Länge sedan man mådde så här bra!

Tjolahopp tjolahej sa det, sedan var Arsenal förbi Manchester United och bara två poäng efter ligaledarna Chelsea. United spelade borta mot Aston Villa, tappade två poäng. Liverpool spelade borta mot Stoke, tappade tre poäng. Chelsea spelade hemma mot Sunderland, tappade tre poäng. Arsenal spelade borta mot Everton, tappade räddade tre poäng.

Vi kommer till Arsenal-matchen straxt, men först måste jag börja med att berömma Sunderland. Jag såg nästan hela Chelsea-matchen (missade 35 minuter) och trots att det inte var ett Chelsea på sitt bästa humör var det ett Chelsea som inte släppt in ett enda mål på nio ligamatcher hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som hade kört över alla lag hemma på Stamford Bridge. Det var ett Chelsea som ledde ligan med fyra poäng inför den här omgången.

Sunderland gjorde dock allting, exakt allting rätt. De vågade, de slet och de trodde på sig själva. Om man kliver in på Stamford Bridge, Old Trafford eller Emirates och tänker att man inte har en chans att vinna är halva matchen förlorad. Men Sunderland klev ikväll in på Stamford Bridge med en tro på sig själva, med en tro på en rejäl skräll. Sunderland slet, kämpade och offrade sig i nittio minuter samtidigt som alla lagdelar fungerade fullständigt lysande. Anfallarna gjorde sitt jobb, mittfältet var dominerande och försvaret rensade bort exakt allting.

Det är få gånger jag hyllar motståndarlag (då jag ogillar de flesta), men idag ska Sunderland ha all cred de kan få. De lyckades vinna över Chelsea, i London, på Stamford Bridge. Det är få lag som gör det, dessutom med utklassningssiffror.

Men nu till vårt kära Arsenal. Ett Arsenal som var tvunget att kamma hem alla sex poäng inför sin lilla bortaturné med bortamatcher mot såväl Wolverhampton som Everton. Efter hemmaförlusterna mot Newcastle och West Bromwich fanns poängtapp inte på kartan, det fick inte ske.Våra kanonjärer var tvungna att ge allt, i varenda närkamp, i varenda sekvens. De var tvungna att slita, springa, kämpa, offra sig, tro på sig själv och spela sitt spel.

När vi nu summerar de här bortamatcherna är det med glädje man kan se tillbaka på Arsenal. Defensiven har skött sig väldigt bra (dock inte superbt), mittfältet har för det mesta spelat lysande och anfallarna har antingen gjort eller skapat mål. När allt detta stämmer är det nog ingen som är förvånad att Arsenal reser tillbaka till London med sex poäng i bagaget. Otroligt viktigt, bra och nyttigt!

Det satt dock långt inne. Dagens match började smått katastrofalt. Everton hade 99 % av bollinnehavet (nåja, kanske 60-70 %...) och så fort Arsenal försökte starta ett anfall blev vi antingen nertacklade, nerpressade eller för nervösa. Felpassningarna kom i mängder och efter en halvtimma funderade man på om vi gjort fler felpassningar än lyckade passningar. Frustrerande, svagt och förfärligt.

Everton spelade samtidigt väldigt smart, skickligt och bra. Cahill hade en briljant chans att sätta ledningsmålet, men nicken gick långt över. Arteta levererade ett par fina instick som dock slarvades bort eller rensades undan av försvaret. Leighton Bein hade både en och två bra frisparkslägen, men antingen gick bollen i muren eller långt över.

Istället skulle det bli Arsenal som skulle sätta i den lite högre växeln. Efter trettiofem minuter var det nog, tyckte nog de flesta. Fabregas och Nasri började helt plötsligt komma igång, Sagna började bli mer aktiv i offensiven, Wilshere började ta för sig allt mer medan Chamakh började löpa och dra isär försvararna många fler gånger än han hade gjort tidigare i matchen. Och trots att vi inte hade haft ett enda skott på mål skulle det just bli Arsenal som fick ledningsmålet.

Nasri avlossade ett långskott som Howard i Everton-målet räddade. Returen gick dock ut till Arshavin som snabbt snappade upp bollen. Arshavin gjorde i sin tur inga fel alls när han passade den diagonalt bakåt mot Sagna som fick all tid i världen att avsluta ... och göra mål! Rakt upp i nättaket! 1-0!

Vi hade varken spelat bra eller effektivt, men om man ger sådana ytor till en Arsenal-spelare - oavsett vem - kan man räkna med ett väldigt farligt skott. Sagna gjorde inga fel och satte som sagt ledningsmålet till Arsenal. Den största frågan efter målet var dock om han fortfarande inte kom ihåg hur man firade ett mål.

Hur som helst gick vi till pausvila med 1-0, trots att Everton var nära att kvittera precis innan paus. Skönt? Ja. Viktigt? Ja. Välförtjänt? Nej.

