Skärpning. Allvar. Blicka framåt.

God eftermiddag. Ännu en ny vecka har börjat och det är inte med särskilt stor glädje jag promenerar ut idag. Förlusten mot ärkerivalen sitter fortfarande och gnor i mitt huvud och någonting säger mig att den inte kommer gå bort ett bra tag. Precis som någon påpekade i kommentarspåret kommer jag inte förlåta den här förlusten, till och med om vi skulle vinna trippeln, hur troligt det nu är.

Jag brukar normalt sett inte läsa andra Arsenal-bloggar i annat syfte än att snappa upp något rykte, nyhet eller åsikt då och då, men idag passade jag på att kika in Arseblog för första gången på flera veckor. Det var ganska trevlig läsning eftersom vi hade extremt liknande synpunkter. Det verkade nästan som om vi översatt varandras inlägg. Han skrev en hel del om vår mentalitet, precis som jag gjorde igår. För att vara ärlig är det just den biten som är vår största svaghet.

Arsenal-spelarna har efter förlusten varit väldigt tysta både på internet och ute i media. Det är knappt någon som gått ut och sagt någonting förutom Nasri (vars citat inte berör matchen) och Chamakh. Ni kommer få läsa vad de sagt lite senare. Just nu skall ni dock få höra vad Wenger ansåg om förlusten:

It’s a strange coincidence of facts that happened and is very difficult to explain, even when you’ve been in the job as long as I have. But to completely lose the focus as much as we did and especially the second goal and third goal are very difficult to understand. We wanted to keep the urgency and our defensive tightness alive. But it’s not the first time this has happened and it’s one of our weaknesses.

Many times we have come out and dropped a little bit the urgency when we are ahead. We switch off at the back, we’re not there. With five minutes to go you make sure you win your headers when you play at the back and we were unfortunately caught.

I believe some players could not maintain the pace of the game because they played Sunday, Wednesday, Saturday and it’s too much. They have the mentality, they want to win. But they play 90 minutes for their national team on Wednesday night; that doesn’t work. Look at the teams around us in friendly games, they come back at us in the second-half and they think they can get away with it but they can’t. It’s ­impossible.

Vad jag fått höra från ett par källor skall Wenger ha varit ursinnig efter matchen och gett spelarna en rejäl utskällning. Jag tänker inte säga att det är 100 % sanning eftersom det just nu bara är ett rykte, men det är åtminstone det jag fått höra. Och för att vara ärlig skulle jag inte vara det minsta förvånad om det var sant. Med tanke på hur arg han såg ut att vara tre minuter innan slutet kan han mycket väl ha gått bärsärk i omklädningsrummet. Han har ju trots allt aldrig förlorat en ligamatch på hemmaplan mot ärkerivalen. Fram till maj månad i år hade han inte förlorat någon ligamatch alls mot Tottenham. Nu är bägge sviterna förstörda.

Vad jag stör mig på är dock dessa förbannade bortförklaringar. Den här gången drar han till med att spelarna var för trötta efter landslagsuppehållet. Och Untold Arsenal som jag vanligtvis respekterar fullt ut kör på samma bortförklaring. Jag kan absolut acceptera det faktum att FIFA är dumma i huvet som placerar en helt onödig landskamp mitt i en vecka, mitt i en säsong. Vad jag däremot inte kan acceptera är att folk faktiskt använder det som bortförklaring.

Nasri var en av många som spelade landslagsfotboll mitt i veckan. Foto: Bildbyrån.

Spelarna må ha varit trötta. Spelarna må ha varit lite oförberedda. Spelarna må ha varit lite segstartade. Men det är trots allt professionella fotbollspelare vi pratar om. Majoriteten av dessa vet vad landslagsuppehåll innebär (resor, matcher, träningar m.m.) och de förstår även att man måste vara fullt fokuserad när man återvänder till klubben. Några av världens bästa fotbollspelare skall helt enkelt klara av att förstå allvaret i ett derby, förstå att man inte vunnit bara för att man leder med 2-0 i paus och förstå att man måste kämpa tills domaren blåser i visselpipan - hur trött man än är.

