Glad och förbannad!

FY F-N VAD SKÖNT! Den segern satt långt inne, väldigt långt inne. Arsenal hade både 1-0 och 2-0, men lyckades slarva bort det till 2-1. Arsenal hade 3-1, men lyckades slarva bort det till 3-2. Arsenal hade 3-2 och lyckades så när slarva bort det till 3-3, men som tur var lyckades vi för första gången sedan Jesus föddes hålla undan vår ledning och vinna en match. Det var åtminstone så det kändes.

Slutresultatet skrevs till 4-2 efter att Wilshere avgjort mötet i sista minuten. Han kysste klubbmärket samtidigt som flera supportrar från bortaklacken beslutade sig för att ansluta sig till Arsenal-spelarnas TV-puck hög på klassiskt AIK-maner.

Det var skönt, så jävla skönt. Efter en miserabel förlust mot ärkerivalerna, två tidigare hemmaförluster mot Newcastle och West Bromwich samt två floppförluster i Champions League var det här exakt vad vi behövde. Men låt oss ta det hela från början igen.

The Gunners klev in på Villa Park med sikte på att utöka sin bortastreak till fyra raka segrar. Inte sedan Invincibles-året 2004 hade vi haft en så lång bortastreak, men fotbollsgudarna bestämde sig att det nu var dags att utmana ödet - och besegra det.

Efter två pinsamt smärtsamma förluster visade Arsenal en helt annan inställning, ett helt annat fokus och en helt annan vilja än man någonsin tidigare visat. Det brann i ögonen hos samtliga och varenda en offrade sig för lagets skull. Anfall efter anfall skapades och Aston Villa såg ut att vara ett amatörlag från korpen. Villa pressades så långt tillbaka i banan att man verkligen undrade vad f-n som hade hänt med vårt kära Arsenal. Det här var utan tvekan den bästa starten vi haft på en match på hela säsongen.

Men trots den fantastiska starten (trodde knappt mina ögon) lyckades vi inte få till en enda farlig målchans. Friedel i Aston Villa-målet var bara tvungen att göra en enda räddning. Alla andra skott täcktes antingen av Villa-försvarare eller sköts långt utanför målet.

Aston Villa hade verkligen ingenting framåt och inte ens den forne Arsenal-legenden Robert Pires kunde göra någonting för att lyfta Birmingham-laget. Trots detta fick Ashley Young matchens bästa läge efter en halvtimme då ett inlägg från högerkanten smet förbi alla våra försvarare i boxen, rakt till en friståendes Young vid bortre stolpen. Aston Villa-mittfältaren (kan även spela som anfallare) fick dock inte till avslutet på volley och bollen flög långt över mål.

Arsenal var dock det dominerande laget i hela halvleken och med den press vi hade framåt fanns det ingen chans i världen att matchen skulle sluta mållöst. Sex minuter före paus skulle äntligen det förlösande ledningsmålet komma. Andrey Arshavin (superb match!) kom löpandes längs vänsterkanten och accelerade ända fram till straffområdet. Där drog han bollen två snäpp åt höger och avlossade sin högerkanon. Bollen smet förbi Villa-försvararna och trots att Friedel fick fingrarna på bollen smet den in i hans vänstra hörn. 1-0 till Arsenal och Arshavins måltorka äntligen bruten!

Direkt efter målet skulle dock ännu en fantastisk målchans infinna sig. Nasri kom helt fri mot Friedel, rundade honom och sköt .... utanför! Kommentatorerna skrek att den var inne för att sekunden senare inse att bollen faktiskt studsade på utsidan av nätet. Om bollen faktiskt gått in skulle det varit en direkt kopia på förra säsongens North London-derby där Fabregas gjorde 2-0 direkt efter Robin van Persies ledningsmål.

Nasri skulle dock få göra sitt mål. Bara minuten innan halvtid fick The Gunners en hörna med sig. Arshavin såg från första början ut att ha missat sin hörna helt, men bollen letade sig ut till Nasri som drog till direkt på volley! Bollen studsade visserligen i marken och fick en liten böjning, men trots detta gick den in i mål. Ett fantastiskt fotbollsmål! 2-0!

I pausvilan började samma känsla infinna sig som i pausvilan mot Sp*rs. 2-0, det här skulle inte kunna gå att tappa. Inte med det spel laget visat upp i första halvleken. Men med tanke på det som hade hänt på sistone kunde man inte gå säker. Ett tidigt mål för Villa skulle innebära att vi skulle vara tillbaka i skiten.

Sagt som gjort blev det även ett tidigt mål för Aston Villa. Arsenal gjorde sitt klassiska misstag att komma ut med ett leende på läpparna, ha tappat fokus och trott att det här skulle bli en enkel seger. Det skulle dock bli allting annat än enkelt. Efter en fin hörna snappade Clark upp bollen precis vid straffområdet där han drog till med en volley och satte den nästan rakt i krysset.

Det pågick en hetsk diskussion om Carew påverkade spelet eller inte (från en offside-position), men målet godkändes ändå. Carew hade fått sig en smäll och böjde sig ner precis framför Fabianski som fick se Clarks avslut alldeles för sent. Vare sig Carew påverkade spelet i en offside-position eller ej kan diskuteras länge, men faktum var att resultatet var 2-1.

Arsenal insåg som tur var allvaret och tog tillbaka taktpinnen nästan direkt. Rosicky snappade upp en boll på Villas planhalva och smekte fram en perfekt bredsida mot Chamakh som kom löpandes i djupled. Allt marockanen behövde var en liten tå på bollen för att peta in den och sätta 3-1 till Arsenal. Otroligt skönt!

Med två mål upp och nästan en halvtimma kvar kändes det ännu en gång säkert. Men den där känslan har man som Arsenal-supporter lärt sig att undvika. Om man hejjar på Arsenal är ingen ledning säker. Och precis som vanligt skulle det bli värre, mycket värre.

Aston Villa började ta över allt mer och mer och i den sjuttionde minuten skulle reduceringsmålet komma. Richard Dunne nådde högst upp på ett inlägg. Dunne skarvade vidare bollen till Villa-målskytten Clarke som enkelt (nåja...) kunde skarva vidare bollen in i mål. Ribba in. 3-2.

Med hela tjugo minuter kvar började nerverna sättas i spel. Det märkte inte minst jag som nästan var tvungen att gå och spy efter att ha gjort misstaget att äta samtidigt som Arsenal spelade match. Som tur var lyckades jag undvika ett sådant öde.

The Gunners verkade dock ha lärt sig sin läxa och insåg ännu en gång allvaret med att bara leda med ett mål. Fokus var återställt. Ögonen brann lika ihärdigt som i början av matchen och allt fler spelare började offra sig för laget. En som utmärkte sig speciellt mycket var Chamakh som aldrig slutade kämpa. Han sprang, slet och kämpade för kung och fosterland längst upp i anfallet. När det hade gått nittio minuter tog han ändå idiotlöpningar för att pressa Friedel och Villa-försvararna. Otroligt stort.

Som tur var lyckades aldrig Aston Villa komma tillbaka för tredje gången i rad. Istället red Arsenal ut stormen och fick dessutom ett mål på köpet. Med bara en minut kvar satte Arsenal igång en kontring som slutade med att Denilson lossade ett skott i straffområdet. Skottet gick dock på en täckande Villa-försvarare och letade sig istället fram till Chamakh. M a r o c k a n e n chippade sedan bollen retfullt enkelt över både målvakt och försvar fram till en helt fri Wilshere som bara behövde sätta pannan mot bollen.

Wilshere firade med att kyssa klubbmärket, glida ner på knä, bli överfallen av sina lagkamrater och få både en och två supportrar över sig. 4-2! Vinst! Tre poäng! Ännu en bortaseger!

***

Naturligtvis var jag fullständigt urlycklig efter slutsignalen, men jag kunde ändå inte låta bli att bli smått ursinnig efter att ha lugnat ner mig. Arsenal har ligans bästa bortafacit som skapats av en helt annan mentalitet, styrka och vilja än man har haft på hemmaplan. Visst är det att gå lite till överdrift att säga att bortaplan är vår nya hemmaplan, men de senaste månaderna har det verkligen sett ut så.

Vad som även gör mig förbannad är att det är först efter två raka förluster som spelarna visar upp en brinnande kämparvilja. Det är först nu man visar upp att man bryr sig, att man verkligen vill vinna och att man minst sagt inte ska låta motståndarlaget komma ikapp. Första halvleken var helt enkel briljant och frågan är varför man aldrig startat andra matcher på samma vis? Krävs det verkligen någon/några förluster för att laget ska behöva spela så som de gjorde idag? Vissa är förvånade över hur bra vi spelade i första (bortsett från avsluten), men om sanningen ska fram skall vi inte behöva vara förvånade. Det är så bra Arsenal skall spela, vecka in och vecka ut.

Och trots att vi ledde med både 2-0 och 3-1 lät vi Aston Villa få ett reduceringsmål. Laget tappade ännu en gång fokus, trodde att matchen var avklarad och att tre poäng var säkrade. Fotboll ska naturligtvis vara roligt att spela, men när Nasri kom ut till andra halvlek med ett stort leende på läpparna och med ett uttryck som sade "det här kommer bli en utklassning" började jag ana oroligheter.

Vad hade t.ex. hänt om Nasri aldrig fått den där fantastiska träffen i slutet av första halvleken? Då hade det stått 1-1 i början av andra. Vad hade hänt om Chamakh aldrig fått den där tån på bollen? Då hade Villa haft all chans i världen att komma ikapp och kvittera. Nu vet jag att det är enkelt att säga "vad hade hänt och vad hade hänt", men sanningen är att det med lite mer oflyt, lite mindre fokus och lite mer nonchalans hade kunnat gå käpprakt åt helvete, igen.

Jag är hur glad som helst för segern, men defensiven (individuella misstag och allmänt skakigt spel) skall ännu en gång sättas under all sorts kritik. Vermaelen saknas som få och allt tyder på att vi måste gå in i januarifönstret och köpa en mittback á la Adams, oavsett hur bra eller dåligt det går i december. För det finns ingen chans i världen att vi har möjlighet att vinna ligan med den defensiven vi har just nu.

Vad som även bör påpekas är att det är ett lagarbete. När indivduella misstag görs av enskilda spelare skall andra spelare finnas där för att täcka upp för andras misstag. När motståndarlaget kontrar skall alla spelare ta jobbet hem, oavsett var man befinner sig på plan. När motståndarlaget har en hörna/frispark ska alla spelare ta lika stort ansvar. Oftast är det inte bara defensiven (mittbackarna/ytterbackarna) som är skyldiga för alla insläppta mål, utan hela laget kan ibland stå till svars för ett insläppt mål. Eller mittfältarna. Eller anfallarna.

I slutändan är fotboll ett lagspel. Försvaret må ha större ansvar för att försvarsspelet skall fungera än andra lagdelar, men de andra lagdelarna måste ändå hjälpa till i försvaret för att laget skall gå vinnande ur striden. Det kallas understöd. Så enkelt är det.

***

Hur som helst är segern och de tre poängen viktigast idag. Berbatov må ha gjort fem mål och United må ha utklassat Blackburn, men för Arsenals del var segern viktigast. Nu gäller det att fortsätta på det vinnande spåret. Då kanske vi kan ta ur oss den hemska svackan.
______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (6/10) - Gjorde väldigt få ingripanden och var chanslös vid målen. Råder ingen tvekan om att han tagit Clarkes reduceringsmål om Carew inte stått i vägen.

