AAAAAAAAARSENAL

J u l a f t o n. När ni var små. Typ. Åtta år. Dagen innan hade ni gått till sängs med förhoppningar om att få exakt den där julklappen som ni skrivit högst upp på julklappslistan. Den där julklappslistan som ni sedan snällt skickade iväg till Tomten.

Dagen efter vaknade du till att det snöade som aldrig förr utomhus. Mamma hade gjort i ordning pepparkakor, bullar och gröt till morgonen. Innan du begav dig ut i snön åt du lite av den goda gröten, de fantastiska bullarna och de smakfulla pepparkakorna. Sedan gick du ut för att leka i snön. När du kom hem tog du av dig alla dina kläder och började ivrigt vänta på kvällen.

Familjen var samlad, klapparna var under julgranen och julmaten redan i magen. Klapparna öppnades upp en efter en tills det sista stora paketet var det enda som fanns kvar under den tjocka, långa och mysiga granen. Din mamma eller pappa läste duktigt upp julklapsrimmet och lät dig sedan hoppa på julklappen som Hulken himself.

Med all ivrighet, all entusiasm och alla förhoppningar slutna i ett enda stort känslopaket som gjorde uppror i magen revs pappret sönder så snabbt det bara kundes. När presentpappret var borta och du vände kartongen - som precis som alltid var bak och fram  - brast allting.

Allt sinne för realism försvann. Du var Gud. Du kunde göra allting. Du var Superman. Du kunde flyga. Du kunde göra vad fan du ville. Ja, ni vet den känslan. Den känslan. Den känslan hittade sig tillbaka till mig, till många av er, ja, i stort sett till alla när Theo Walcott sprang sig fri och pangade in 3-0.

Kameran skakade som om det vore ett derby i Sydamerika. Publiken firade som om Arsenal just vunnit en titel. Walcott visste inte var han skulle ta vägen. 3-0. Förnedring. Kaoz. Klippa Chelseas tong.

En stor del av mig ångrade sig rejält att man inte tog sig till matchen trots allt. Förkylningen kunde enkelt ha tagit det där, men kanske var jag lite för rädd för att missa bortamatcherna, kanske var jag lite för rädd för Drogba, kanske var jag lite för pessimistisk. Men oavsett var vi var. Oavsett var vi stod. Oavsett var vi satt. Oavsett hur vi mådde. Oavsett var, hur och när tror jag vi alla skrek lika högt när Song, Fabregas och därefter Walcott gjorde 1, 2 respektive 3-0.

Song sätter ettan! Foto: Bildbyrån.

Så många gånger vi åkt mot spö mot Chelsea. Så många gånger vi blivit förnedrade. Så många gånger vi känt oss nere. Så många gånger vi tappat poäng. Inte nu, inte idag. Nu var det var vår tur. Nu fick de smaka på sin egen medicin. Det här var vår kväll från start till slut.

Hela matchen gick egentligen vår väg. Vi öppnade starkt, hade mest bollinnehav, vann kamperna på mittfältet och hade målchanserna. Bortsett från ett skott av Drogba kom Chelsea inte med någonting alls. Vi som så många gånger tidigare misslyckats med att stänga ner dem, att försvara oss, att inte bli frånsprungna i kontringar lyckades idag göra exakt allting rätt.

Spelarna kämpade som om det stod mellan liv och död. Intensiteten var extrem. Viljan var stor. Kvalitén fanns där. Energin tog aldrig slut. Vi hade 11 duracell-kaniner på plan som aldrig gav upp. Samtidigt som man frågade sig själv varför Arsenal inte startade varenda match så här kunde man förstå att det här var en match vi inte ville, förlåt, inte skulle förlora.

Men visst, orosmomenten fanns där. Det stod 0-0 bra länge och blotta tanken på att det kunde vara över via en simpel Chelsea-kontring gjorde att man inte kunde slappna av en enda sekund. Men ledningsmålet skulle Chelsea aldrig vara i närheten av. De blev utspelade på varenda lilla planhalva. Och när Song äntligen satte 1-0 brast det för mig, för er, ja, för alla.

Andra halvlek skulle sedan bli något likt en orgasm. 1-0 kändes bra, men skakigt. Men när Fabregas satte 2-0 lyfte taket på Emirates. Och när 3-0 kom bara två minuter senare kände vi oss alla som den där åttaåringen som nyss fått den där julklappen man hade väntat på i flera månader. Total eufori. Total glädje. Total Arsenal.

Kramkalas! Foto: Bildbyrån.

3-1 satte lite skräcktankar i spel, men Chelsea kom aldrig närmre än så. Visst skulle vi haft 4-1 (Diaby, Nasri och Rosicky skulle alla ha satt sina lägen), men det gör inte så mycket en afton som denna. Alla som såg matchen såg ett glödhett Arsenal som fullkomligt spelade ut Chelsea efter noter. Total förnedring. Och ja, jag gillar att använda det ordet.

Fy fan, vad underbart.