Som professionell fotbollspelare är det just det man får sin lön för. Man får lön för att spela fotboll, så bra som möjligt. Och med proffslivet så kommer det tuffa utmaningar. Men precis som med vilket annat yrke som helst gäller det att ta sig an utmaningen och klara av den. Det är deras jobb att kunna åka till ett annat land, spela en match (och inte se till att ta ut sig fullständigt), komma tillbaka och sedan ställa om sin klocka och fokusera på nästa match. Om en fotbollspelare återvänder från ett landslagsuppehåll med tanken att han inte kommer orka ge sitt allt i nästa match skall han helt enkelt stå över, eller åtminstone börja på bänken.

Och visst, vi hade fler spelare som fick mer speltid (under landslagsuppehållet), men även Tottenham hade spelare borta. Kaboul spelade inte, men var tvungen att fokusera sina krafter på en landslagssamling. van der Vaart spelade nittio minuter och gjorde ändå bra ifrån sig i andra halvlek. Samma sak gäller Modric. Och vårt försvar är väl ändå den lagdel som agerade sämst? Om vi analyserar den biten ser vi att Sagna var den ende som faktiskt spelade något i veckan. Koscielny, Squillaci och Clichy (trots att han medverkade under landslagssamlingen) var alltså fullt friska, redo och taggade.

Vad som även bör påpekas är att England - Frankrike spelades i just London. Alla våra franska och engelska spelare behövde alltså inte ens resa från och till England.

Nej, vi förlorade den här matchen på grund av att vi tappade fokus, att vi slappnade av och att vi helt enkelt inte gav allt i andra halvlek. Förlusterna mot Newcastle och West Bromwich var tuffa att ta, men där förstod man åtminstone att hela laget faktiskt gjorde en plattmatch. Det man inte förstår med lördagens förlust är den att vi faktiskt hade 2-0, att vi faktiskt hade allt spel, att vi hade motståndet exakt där vi ville ha dem. Ändå lyckades vi fucka upp chansen att gå upp i serieledning när vi tappade fucking 2-0. Hur är det ens möjligt på Emirates?

Hemmaborgen har blivit en mardrömsarena? Foto: Bildbyrån.

Som ni alla uppmärksammade skakade inte Nasri hand med Gallas inför matchen. Nu har Gallas gått ut i media och sagt följande:

I think that he's still young, you have to understand him. It's a shame that he reacted this way. Let's just say it's a shame for him. But when you are a professional player you should expect this kind of reception. I actually found that the fans were kind to me, considering I played four years there.

Younes Kaboul - som avgjorde matchen - säger även att Arsenal-fansen på plats (vilket inkluderar mig) behandlade Gallas respektlöst. För att vara ärlig behöver jag nog inte ens kommentera detta. Inte en spelare som Redknapp tänker göra till en permanent kapten i Tottenham. Ja, ni hörde rätt, Redknapp har funderingar på att göra Gallas till kapten på heltid. Herregud.

Tacka vet jag Nasri som faktiskt förstår att lojalitet är någonting som går hand i hand med respekt :

There are always ups and downs in life but I have a lot of respect for the way a player stays loyal to his club. I cannot see myself going and joining the sworn enemy. There are loads of other clubs, other clubs in London. But going to Tottenham? No I cannot see it at all.

Visst, man kan förstå att fotboll är ett yrke och att vissa spelare ser det som ett yrke snarare än en passion, men om man spelar hos ett lag i 3+ år och sedan väljer att lämna till ärkerivalen - trots att man blivit bjuden en kontraktsförlängning - är det någonting som är fel på människan. Tyvärr kan jag inte riktigt kritisera Gallas för övergången heller, detta eftersom det blivit allt vanligare i den moderna fotbollsvärlden att spelare faktiskt går till rivaler. Det gäller även Arsenal där spelare både kommit och gått från och till rivaler/ärkerivaler. För supportrarna är det dock alltid lika bittert. Speciellt när det handlar om spelare som på ett eller annat sätt skadat klubben (som Gallas trots allt gjort).

***

Nu gäller det dock att släppa den bittra derbyförlusten och blicka framåt. Det gäller att ta varenda match på största allvar och skärpa till sig rejält. Om någonting liknande händer igen kan ni räkna med att saker och ting kommer hetta upp ännu mer. Det antar jag dock att både ledare och spelare nu känner till.

Vi spelar nästa match redan imorgon då vi åker ner till Portugal och skall tas emot av SC Braga. Ett lag som vi besegrade med 6-0 hemma på Emirates. I Portugal blir det dock lite tuffare, trots att SC Braga inte riktigt imponerat - varken borta eller hemma.

Arsenal.com har lite bilder från den senaste träningen och Chamakh påpekar också att det gäller att glömma förlusten och blicka framåt så fort som möjligt. Personligen hoppas jag dock att man just inte glömmer förlusten. Den förlusten skall alltid finnas i spelarnas sinnen. Så nästa gång vi leder med 2-0 kanske spelarna förstår att de tre poängen inte är bärgade förrän domaren blåser av matchen.

***

Jag förstår även de supportrar som försöker vara positiva, men för att vara ärlig förstår jag inte hur de lyckas vara det. Efter matchen hörde jag flera supportrar som sade att "Arsenal kommer igen", "det kommer gå bättre", "vi ligger bara två poäng efter, det är lugnt". För att vara ännu ärligare blir jag nästan smått arg av det, åtminstone just nu. Arsenal kan mycket väl komma igen och det kan mycket väl gå bättre, men faktum är att vi just nu kunnat lett ligan med sju poäng, eller åtminstone fyra. Istället har vi fuckat upp alla de massvis med chanser vi fått av Fru Fortuna och bara låtit bli att ta dem.

Trots detta tänker även jag avsluta detta inlägg med lite positiva tankar. Trots våra misslyckanden så kan vi åtminstone luta oss tillbaka åt andras lag misslyckanden. Alla topplag har stora problem just nu och Chelsea och Manchester United skulle varit ljusår före oss om det inte vore för att de har minst lika stora problem som vi har. Samtidigt skulle Manchester City och Tottenham antagligen ligga före oss om det inte vore så att även de har sina problem.

Faktum är trots allt att vi bara ligger två poäng efter toppen, vilket är ingenting. Det går inte en dag utan att jag kan tänka mig den position vi kunnat vara i, men just nu måste vi acceptera det faktum att vi ligger trea och endast är två poäng bakom serieledarna.

Sedan kan vi alltid trösta oss med att Premier League är jämnare än någonsin (jämfört med någonting vissa kallar för La Liga). Varenda lag i ligan kan verkligen slå vilket annat lag som helst, till och med Blackpool. Ligan har nog aldrig någonsin varit så här jämn sedan den startade 1992 och alla topplag (vilket inkluderar Arsenal) kommer fortsätta tappa poäng på löpande band. Det gäller bara att se till att tappa minst.

Arsenal är dessutom mästare på att göra comebacker - även efter de tyngsta nederlagen. We've bounced back a lot of times before and we will do it again. Arsenal är dessutom det enda laget i Premier Leagues historia som vunnit ligan trots tre förluster på hemmaplan (2001/2002), om det kan få er att må bättre.

Säsongen 2001/2002 lyckades vi förlora hela tre gånger på Highbury. Ändå slutade det så här (se ovan). Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst har vi fått världens största väckarklocka. Om den här väckarklockan inte går igång igen (läs: om vi tappar ännu en lika självklar seger) kommer den att explodera, vilket alla bör förstå vid det här laget. Det spelar ingen roll om det händer imorgon eller om fem månader. Folk kommer alltid komma ihåg lördagens förlust, oavsett om vi vill det eller ej.

Sist men absolut inte minst kan vi avsluta med Keowns korta men konkreta analys av förlusten:

For the winner, Arsenal’s defence dropped back too far and too quickly. They should not have allowed the opposition in the box and you can see the Gunners lack leaders at the back. This Arsenal team can go close to winning the league but it seems the group suffers from complacency — it is like a disease. They get to a certain level, everyone says nice things and then they let it slip. But I think they will bounce back.

Detta var dock allt för idag. Nu blickar vi framåt! Hejdå.