Bakåt och framåt

Det var med en stor pessimism jag satte mig på Emirates för att se matchen mot Chelsea. Även om vi kunde matcha ett bra lag så var jag övertygad om att Chelsea skulle hitta tillbaka till den vinnande formen de hade i början på säsongen och med lagen om alltings jävlighet i åtanke så skulle de naturligtvis vända formen just mot oss. Så blev det inte och det finns en del mycket bra förklaringar till det.

För det första så fick Wenger spelarna att inse att om det överhuvudtaget ska funderas över titlar denna våren så måste spelarna ta sitt ansvar över hela planen. Arsenal sprang överallt, hela tiden och med full målmedvetenhet. Man ville inte vika ner sig och man ville visa England att detta laget är redo att möta stora utmaningar.

För det andra så fungerade allting från början, det var inte någon del som misslyckades vilket skulle kunna resultera i att man släppte tanken på att man kunde vinna. Hade Chelsea fått in ett tidigt mål så skulle osäkerheten spridit sig och vi skulle vara oroliga för att förlora.

För det tredje så var Chelsea fantastiskt uddlösa, delvis beroende på Arsenals spel, men i stort beroende på att det inte var mycket som fungerade efter första målet. Deras plan var att hålla 0-0 tills Drogba kom igenom på en kontring eller en fast situation. Det gynnade oss att de hade en dålig dag, men som vi spelade fram till 3-0 målet så var vi oslagbara.

Ändå är det obegripligt att vi i publiken ska sitta och bita på naglarna när Chelsea gör 3-1. Vi vet att vi när som helst kan släppa in ett skitmål och så blir det match igen. Det gör att man tvivlar på förmågan i truppen att kunna vinna ligan. När allt ser som bäst ut får vi Tottenhamsjukan och förstör allt för oss själva. Vi såg det igen mot Wigan. Vi kan aldrig slappna av förrän domaren har blåst för full tid. Det tär på krafterna både hos supportrar, men också hos spelarna som inte kan slå ner på takten och vara trygga i ett säkert spel, utan hela tiden måste springa och trötta ut sig.

Jag har fått strikta order av mitt resesällskap att hädanefter inte vara så jävla positiv inför matcherna för om jag var nervös inför Chelsea så var jag helt segerviss inför Wigan. Efter 2-1 tyckte jag att det såg bra ut även om vi inte spelade drömfotboll. När sedan wigan får en utvisning så ska det ju vara klart, men fasta situationer är en av våra största akilleshälar och Squillaci är vansinigt dålig i markeringen och hamnar bakom anfallaren. Fabianski är också ute och turnerar och skulle säkert ha gjort mer rätt i att stå kvar på linjen.

Våra två mål är väldigt snygga och Arsjavins är rent av mästerligt. Han får mycket kritik och ska också ha det för sin inställning. Problemet är att hans statistik säger att han gör ett hyfsat jobb, men man kan bara mätas utifrån hur ens övriga spel också fungerar. Der hälper inte att en striker gör 10 mål på en säsong om han behöver 200 chanser på sig att sätta dem, medan en annan gör de tio målen på 40 chanser. Arsjavin skapar mycket åt sig själv och laget, men måste bli oerhört mycket bättre på att ta tillvara på dem.

Bendtner gör ett mål och en assist och är väl godkänd ur det perspektivet. Men han ska inte springa på en kant där han ser hopplöst långsam ut. Dessutom är han inget vidare på att göra sin gubbe och komma till nästa läge. Flytt i januari?

Wenger har fått mycket skäll för sin laguttagning mot Wigan och det är också helt i sin ordning. Chelsea spelar i princip alltid sin bästa elva och när någon är trött eller småskadad så byter man ut den eller de spelarna, inte åtta stycken på en gång. Jag förstår att alla spelare inte kan spela två matcher på 48 timmar, men det var inga problem för Koscielny och Sagna, är de två fysiska underverk?

Eboue ska aldrig spela vänsterback, Bendtner ska aldrig springa på kanten och Denilson ska aldrig spela på Songs position. Det hade varit uppfriskande om Wenger gått ut och sagt att allt var hans fel. Det ska inte Arsjavin behöva ta på sig.

Ännu en gång misslyckas vi med att ta tillvara på att Man U tappar poäng. Ska vi ha en chans på titeln så måste vi göra det, det vet alla. Nu har vi match imorgon mot Birmingham som är oerhört svårslagna hemma på St. Andrews.

Jag utgår ifrån att det blir i stort sett samma elva som mot Chelsea som spelar. Den elvan ska räcka till för att slå Birmingham och sedan kunna vara hela nog att ta sig an Manchester City på onsdag. En mycket intressant vecka är på gång där vi får besked på om vi verkligen menade allvar i matchen mot Chelsea.