Spelarna stegade ut i andra med förhoppningar om att få ett tidigt 2-0-mål. Det verkade som om Fru Fortuna satt någonstans uppe i himmelen och lyssnade på spelarnas böner, eftersom 2-0 skulle komma snabbare än blixten. Inbytte Denilson satte in bollen i straffområdet med en lös bredsida. Där skarvade Fabregas vidare bollen till Chamakh som i sin tur passade tillbaka den till El Capitan som gjorde helt rätt i att skjuta den på direkten - in i mål! 2-0 och vilt jubel på Gunners Pub!

Turen hade vänt. Arsenal var inte lika mesigt, lika ovilligt att skjuta och lika ineffektivt som man brukar vara. Jag vet inte hur statistiken såg ut, men vi hade bara haft en tre-fyra skott på mål varav två av dessa hade gått rakt in i mål. Det om något kallar jag effektivt. Matchen var dock inte över än.

Vi alla vet vad som hände med Manchester United när de slappnade av med 3-1 i ryggen. Everton gjorde både 3-2 och 3-3 på tilläggstid och plötsligt hade man tappat en säker seger. Och med tanke på vad som hänt Arsenal flera gånger förut var det långt ifrån säkert att det skulle bli tre poäng, trots 2-0.

De blå från Liverpool började pressa ner Arsenal lika långt ner i banan som man hade gjort i början av första. Man försökte utnyttja kanterna, mitten och höjden, men vad man än försökte med lyckades vårt försvar reda upp det och rensa bort bollen. Dock blev man väldigt rädd när Squillaci gjorde ett dumt misstag och fällde en till synes helt fri Saha. I mina ögon var det ett klart rött kort på Squillaci då fransmannen var siste försvararen medan Saha skulle blivit helt fri med målvakten om han inte blivit fälld. Vi hade tur, väldigt tur. Tacka Howard Webb för det. En domare som man för övrigt inte kan tacka ofta.

Frisparken blev det inget av, men Everton fortsatte ändå att pressa. Rodwell byttes in med förhoppningar om en reducering. Och när klockan tickade upp mot åttio minuter kom de bara närmre, närmre och närmre den där reduceringen. Men istället för en reducering klev en hjälte fram. Hans namn? Lukasz "Safehandski" Fabianski.

Jag vet inte vad som hänt med Fabianski och för att vara ärlig bryr jag mig heller inte. Det Fabianski gjorde idag var helt sjukt, helt enastående och helt underbart. Räddningarna han gjorde - som kom en efter en - var både viktiga och fantastiska. Och räddningen han gör på Beckfords skott är ta mig fan det sjukaste jag sett på länge. Världsklass, rakt igenom.

Fabianski räddade allt, exakt allting som kom i hans väg. Och trots att vi alla visste att han var kapabel till det var man ändå tvungen att nypa sig i armen för att se till att man inte drömde. Om polacken fortsätter så här, ja, då, då kan han bli stor, väldigt stor.

Men trots Fabianskis sanslösa räddningar skulle reduceringen komma två minuter innan ordinarie tid var slut. Hörna, miss, nick och mål. Det var ingenting varken Fabianski eller försvaret kunde göra någonting åt. I mina ögon skulle en frispark blivit dömd åt Arsenal (då vem-det-nu-var går in alldeles för hårt i den första nickduellen), men med tanke på Squillacis fällning av Saha kunde man ingenting annat göra än att knipa och hoppas att Arsenal skulle rida ut stormen.

Värt att påpeka är att försvaret spelade uselt den sista kvarten. Everton kom in på alla håll och kanter och om det inte skulle varit för Fabianskis storspel skulle de lika gärna kunna ha reducerat - och kvitterat. Sort it out Wenger, som någon skrek på Gunners Pub.

Sex svettiga minuter väntade och minnesbilderna från alla möjliga tilläggstidsförluster gjorde sig påminda. Jag kunde knappt titta. Om Everton hade gjort mål hade jag blivit fullständigt galen, men som tur var lyckades vårt kära gäng reda ut det hela och rensa allt som kom i deras väg. När Webb blåste i visselpipan drog man en lättnandes suck samtidigt som man höjde sin knytna näve mot skyn. Det var en fantastisk seger som betydde tre extremt viktiga poäng.

Nu blir det ett kort landslagsuppehåll innan Premier League återkommer med en match som kommer att ses av alla. The North London derby är ingenting man missar, oavsett vad man gör, var man bor eller vilket lag man håller på. Förra säsongen slutade det 3-0 efter den där fantastiska minuten precis innan halvtid. Den sekvensen gör vilken Gooner som helst glad, än idag.

Nu kan vi dock alla gå till sömns och drömma fina drömmar. Vi ligger tvåa i världens bästa liga, bara två poäng efter "det oslagbara Chelsea". Nästa vecka är det Sp*rs-kross som gäller. Då jävlar! Nu får ni dock ha det så bra! Jag kommer absolut komma med ett mysigt inlägg även imorgon. Vi hörs då, ha det!