Fy fan, vad underbart.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Fabianski (7/10) - Kunde inte göra någonting åt målet han släppte in. I övrigt väldigt stabil. Det märks att han är vår förstemålvakt. Stort pondus, bra kommunikation och dominant i luften(!).

• Sagna (7,5/10) - Sagna fortsätter sin superba säsong. Utan tvekan en av Premier Leagues bästa högerbackar. Att kalla Sagna stabil är ett skämt. Han är en levande mur.

• Djourou (8/10)  - Djourou har gjort det bra de gånger han spelat den här säsongen, men han har inte fått förtroende framför Squillaci/Koscielny. Om Squillaci var skadad eller om det var en petning det handlade om har undertecknad ingen aning om. Men vad det än var gjorde Djourou en fantastisk match. Stabil, positionssäker, tacklingsvillig och ... fantastisk. Lite småmissar då och då, men överlag en klar åtta.

• Koscielny (7,5/10)  - Koscielny gjorde i mina ögon en mycket bättre match än väntat. Fick bilda backpar med Djourou och gjorde det över förväntan. Mycket bra match!

• Clichy (6,5/10) - Var både on och off idag. Samtidigt som han slarvade en hel del i defensiven täckte han upp det med bra anfallsspel.

• Wilshere (7/10) - Visade stor vilja och vann många närkamper. Vann den viktiga duellen på mittfältet tillsammans med Fabregas och Song.

• Song (8/10) - Medan nästan allt gick fel för Song på Old Trafford måste man nästan säga det motsatta ikväll. För om sanningen skall fram gick ju nästan allting rätt för kamerunen ikväll. Han jobbade hem, han tacklade, han startade anfall, han samspelade med Wilshere, han dök upp i anfall och han gjorde det där förlösande och ack så viktiga ledningsmålet. Alexander the Great!

• Walcott (8,5/10 - utbytt i matchminut '73) - Walcott har varit het hela säsongen och beslutet att bänka honom när han var som hetast (nåja...) är fortfarande ett av de märkligaste besluten Wenger tagit i höst. När han således valde att starta Walcott för första gången på flera veckor var det ingenting annat än ett genidrag som gick hem. Walcott sprang sönder Chelseas försvar vid flera tillfällen och låg bakom 2-0 och gjorde själv 3-0. Otroligt farlig spelare. Dags att spela honom från start, Wenger?

• Nasri (7/10) - Glänste inte individuellt (förutom den där magnifika chippen som så när letade sig in i mål), utan ihop med laget. Var mycket farlig framåt och man märkte tydligt att Chelsea-försvaret hade svårt med att hantera honom. Bra match!

• Fabregas (8/10 - utbytt i matchminut '88) - Fabregas må inte vara 100 % och han gjorde långt ifrån sin bästa match i Arsenal-tröjan, men trots det ser man skillnad på ett Arsenal med och utan Fabregas, oavsett hur bra eller dåligt det gått innan. Passningarna han kan leverera är det inte många i världen som klarar av. Idag var han inblandad i allting. Om Song inte gjort mål hade Fabregas fått straffen med sig (Clattenburg påpekade detta själv), Fabregas gjorde 2-0 efter en frispelning av Walcott och Fabregas passade sedan delikat till Walcott som kunde sätta 3-0. Mycket Fabregas, mycket Arsenal, mycket mål!

• van Persie (7/10 - utbytt i matchminut '76) - Medan van Persie inte spelade sin bästa fotboll tyckte jag vi alla såg vad en van Persie tillförde laget. Hans mentalitet, hans intensitet, hans kampvilja, hans brinnande ögon, hans ledaregenskaper och hans spelstil ger Arsenal någonting extra. Ja, till och med när van Persie inte spelar bra gör han ändå väldigt stor nytta för resten av laget (så länge resten av laget spelar bra).

• Diaby (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '73) - Helt okej inhopp, men borde satt 4-1 när han fick chansen. Kanske för mycket begärt. Nyss tillbaka från skada.

• Chamakh (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '76) - Okej.

• Rosicky (spelade för lite för att betygsättas - inbytt i matchminut '88) - Okej.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Walcott - Vilket språng, vilken press, vilken mentalitet, vilket avslut, vilket mål!
• Fabregas - El Capitan är tillbaka!
• Djourou - Bäst i försvaret.

______________________________________________________________________________

Matchens sp*rsspelare:

• Ashley Cole (hehehe)

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Inför matchen bad jag er att tippa slutresultat samt målskyttar! Tyvärr uteblir överraskningen eftersom ingen hade 100 % rätt. Däremot fick vi ett antal rätt resultatgissningar. Kudos till Arsenalna, Nexaaz, MrMock och Z som alla gissade på rätt resultat. Även Olihohoho är värd en extra omtanke som tippade 1-0 till Arsenal med Song som ende målskytt.

Glöm dessutom inte bort att vi återtog andraplatsen efter kvällens seger och att vi nu endast är två poäng bakom Manchester United igen. Ligaledarna har dock en match mindre spelad.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar: