Uppladdningen har börjat

Med blickarna riktade framåt inväntar vi helgen som kommer att avverkas i ett slags vakuum. Vår match står inte på schemat förrän på måndag kväll och då vet vi redan förutsättningarna kring våra konkurrenters förehavanden under lördag och söndag. Man kan säga att vi inte ska behöva snegla neråt, men nog vore det fint om Spurs och Chelsea kryssade samtidigt som Man C inte vinner.

Men å andra sidan är det ju upp till oss om vi har en möjlighet att vinna ligan eller inte. Vi har det i egna händer så klart. Med tanke på att vi hittills förlorat 4 matcher så känns det dock som om vi kommer att behöva hjälp. Det finns inte utrymme till att på resterande 22 matcher förlora ytterligare 4 om vi ska vinna ligan.

Ingenting är naturligtvis avgjort om vi förlorar eller vinner på måndag. Tyvärr är vårt dåliga facit den senaste tiden mot Man U och Chelsea ett hot mot vår tro att kunna vinna mot dem. Sådant sätter nämligen spår. De flesta av de spelare som spelar på måndag kommer att minnas hur utskåpade vi blev i Champions League av Man U, hur vi trots ett fint spelövertag lyckades förlora mot Chelsea, att det är vår naivitet som stjälper oss. Dessvärre ser jag inga tecken på att detta naiva försvarsspel har förbättrats och jag är väldigt orolig över att vi återigen kommer att få en lektion i effektv kontringsfotboll och väl använda fasta situationer.

Men hopp är det drömmar är byggda av och Nasri, Chamakh och Arsjavin har förmågan att ge oss hopp, att avgöra matcher och att få det omöjliga att se lätt ut.

Idag eller igår kom beskedet att Fabregas är 50-50 till att spela matchen, han själv säger at han inte vill riskera något, men jag inbillar mig att detta är en mörkning grande. Såvida inte kaptenen har ett benbrott Ramseystyle så spelar han. Det kan gå illa, men det kan också gå galant. Det är skönt att jag inte ska ta det beslutet.