Birmingham away!

Wow! Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Från klubbandet på nyårsafton eller från den bästa matchen jag någonsin upplevt på plats? Well, vi kan göra som vanligt och ta det från början!

Bortamatchen mot Wigan var riktigt kul att uppleva och trots besvikelsen över slutresultatet ångrade jag mig aldrig att jag åkte. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Att Wigan var en stad som inte föll mig i smaken gjorde absolut ingenting eftersom jag knappast var där för att besöka den. Jag var enbart där för att se mitt kära Arsenal.

Jag tyckte att det var bra stämning, att vi sjöng på rätt bra och att vi fanns bakom laget som en tolfte man. Vad jag inte visste just då var att jag tre dagar senare skulle få erfara samma känsla, fast multiplicerat med hundra. Men som sagt, låt oss ta det från början!

Nyårsafton var äntligen här. London var helt dött på eftermiddagen och man kunde verkligen ana lugnet före stormen. När jag gick ut för att hämta lite snabbkäk från Subway såg jag knappt någon alls på gatorna. Det var lugnt som aldrig förr och om det inte varit för skyskraporna kunde man lika gärna trott att man befann sig i Säffle och inte London.

Efter att ha ätit klart den supergoda lunchen blev det att sitta och finstila årskrönikan som sedan lades upp exakt klockan tre på eftermiddagen. Fram tills åttaslaget satt man inomhus, läste Arsenal-nyheter och pratade med kompisar via Mumble som är ett Skype-liknande program.

Ett litet tag efter åtta mötte man upp med ett par nya vänner och sedan bar det av mot Fabric som enligt många anses vara en av de bästa nattklubbarna i London. Efter att ha stått i kö i en halvtimma kom man äntligen in och från nioslaget fram till en tre-fyra på morgonen minns jag inte mycket. Det var musik, svett, dans, överpris på alla drycker och ballonger överallt.

Efter att ha umgåtts och dansat non-stop i flera timmar (tolvslaget var magiskt!) fick man ändå ha Birmingham-matchen i åtanke. Jag lämnade Fabric cirka tre på natten/morgonen och tog tunnelbanan hem. Efter att ha gjort en snabb visit på McDonalds blev det att gå hem och lägga sig i sängen - direkt.

Eftersom klubbmusiken dunkat sig in i öronen hade jag extremt svårt att sova och när jag vaknade vid niotiden på morgonen hade jag enbart fått några timmars sömn. Knappast den ultimata förberedelsen. Jag dröjde mig kvar ganska länge i sängen varpå jag nästan fick tidsbrist. Det enda jag hann göra var att kolla igenom kommentarerna på bloggen, nyheter inför matchen och en väldigt snabb frukost. Sedan var det ut genom dörren och mot Emirates!

Emirates skulle få sig ett besök! Foto: Bildbyrån.

På väg till tunnelbanestationen vid Liverpool Street blev det även att gå förbi McDonalds igen (inget kaffehak hade öppet...) och ta en snabb kaffe. Knappast det ultimata stället, men det duger i nöd.

Som vanligt tog jag Hammersmith & City till King's Cross och bytte där till Picadilly Line. Vid elvatiden gick jag av vid Arsenal (Holloway Road är närmre, men föredrar att gå av vid Arsenal) och promenerade fram mot Emiraten. Vädret var så himla vackert att det inte går att beskriva i ord. Gatorna var nästan tomma, solen lyste, himlen var molnfri och det hela liknade en vacker vårdag.

Att komma gåendes längs Gillespie Road, gå upp för trapporna mot arenan och sedan vandra på bron, titta upp och se alla våra legender avbildade på jättelika planscher. Allt detta till perfekt väder. Gåshud, bara gåshud.

Väl utanför Emirates lade jag mig ner på en av stenbänkarna precis ovanför The Armoury. Där låg jag säkert i 20 minuter och bara njöt, andades in Arsenal-luften och drömde om en skön seger i Birmingham. När klockan närmade sig tolvslaget rörde jag mig ner för trapporna och till bussarna som stod parkerade vid Queensland Road (precis utanför arenan). Där äntrade jag en av de fem bussar som stod redo. Efter en kvart bar det äntligen av!

Bussresan till St Andrew's blev lång, riktigt lång, men sällskapet längst bak i bussen var trevligt och gjorde resan lite mindre tråkig. Efter ett kort lunchbreak lite utanför Birmingham kom vi äntligen fram, cirka fyra timmar (inklusive breaket på 45 minuter) efter att vi lämnat London och Emirates.

Väl framme vid St Andrew's klev vi av bussen och började sjunga direkt tillsammans med alla andra tillresta Arsenal-supportrar (fanns massor!). Här skulle de minsann få veta att Red Army hade kommit fram. Ända sedan fyratiden då vi klev av sjöng vi nästan non-stop tills åttatiden då vi lämnade. Fyra timmar. Personligen vet jag inte hur jag klarade av det. Jag vet bara att min röst är bräcklig och att jag är helt utsliten.

Arsenalklacken. Foto: Kristonel Elwe.

Före, under och efter matchen var stämningen extrem (med andra ord var den helt sjuk) och jag kan med all säkerhet säga att jag aldrig upplevt en bättre stämning någonstans. Det här var som en rockkonsert, bara att det var vi som var artisterna och "hemmasupportrarna" som var åskådarna.

Nu ska jag inte uttala mig för vilt heller. Jag ligger i lä jämfört med många av er (speciellt vår ordförande Lander som antagligen är den svenska Arsenal-supporter som besökt flest ställen), men av det jag upplevt under mina snart tjugo år på jorden var det här magnifikt. Take it easy guys, jag är fortfarande ung, men jag lovar er att jag en dag skall försöka komma ikapp Lander.

Hur som helst befann sig de flesta gooners inne i supportrarnas "lounge" (eller vad man kallar stället där man går på toa, köper öl och väntar på att matchen ska börja) före match. Stämningen var fantastisk hela tiden och detta klipp beskriver en hel del, men inte allt:

[video:http://www.youtube.com/watch?v=1vr5IwY1qSM]

Vi sjöng, vi sjöng och vi sjöng. Allt från coach trips till Eduardo-hyllningar. Allt från vanliga We love you Arsenal till Rocky Rocky Rocastle. Allt från What do you think about Tottenham till Na Na Na Samir Nasri. Allt från We follow the Arsenal till You live in a shithole. Allt från Walking in a Bergkamp wonderland till There's only one Aaron Ramsey. Ja, vi avverkade så många ramsor vi bara kunde. Och det bästa var att alla sjöng, verkligen alla sjöng.

När matchen väl drog igång fick jag genast en massa SMS om hur högljudda vi var. Det blev bara extra energi för resten av kvällen! Inne på arenan fortsatte vi sjunga som bara den! Det finns så många tillfällen jag vill återberätta här i bloggen, men samtidigt vill jag inte göra inlägget längre än vad det redan är. Vi hade en massa fantastiska ramsor (your ground's too big for you | you live in a shithole | same old arsenal - taking the piss | we've got cesc fabregas - you've got lee bowyer m.fl.).

Den sistnämnda ramsan är kanske den jag minns mest från hela kvällen. Någonstans i mitten av första halvleken började vi alla sjunga "We've got Cesc Fabregas" efter en delikat passning fram till Walcott. Dock kom vi fantasifullt på fortsättningen "You've got Lee Bowyer". Där stod vi upp och turades om att sjunga "we've got Cesc Fabregas - you've got Lee Bowyer" i en massa många minuter. Det ville aldrig ta slut och man märkte tydligen att hemmapubliken såg något ... tagna ut.

Innan jag fortsätter inlägget vill jag flika in med att säga att ni kan läsa mer om matchen i fråga (vad som utspelade sig på plan) i vår officiella matchrapport. Där får ni veta alla detaljer som veta behövs!

När Robin van Persie satte 1-0 blev vi galna. När Samir Nasri satte 2-0 gick vi bananas (vilket märktes av allt och alla) och när Cesc Fabregas låg bakom 3-0 använde vi våra sista krafter för att jubla. Birmingham var ett slaget lag, både på plan och på läktaren. Hemmasupportrarna började genast leta sig ut efter 3-0 och vi satte naturligtvis igång "Is there a firedrill?". Sedan sjöng vi "Cheerio" samtidigt som vi vinkade adjö. Åh, så underbart.

Vad som ej får glömmas är att vi gång på gång sjöng Eduardos namn för att hylla en spelare vars karriär i den absoluta toppen blev förstörd på samma arena vi befann oss på. Det var en fin gest och man fick nästan en tår i ögat efter att ha gjort sig påmind om vad som hände på St Andrew's för bara två år sedan.

Efteråt flödade hyllningarna på bl.a. Twitter och det gjorde resan bara ännu mer minnesvärd:

Reaktionerna på Twitter.

På väg ut blev det allsång (na na na...) och efter att ha stått och sjungit i cirka en halvtimma utanför arenan blev det att kliva på bussen för hemfärd.

De flesta av oss var helt utslitna och en stor majoritet sov på vägen hem. Lite sång blev det naturligtvis, men den stannade av efter bara ett par minuter. Vi alla var trötta, för trötta. Efter lite snack om svenska Premier League-spelare bak i bussen slocknade även jag. Som tur var vaknade jag bara några minuter innan vi anlände vid Emirates igen. Sedan blev det att kliva av bussen, ta tunnelbanan hem och sätta sig för att se BBC Match of the Day.

En absolut fantastisk resa, en skön seger och ett minne för livet. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Arsenal är kärlek, en del av det jag lever för och en del av mitt hjärta. Det går inte beskriva i ord hur mycket jag älskar den här klubben. Speciellt inte efter ikväll. Jag älskar Arsenal, jag älskar alla gooners, jag älskar allt som har med den här klubben att göra.

Arsenal 'Til I Die!

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Nasri - Förutom att han ständigt var ett hot i offensiven kämpade han extremt hårt i defensiven. Var den spelare som vann tillbaka flest bollar vilket säger det mesta om hans defensiva insats.
• Fabregas - El Capitan! En ledare, en kämpe, en mittfältsmotor. Var fullständigt briljant idag. Glädjen han visade upp efter Nasris 2-0 (han sprang fram mot oss och skrek ut all sin glädje samtidigt som han knöt näven i luften) var så underbar att det kändes ända in i hjärtgropen.
• Djourou & Koscielny & Fabianski - Omöjligt att välja ut endast en ur denna trio. Djourou var lika stabil som han var mot Chelsea (en av säsongens positiva överraskningar så här långt), Koscielny fortsätter att imponera och Fabianski är #1 - inget snack om saken.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att det här var för första gången på över fem år Birmingham förlorade en match hemma med tre mål eller fler. St Andrew's är ett extremt svårt ställe att åka till och med tanke på att Chelsea förlorat och United kryssat här var det ingenting annat än en fantastisk insats av laget idag.

Samir Nasri fortsätter sin supersäsong och är nu uppe i tretton mål totalt. En publikfavorit av större mått. Fantastisk spelare.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar: