på ännu fler räddade poäng eller tror ni att han kommer falla tillbaka till sitt gamla jag igen?

Nu är det dock noghyllat för min del. Tack vare Fabianskis räddning kunde Arsenal sätta igång en kontring som tack och lov resulterade i ett absolut avgörande mål. Det var ingen annan en Chamakh som hade löpt sig fri och var ensam mot Hahnemann i Wolves-målet. Chamakh gjorde inga misstag när han något nonchalant avlossade ett skott med yttersidan av foten som gick (nästan) rakt in i mål. Det betydde 2-0 och tre säkrade poäng! Personligen höll jag på att slå sönder både hyllor, skåp och stolar då jag flippade ur något totalt av glädje. Som tur var lyckades både min kropp och skåpen klara sig helskinnade ur euforiattacken. Chamakh såg för övrigt till att sätta ett nytt rekord.

Trots att bitterheten sitter kvar från förra söndagen (skall det verkligen krävas en förlust för att Arsenal skall kämpa lika hårt som de gjorde idag?) låter jag mig själv vara optimistisk en kväll som denna. Manchester United och Manchester City tappade poäng och trots en Chelsea-vinst såg Chelsea långt ifrån lika bra ut som de gjort tidigare. Vi skall dock inte gå saker och ting i förväg. Låt oss fira kvällens vinst, men sedan gäller det att gå vidare och fokusera på nästa match. En match som kan bli något tuffare, något svårare och något hemskare.

Everton på Goodison Park är allting annat än enkelt och de lär inte bli några sexettor igen. Nu gäller det att ta var match för sig och kämpa lika hårt som man gjorde idag. Vi har inte råd att tappa poäng, inte längre.

Segerreceptet för ännu en bortaseger är dock enkel. Om Fabianski fortsätter att storspela i målet samtidigt som vår defensiv fortsätter att sköta sig (lika bra som de gjorde idag) och om Chamakh kan fortsätta ösa in extremt viktiga mål kan det mycket väl bli en rolig söndagafton. Men kom ihåg - ta ingenting för givet. Tre poäng är ett lika stort måste på söndag som det var idag. Och jag kan lova er, det kommer att bli tufft! Men jag längtar, jag längtar som bara den. Ytterligare en seger på bortaplan skulle betyda enormt mycket inför hemmamatchen mot Sp*rs!

Nu skall jag dock gå till sömns och förhoppningsvis drömma fina drömmar!

Jag älskar verkligen Arsenal, så jävla mycket.

Arsenal 'til I die, eller hur?