Årets svek

Vaknandes upp på morgonen tittade jag ut mot London med ett leende över mina läppar. Solen hade nyss gått upp och jag tittade långsamt ut mot horisonten. Utsikten över London var fantastisk, en utsikt som inte går att beskriva med ord. Där satt jag och tittade ut mot staden i mitt hjärta iförd bara kalsonger. Vad jag inte visste var att den här underbara starten på dagen inte skulle betyda ett piss om bara sex timmar.

Tittandes på biljetten jag hade införskaffat mig växte mitt leende. Det här skulle bli underbart. Mitt första North London-derby. Min första gång jag kunde stå på Emirates och skrika ut alla sorters glåpord mot den fega Sp*rs-klacken.

Jag gick ut vid tiotiden, iförd min svarta rock, mörkblåa jeans och arsenalhalsduk. Från Liverpool Street till Holborn och från Holborn till Finsbury Park. Där mötte jag upp med ett par walesiska vänner vid The Twelve Pins. Efter några öl där gick vi vidare mot Arsenal Tavern och tog en öl även där.

Efter ett besök på The Arsenal Tavern klev vi uppåt mot Gunners Pub där det bjöds på sång, ramsor och en fantastisk atmosfär. En vacker kvinna och en medelålders man stod uppe på scen och sjöng Away Boyz-låtar om bl.a. Cesc Fabregas, Samir Nasri och Ashley Cole (en kraftig disslåt så klart). Känslan var fantastisk, atmosfären likaså. Ölen slank ner i magen som vatten och ramsorna ville inte ta slut. Just där, just då kändes det som om man var på en annan planet. När "Are We Human or Are We Arsenal" drog igång fick jag gåshud på riktigt. Det här var underbart, fantastiskt, briljant, superbt och allt som kommer där emellan. Problemet var att jag inte visste vad som väntade. Det gjorde inte mina arsenalkamrater heller. Det gjorde ingen av oss.

En halvtimma innan start började vi sakta stega mot Emirates sjungandes "We hate Tottenham", "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome to see the Pope" och "Red Army". Atmosfären var utan tvekan på topp, en av de bästa jag upplevt på bra länge. Just där, just då var allt som en dröm.

Väl inne på Emirates tog jag mitt säte, tittade ut mot den fantastiska planen och började sjunga allt som det bjöds på. Publiken som vanligtvis brukar vara något tyst på Emirates var på superhumör och tog i så det bara knakade. Ramsorna kom efter varandra, hela tiden.

Och så kom 1-0, Na Na Na Na Na Samir Nasri, Nasri, Saaamir Nasri. Klimax. Himlen. Och så kom 2-0. Chamakh, älsklingen. Klimax. Himlen. Eufori. Det här var det bästa jag upplevt på flera månader. Sp*rs-supportrarna såg ut som små kycklingar när vi skanderade "Who Are Ya" i kör. De hejjade på ett lag som spelade uselt och som dessutom inte hade haft ett enda skott på mål. Herregud, vad ägda.

Fifty years, never again ekade i korridorerna när jag gick gåendes i dem i halvtid. Oslagbar känsla. Obeskrivlig känsla. Fantastisk känsla. Det var det sista jag mindes från dagen. Rättare sagt, det var det sista jag ville minnas från dagen.

En hotdog och öl senare satt jag på mitt säte igen. Och det hade knappt ens börjat innan svordomarna började lösa av varandra. Bale gjorde 2-1. Men det var lugnt, Arsenal skulle aldrig släppa detta. Nasri, Fabregas och Arshavin var alla någorlunda nära att sätta 3-1, men istället skulle Sp*rs göra livet till ett helvete.

Tottenham fick en frispark precis utanför straffområdet. Farligt. Väldigt farligt. Tack och lov gick bollen rakt in i muren - trodde vi alla. Men domaren hade redan blåst och man såg klart och tydligt att han pekade mot straffpunkten. Helvetes jävla helvete.

Det var upp till vår supermålvakt att rädda dagen, vilket han tyvärr inte gjorde. Rafael van der Vaart gjorde det omöjliga och satte 2-2. Känslan man hade burit inne på hela dagen, atmosfären man hade upplevt och ramsorna man hade sjungit var som bortblåst. Kvar fanns ett stort svart hål. Helt tomt. Inga känslor, inga drömmar, ingen energi, ingenting.

Vissa supportrar manade sina kamrater att sjunga på och hjälpa Arsenal till en seger, men efter det man hade sett var man bara chockad, förbannad och ledsen. Trots att jag sjunger i nästan alla lägen kunde jag inte öppna munnen. Vad fan hade de gjort? Vad fan hade de ställt till med?

Man försökte återsamla alla krafter så gott man kunde och det blev något av ett "puh" när man såg 3-2 gå in. Jag var så glad, så jävla glad och jag skrek, kramade om alla i närheten och pekade finger åt deras lama bortaklack. Bara för att sekunden senare inse att det hela var en lögn, ett bortdömt mål.

Men dagen var inte över. Koscielny drog ner en Sp*rs-spelare, fick gult kort och en frispark emot sig. Den frisparken skulle visa sig göra den här dagen till en katastrof. När bollen gick in, 3-2, ville jag försvinna från allting. Jag hade hellre åkt ut Carling Cup på Shite Hart Lane och vunnit den här matchen än gjort det motsatta. Det här var horribelt. Ett helvete.

Jag brukar vara en av de många som klagar på alla supportrar som lämnar arenan tidigt och inte kan ta en förlust, men idag blev jag en av dem som jag faktiskt klagat på. Med bara tilläggstiden kvar kunde jag inte sitta kvar och låta mitt hjärta bli sågat itu. Det var så jävla smärtsamt. Så jävla smärtsamt.

Jag lämnade arenan så fort jag bara kunde. På vägen mot tuben var alla runt omkring mig förbannad, lika förbannade som jag. Någon sparkade itu en plywoodskiva, någon skrek att domaren skulle bli nerslagen och jag själv slog i allt som gick att slå längs vägen.

Sedan pep det till i mobilen. Jag tog upp min Nokia, öppnade sms:et och läste: "HAHAHAHAHAHAHAHAHA". Jag stannade upp. Sedan var jag millimeter irån att kasta mobilen i backen. Som tur var kunde jag behärska mig. Istället skrek jag till. Alla stod och kolla på mig som ett fån, men jag brydde mig inte.

När jag väl kom hem smålog vakten vid porten åt mig. Jag mumlade för mig själv och sa fucking unbeliavable. Han svarade med ett "that's how it is with Arsenal...". Istället för Arsenal skulle det bli hans United som gick upp förbi Arsenal.

Att Chelsea förlorade och fortfarande "bara" är två poäng före oss känns bara som ett helvete just nu. För att vara ärlig skulle det nästan känts bättre om de vann. Jag vet att jag inte tänker nyktert just nu och att jag antagligen lär tänka annorlunda imorgon, men vi kunde vart fucking top of the league just nu. Om Arsenal bara sett till att hålla en jävla 2-0-ledning.

Jag är trött, irriterad och förbannad. Det här laget ska ha en stor jävla utskällning och ingenting annat. Det ska inte bli någon ledig dag imorgon och det ska inte bli något jävla festande heller. Tre hemmaförluster är inte acceptabelt, inte på något jävla sätt.

Det är dags för vissa spelare att ställa sig i skamvrån samtidigt som Wenger ser till att för en gångs skull vara hård och peta vissa spelare. Det är slutlekt nu. Inget mer filosofisnack, inga mer glada miner och inget jävla snack om att det här inte kommer att hända igen. Det är över nu, det är done. En till förlust på Emirates och jag lovar er att Wenger för första gången på flera år hänger löst - på allvar.

Att vi fortfarande är trea och bara två poäng efter United och Chelsea är ingenting som gör det här läget bättre eller mildare. Snarare värre.

Det här laget håller på att slita oss alla i bitar och jag kan lova er att det är smärtsamt, riktigt smärtsamt. Frågan är hur länge vi orkar sitta här och se på ett lag som ständigt misslyckas med någonting de bör lyckas med vecka in och vecka ut. Min kärlek för Arsenal är större än någonting annat, oavsett vad som händer, men det är dags att lagledningen ställer sig ett par riktigt nödvändiga frågor. För jag är nog inte den enda som är trött på alla misslyckanden. Någonting måste göras åt det - nu.

Vi hade chansen idag, vi tog den, men vi släppte den, trots att vi höll fast i den.