• Sagna (7/10) - Gör sin bästa säsong sedan 07/08 och har varit fullständigt lysande på sin högerkant. Idag var inget undantag (trots en liten miss i andra halvlek).

• Squillaci (6,5/10) - Har aldrig gjort en urusel match, men har aldrig heller varit fullständigt lysande. Har hållt en jämn nivå ända sedan han togs hit och kanske är det bäst så. Idag gjorde han helt okej ifrån sig.

• Koscielny (6/10) - Koscielny är i mina ögon fortsatt skakig i försvaret. Efter en mycket bra (eller åtminstone helt godkänd) säsongsinledning verkar det som om hans form tagit sig en törn åt det andra hållet. Är trots svackan godkänd idag.

• Clichy (6/10) - Gör ett vitalt misstag vid 2-1 och var lite si sådär idag. Klarar sig dock undan med godkänt.

• Wilshere (6/10) - Ganska osynlig i dagens match. Gjorde inte mycket väsen av sig i varken första eller andra halvlek. Fanns dock där när han behövdes som mest.

• Song (6,5/10) - En bra genomförd match av Song. Inga gula kort. Inga röda heller. Kanske på väg att återfå sin storform?

• Rosicky (7/10 - utbytt i matchminut '90) - Dagen till ära var han kapten. Den tjeckiske landslagsmannen gjorde även mycket bra ifrån sig. Ständig pådrivare i anfallet och en av de med störst kampvilja. Bra match!

• Nasri (7,5/10 - utbytt i matchminut '84) - Fortsatt glödhet. Målet han gör idag är ett världsklassmål och i övrigt är han ytterst bra. Nye Zidane? Nye Pires? Nye Brady? Välj själva.

• Chamakh (9/10) - Nio?!?!, tänker nog ni. Låt mig förklara. Han gjorde ett extremt viktigt mål. Han löpte ständigt i djupled. Han gjorde sig ständigt spelbar. Han öppnade upp yta för sina lagkamrater. Han tacklade. Han sprang. Han slet. Han kämpade. Efter nittio minuter var han tröttare än tröttast, men valde ändå att ta idiotlöpningar för att stressa både Friedel och Villa-försvarare. En osannolik fighting-spirit. Otroligt bra idag.

• Arshavin (8/10 - utbytt i matchminut '85) - Det enda ryssen behövde var alltså en match vila. Sedan såg han ut som den Arshavin som dominerade i EM för två år sedan. Gjorde sin bästa match på år och dar. Ständigt löpvillig, ständigt med i anfallsväg och ständigt farlig framåt. Löpningen, det lilla draget och avslutet som resulterade i 1-0 var fullständigt briljant.

• Gibbs (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '84) - Piggt inhopp i en offensivt intressant roll.

• Denilson (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '85) - Okej inhopp.

• Djourou (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '90).

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Arshavin - Rapp, snabb, kvick, farlig. Bra passningar. Bra skott. Bra mål. Bra match. Môcke bra!
• Nasri - Fortsatt glödhet. Alla toppklubbar som inte valde att värva honom för två år sedan ångrar sig nog idag.
• Chamakh - Spelade som om hans liv hängde på resultatet. Krigade och slet fullkomligt fenomalt.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare (spelare som behöver putsa sina kanoner):

• Clichy - Visst har han fått lite för mycket oförtjänt kritik på sistone, men det är inte första gången han tagit ett felbeslut som kostat oss ett baklängesmål den här säsongen.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort vår fantastiska bortaklack! Sjöng, dansade och gjorde ljud non-stop. När Wilshere gjorde det absolut avgörande 4-2-målet var de så pass lyckliga att de kastade sig in på plan och firade tillsammans med spelarna. Vilken passion!
______________________________________________________________________________

Mina sista tankar: