Vital match mot Ipswich

God dag! Som ni nu märkt har jag haft fullt upp två måndagar i rad och det är till stor del på grund av jobbet som alltid tar extratid på måndagar. Således blev även bloggen från igår uppskjuten till idag. Och idag ... idag möter vi Ipswich. Jag har knappt hunnit smälta vinsten mot Wigan innan schemat fortsätter att gå all världens väg. Vi möter lag innan vi ens hunnit vila upp oss från föregående möten, vilket gäller både supportrar och spelare.

Hur som helst är det bara att acceptera. Massor av spelare lär redan nu vara trötta, utslitna och på gränsen till skadade, men det är nu det gäller att visa vad man går för. Klarar man av trycket? Härdar man ut tröttheten? Lyckas man prestera trots att hela kroppen håller på att brista? Nåja, lite tog jag väl i, men sanningen är att vi har en hel drös med spelare som spelat för många matcher de sista veckorna. Det här tog jag dock upp bara för några dagar sedan, så jag tänker inte gå in på det igen.

Nu gäller det dock för bänkspelarna att på allvar visa vad de går för. Jag förväntar mig att Wenger startar med en mixad elva och med en väldigt bra bänk med spelare som t.ex. Robin van Persie och Theo Walcott (inför-rapporten hittar ni för övrigt här). Om Ipswich mot alla odds skulle vinna skulle det vara den värsta förlusten vi åkt på på flera säsonger. Det finns naturligtvis hemska förluster att ta fram, allt från Hull till Sp*rs, men att behöva se Arsenal åka ut mot ett bottenlag i Championship skulle bara kännas miserabelt när man är några fjuttiga steg från en final.

Vad som gör saken svårare är att The Tractor Boys kommer till Emirates med ett positivt resultat i ryggen. De vet att de antingen kan gå vidare genom 0-0 eller t.o.m. en förlust med 2-1. Om de dessutom skulle göra ledningsmålet (som många andra lag oväntat gjort på Emirates) måste Arsenal göra hela tre mål och den pressen är jag inte säker på om vi kan klara av.

Medan det mesta talar för vinst bör man ändå se upp. Den här matchen kan få så många olika scenarion att det gör ont i huvudet att bara tänka på dem. Skulle ett tidigt rött kort förändra matchbilden? Vad händer om Ipswich gör ledningsmålet? Klarar vi av att försvara oss om vi endast leder med ett 1-0 med tio minuter kvar att spela? Kommer vi lyckas bräcka Ipswich-försvaret ö.h.t.? Det är många frågor som saknar svar.

Det som kanske är mest tragiskt är att vi egentligen inte skall behöva oroa oss för det här. Normalt sett skall det här vara en formalitet. Vi skall kunna sätta oss i soffan och se vårt Arsenal enkelt vinna mot Ipswich med ett par mål till godo. Normalt sett bör vi inte ens vara nervösa. Normalt sett skall Arsenal krossa traktorerna. Men som vi alla vet är fotboll inte normalt och som vi alla vet kan Arsenal ena dagen vinna mot ett av världens bästa lag för att dagen efter förlora mot ett division 2-lag. Ingenting är säkert.

Sagna - om han får starta - måste vara lika bra som vanligt. Djourou & Koscielny lär få det lugnt i mittförsvaret, men måste ändå se till att spara på sina krafter. Gibbs måste göra en bra match både defensivt och offensivt. Mittfältet måste se till att vinna alla närkamperna på mittfältet. Sedan måste de lyckas luckra upp Ipswich defensiv eftersom jag är tämligen säker på att traktorerna förr eller senare kommer att "parkera bussen" på Arsenals planhalva. Anfallet måste vara kliniska framför mål och om vi ser ännu en anfallsinsats á la Leeds (hemma) kommer supportrarna få bita av många naglar ikväll.

Oavsett lag, oavsett elva, oavsett spelare och oavsett form skall dock Ipswich bara besegras. Vi pratar om ett bottenlag i Championship som helt enkelt inte skall ha en chans mot The Mighty Arsenal. Om traktorerna däremot skulle skrälla och ta sig vidare till final skulle det inte bara vara en av de största skrällarna någonsin i modern Arsenal-historia, utan även ett enda stort misslyckande som kan komma att slå hårt åt laget.

Precis som jag skrivit tusentals gånger tidigare (och ni som känner mig väl vet vad jag kommer att skriva...) kan Carling Cup bli den där katalysatorn som kommer få oss att vinna andra, bättre och större titlar. De flesta skiter nog i att det är en "Micky Mouse-turnering" då vilken titelvinst som helst (förutom Emirates Cup och liknande...) skulle ge det här laget en massiv boost i både själ och kropp. Självförtroendet skulle höjas rejält, tron skulle bli extremt stor och viljan att vinna ännu mer skulle få alla att brinna av kampvilja. Bara en sådan sak som att vår titeltorka officiellt skulle ta slut skulle vara oerhört skönt. Media skulle sluta skriva om att vi gått titellösa i fem år och en vinst i Carling Cup skulle visa andra lag att vi är redo att ta upp kampen om större titlar.

Se bara på Manchester United som bara vann en FA-cup mellan 2003 (fr.o.m. sommaren) och 2006. De hade mer eller mindre gått titellösa i nästan tre år när de skulle gå till final i Carling Cup och besegra Wigan med 4-0. Åren därefter följde flera ligatitlar, en Champions League-titel och en massa andra titlar. Varför skulle inte samma sak kunna hända Arsenal? Ett Arsenal som dessutom har framtiden framför sig.

Och hur skönt skulle det inte vara att se Arsenal äntligen kunna fira en titel? Och det var knappast "Mickey Mouse-firande" när Manchester United vann samma turnering förra året. Då såg det ut så här på plan och så här i omklädningsrummet.

Vad jag vill få fram är att dagens match mot Ipswich kan komma att avgöra hela vår säsong. Om vi vinner - och går till final - finns all chans i världen att vi får se Arsenal vinna Carling Cup för att senare vinna ännu fler titlar. Om vi förlorar - och åker ut - finns all chans i världen att den där katalysatorn aldrig sätts igång. Det här kan bli viktigare än vad många tror.

Kom igen nu boys, det är dags att visa vad vi går för.

**

P.S Ta det lugnt ledband, jag kommer att skriva om Sp*rs eventuella flytt till Stratford senare den här veckan. Detta eftersom jag har mycket att säga om den.